Amaranth

Partisk som jag är brukar jag försöka övertyga mig själv om att jag är snäll. Men jag kan inte bevisa det för någon, och uppfattas inte som en snäll. Det enda troliga är att jag är en riktigt elak individ som inte förtjänar något av andra.

Har helt har en usel personlighet och borde acceptera det istället för att försöka mig på alla patetiska försök till att visa andra något jag inte är. Kanske skulle vara lite konstruktivt att bara acceptera världen.

Ibland brukar jag önska mig en vän. Eller i alla fall någon person som frivilligt vill vara i min närhet.

 

Det är synd att jag inte kan prata med människor. Att jag inte har några av de sociala färdigheter som krävs för att lyckas lära känna någon. Eller ens charmant nog för att arbeta med under en timme eller två. Många är dom bilder som aldrig någonsin kommer att kunna tas.

 

Men jag klandrar ingen. Jag har förståelse för varför människor kräver att få något värdefullt av sin spenderade tid. Men det ger mig bara ångest att tänka på. Och alla idéer och timmar som spenderats i drömmar, dom kommer aldrig att betyda någonting.

Ibland önskar jag att jag vara den jag vill vara. Den jag känner mig själv som. Drömma ska man, stort, orealistiskt, verklighetsfrånvänt, då blir man lycklig, bara man har sina drömmar.

 

Vet att jag komer tillbaka till det här alldeles för ofta, men fotografin är nog det enda intresse någon annan skulle kunna dela. Vem skulle få för sig att intresera sig för säkerhetspolitik, statsvetande, sociologi och annat blaha för att förstå sig på varför saker i samhället...

 

Med lite insikt skulle det ju bli omöjligt att vara lycklig, och olycklig vill ju ingen vara...