Det bli kyligt vid busskuren. Skymningslängtande herr Höst sitter där, sjunger vulgära kyliga sånger, skrålar mörkerberusad om vad som komma, medan fröken Sommar, klädd i flagnad blus och vissnande kjol, försynt förflyttat sig längst ut på andra änden av bänken för att hoppa på första bästa buss om Höst blir alltför närgången.
Men bussens tidtabell är oviss. Ena dagen glesa mildavgångar som får henne att lungnt sitta kvar, kanske njuta en stund av den kvarglömda värmen. En andra dag är ordinarie buss förstärkt med en till för att få plats med alla som vill fly den bistra nordanvind.
Hur länge ska fröken Sommar våga låta vårbussarna passera utan att vinka och få någon av dem att stanna och ta henne med? Herr Höst han blir alltmer högljudd. Sliter ner löv och kvistar, kastar dem runt omkring sig. Mörkrets berusning tilltar, han sluddrar om fjolårets fest med de dansande ack så förföriska dimslöjorna nere vid sjön. Alltmer närgången mot fröken Sommar, som nervöst läser den glesnande tidtabellen. Det blir nog till att ta nästa buss om hon ska ha någon chans att ta sig oantastad därifrån.
Herr Höst sneglar på henne med sina frosttunga ögon från andra änden av kuren. En sån där grönlövspudding skulle man få på kroken, tänker han. Inte för att dom skulle passa ihop, men ändå. Har prövat några gånger, men så fort han närmat sig henne, har hon avvisat honom med en senkommen sommarvärme.
Fröken Sommars nervositet den växer. Måtte han inte börja prata om mysiga mörka oktoberkvällar, fräkt frostbelupna landskap eller kristalltunn nyis. Lägga sin kalla novemberarm om hennes juniaxlar … nej, hon måste ta sig härifrån.
Hon kan inte vänta länge till, Höst svajar vinddrivet, sneglar och harklar sig.
– En sång till dig, min gröna sköna! utbrister han teatraliskt och stämmer upp ”Hösten blåser in i våra kvällar, löv i drivor lägger sig att dö… ”
Fröken Sommars nervositet tilltar när hon hör herr Hösts vind öka. Hon måste ta sig därifrån. Ringer en augustitaxi som lovar att komma.
Höst han märker inget, helt inne i sin favoritvisa, när han så kommit till slutraden upptäcker han till sin besvikelse att fröken Sommar skyndsamt är på väg n i en taxi för att tidigast om nio månader återvända.
Men bussens tidtabell är oviss. Ena dagen glesa mildavgångar som får henne att lungnt sitta kvar, kanske njuta en stund av den kvarglömda värmen. En andra dag är ordinarie buss förstärkt med en till för att få plats med alla som vill fly den bistra nordanvind.
Hur länge ska fröken Sommar våga låta vårbussarna passera utan att vinka och få någon av dem att stanna och ta henne med? Herr Höst han blir alltmer högljudd. Sliter ner löv och kvistar, kastar dem runt omkring sig. Mörkrets berusning tilltar, han sluddrar om fjolårets fest med de dansande ack så förföriska dimslöjorna nere vid sjön. Alltmer närgången mot fröken Sommar, som nervöst läser den glesnande tidtabellen. Det blir nog till att ta nästa buss om hon ska ha någon chans att ta sig oantastad därifrån.
Herr Höst sneglar på henne med sina frosttunga ögon från andra änden av kuren. En sån där grönlövspudding skulle man få på kroken, tänker han. Inte för att dom skulle passa ihop, men ändå. Har prövat några gånger, men så fort han närmat sig henne, har hon avvisat honom med en senkommen sommarvärme.
Fröken Sommars nervositet den växer. Måtte han inte börja prata om mysiga mörka oktoberkvällar, fräkt frostbelupna landskap eller kristalltunn nyis. Lägga sin kalla novemberarm om hennes juniaxlar … nej, hon måste ta sig härifrån.
Hon kan inte vänta länge till, Höst svajar vinddrivet, sneglar och harklar sig.
– En sång till dig, min gröna sköna! utbrister han teatraliskt och stämmer upp ”Hösten blåser in i våra kvällar, löv i drivor lägger sig att dö… ”
Fröken Sommars nervositet tilltar när hon hör herr Hösts vind öka. Hon måste ta sig därifrån. Ringer en augustitaxi som lovar att komma.
Höst han märker inget, helt inne i sin favoritvisa, när han så kommit till slutraden upptäcker han till sin besvikelse att fröken Sommar skyndsamt är på väg n i en taxi för att tidigast om nio månader återvända.