Amaranth

någon dag ska jag lära mig att det aldrig är värt att säga någonting. Efter alla timmar och al energi som lagts ned på att försöka formulera något finns det inget värde i att bli bemött som om man vore dum i huvudet. Fast det är jag ju iof så det kanske bara är bra. Att jag ens bryr mig. Det är ju inte som att det skulle vara nytt. Borde sluta få ångest av verkligheten och acceptera den istället.

Känner att jag är redo att dö när som helst. Det finns verkligen ingenting som jag kan ta mig ann i det här livet. Plugga det går inte, arbeta det går inte, samtala det går inte, intala mig att världen är en annan det går inte. Ingenting fungerar.

Men det är ok, det är bara att leva livet så blir allting bra. Eller inte. Men å andra sidan så har jag ju överlevt mig själv i tjugofyra år så kanske är så här dom menar att det ska vara. Men jag vet inte vad som skulle vara så positivt med det. Det är verkligen helt främmande för mig. Men å andra sidan har jag ju inte vad som krävs heller för att manipulera någon till den milda grad att denne frivilligt skulle vara i min närhet. Kanske borde lära mig att bli någon annan. Det är ju helt lönlöst att vara den person jag är nu. Men vem ska man vara istället.

En dag önskar jag att hetsätning kunde diagnostiseras och faktiskt erkännas som ett problem. Önskar att det faktiskt gick att göra något det. Men det fungerar ju inte hur mycket man än tränar. Det finnas ingenting som jag klarar av som fungerar. Det enda som händer om jag varit duktig ett tag är att jag kompenserar det så fort jag får chansen. Sen är allting förstört som om det var det ända som betydde någon.

Nä om jag fick vara hälften så stor, då hade det kanske funnits något av värde i livet. Hade ju kanske haft en chans att ha ett hjärta och ett kärlsystem som mådde bättre. Dessutom hade det ju gått att köpa kläder. Iaf utan att sy om allt.