Hängde på UM i nästan tio år. och allting tog slut genom ett enda inlägg om en underbar människas delande av att allt i dennes liv vara helt prefekt. Allt vara bra. och allt denne gott igenom hade lett till en starkare och bättre person.
Det blev för mycket. Men varför tycka att det är något jobbigt. UM gav dagligen lika misantropiska tankebanor som att läsa vilket annat forum som helst. fast det fanns bra samtal, även om dom var ytterst få och jag i efterhand bara mådde dåligt över hur uselt jag hela tiden uttryckt mig.
jag kommer sakna er, er som verkar som superbra personer som går att räkna på en hand och genom åren inte gott att räkna på mer än två. Några förlorade kontakter tog betydligt hårdare än andra ännu gjort. Men det är så livet ska vara, ju bättre något tillsynes är desto djupareblir den oundvikliga sorgen.
Det är endå positivt. Nu är det ett forum mindre som jag kommer att förpesta med inlägg som ständigt når nya patetiska höjder. Men livet är inte mer än så. Det är patetiskt. Själva viljan att leva i den här verkligheten är patetisk. Varför kommer jag dock aldrig lyckas beskriva för någon.
Kanske kommer jag att hitta en enda liten anledning till glädje någongång. Men det är inte troligt att det sker i det här livet. Nu tänker säkert någon men Tavish då.. jo hon ger mig glädje, men under nio av tio timmar känns hon som en belastning. Det är rakt ut tragiskt och fruktansvärt att tvingas erkänna.
Det blev för mycket. Men varför tycka att det är något jobbigt. UM gav dagligen lika misantropiska tankebanor som att läsa vilket annat forum som helst. fast det fanns bra samtal, även om dom var ytterst få och jag i efterhand bara mådde dåligt över hur uselt jag hela tiden uttryckt mig.
jag kommer sakna er, er som verkar som superbra personer som går att räkna på en hand och genom åren inte gott att räkna på mer än två. Några förlorade kontakter tog betydligt hårdare än andra ännu gjort. Men det är så livet ska vara, ju bättre något tillsynes är desto djupareblir den oundvikliga sorgen.
Det är endå positivt. Nu är det ett forum mindre som jag kommer att förpesta med inlägg som ständigt når nya patetiska höjder. Men livet är inte mer än så. Det är patetiskt. Själva viljan att leva i den här verkligheten är patetisk. Varför kommer jag dock aldrig lyckas beskriva för någon.
Kanske kommer jag att hitta en enda liten anledning till glädje någongång. Men det är inte troligt att det sker i det här livet. Nu tänker säkert någon men Tavish då.. jo hon ger mig glädje, men under nio av tio timmar känns hon som en belastning. Det är rakt ut tragiskt och fruktansvärt att tvingas erkänna.
skriven
Tråkigt att du lämnar måste jag säga då du varit en av de klart vettigaste på sidan men jag förstår och respekterar att du måste göra vad som känns rätt för dig. Om det någon gång går ihop med ditt mående så ser jag gärna att du kikar in igen och skriver något.