Föraktar livet och dess "gåvor".

jaga inte kärleken, låt kärleken jaga dig... På vilket sätt skulle det göra något bättre, det förstärker ju bara ångesten att inte ständigt försöka, och vad hände med om man inte försöker så får man inget. vaa. Ibland önskar jag att jag hade en personlighet som andra såg något givande i, något av värde för en nära relation.

Jag föraktar livet. Det här är det enda jag känner till och jag vet inte om jag ens hade klarat av vänskap egentligen. Vad gör man ens med vänner.

Jag vill bara ha någon i min närhet. Någon som bryter tystnaden, någon som säger något klokt, någon som säger stopp när gränsen är nådd, någon som bara finns, någon som vet vad glädje är. Jag vill ha någon som inte ens finns.

Att tänka är precis lika skadligt som att dra knivseggen mot huden, kan inte människor bara förstå det. Den enda skillnaden är att den fysiska skadan faktiskt läker.