Vaknade med en för en gångs skull intressant haverirapport. som jag kände att jag skulle läsa på en gång. Om den herka som förra våren flög in i kebnekaisemassivet.
Den där konstiga känslan som infinner sig när jag inser att jag lärt mig mer om krishantering på en förmiddag än under ett år på ett universitetsprogram på samma ämne.
Samt sorgen över de omkomna, deras tyvärr stor tillit till andra samt de fatala konsekvenser man kan mötas av i okunskapen (det är visserligen svårt att känna till brister som inte ens tillverkaren känner men likväl är det okunskap).
Den där konstiga känslan som infinner sig när jag inser att jag lärt mig mer om krishantering på en förmiddag än under ett år på ett universitetsprogram på samma ämne.
Samt sorgen över de omkomna, deras tyvärr stor tillit till andra samt de fatala konsekvenser man kan mötas av i okunskapen (det är visserligen svårt att känna till brister som inte ens tillverkaren känner men likväl är det okunskap).
En helt annan känsla jag har är den djupt olustiga och äckliga känsla som infinner sig när en domstol bestämmer att en kränkning inte är en kränkning... När i helvette slutade det vara offrets upplevelse som var det centrala i kränkningsmål.
Motiveringen att det inte skulle vara kränkande för att ”alltmer accepterat att vara utåtriktad avseende sina sexuella vanor" får mig att vilja spy. Det är rent ut sagt skamligt värdelöst det rättsväsende som finns idet här landet.