Att aldrig ha svar.

Folk skulle veta hur frustrerande det är att aldrig veta vad man ska säga eller skriva när det behövs, för att istället, i bästa fall komma på vad man skulle sagt flera dagar senare. Men då spelar det ingen roll. Då är skadan redan gjord. Problemet löst eller frågan på annat vis besvarad.

För att inte tala hur sjukt dåligt man mår av att aldrig ha svar. Bara ha ett tomrum så fort man tänker att man ska formulera något. Men varför bry sig, man ska va sig själv. Då blir allt bra.

Men det är väll bara något att acceptera i alla fall tills dess att man lyckats övertyga någon om att man inte är dum i huvudet utan faktiskt vet vad man gör trotts att man inte ens kan prata om något. Fast det är ungefär lika enkelt som att hitta en vän utan att vara bra på att prata. Rent ut sagt omöjligt.

Jag vet att många brukar säga att; En vän kan man sitta med i tystnad, bara känna trösten av att inte vara helt ensam, trots att man är ensam med sina tankar, men hur förtjänar man en sådan persons hängivenhet? Hur förtjänar man det om man inte behärskar det mest basala i interaktionen.