Ack det goda i livet.

När jag är på kåren eller annanstans för den delen och försöker få med en tjej hem så vill jag inte få med hem henne för att ha sex trotts att det är den av alla förutfattade sanningen. Det skulle bara bli besvärande och jobbigt.

Nej jag vill bara ha någon att få vakna upp bredvid, bjuda på frukost och ha en trevlig morgon tillsammans med. och kanske att det finns något gemensamt mellan oss i det.

att jag försöker få hem nån tjej från kåren och inte helt nyktra tillfällen är för att jag inte är den snygga eller vältaliga utan endast rädd. För det har aldrig gett några goda erfarenheter av något slag. kindslag möjligtvis

Det är synd att dom enda normala reaktioner är...
"Tror du ärligt att du har en chans."
"Du kan inte vara seriös?"
Skrattande och frånvändande.
Eller den där dödande blicken som bara riktiga tjejer kan ha.

Fick dock ett nummer en gång.. som inte fanns i verkligheten. hatar att försöka ta kontakt. hatar det.
 
Och så har folk maga ett hacka på mig för att jag inte gör något åt min situation när jag har en diagnos. Egentligen förstår jag inte ens varför jag försöker.
 
Tycker inte om livet.