Omöjligt

Om ingenting osannolikt inträffar som gör att kan skriva saker eller något annat bra för den delen så hoppar jag av universitetet under våren. Det finns ändå ingen chans i helvettet att jag kommer kunna prestera vad dom begär. Istället ska jag göra, ja vadå. Ja ska inte läsa samma bok tre, fyra gånger och lära mig vad som står i den och sedan inte få något jävla betyg för att jag inte kan skriva en uppsatts om det. Särskilda problem att lära mig har jag inte, det är bara den lila detaljen att på papper bevisa att det faktiskt gått in som inte är något jag är kapabel till. Men vem bryr sig om det. Finns det inte på papper så finns det inte.

Jag önskar att jag var någon jag inte är. Att jag var en sån där person som faktiskt klarade av att leva i det här samhället. Fast det finns säkert problem för dom som kan skriva en uppsatts, prata med andra människor, sälja sig till arbetsgivare, tycka om sin vardag och inte misslyckas i varje litet steg dom tar av livet. Fast då hade jag ju inte varit den jag är och det hade ju varit direkt dåligt. I alla fall enligt de individer som är just bättre. Dom som faktiskt lyckas med saker.

Att inte ställa för höga krav är svårt, att inte ställa för låga är ännu svårare. Hur låga krav ska man egentligen ha på sig själv för att kunna känna att man lyckas. Jag vet bara en sak, att hur lågt jag än sig tar så kommer det alltid vara för högt. Finns ingen chans att jag kommer lycklig ur det här.
 
...Och all denna vänskap människor hela tiden talar om, vart finns den egentligen.