Sur.

Det finns inga ord för hur mycket jag skäms över min frånvaro av självdiciplin. Hur jag i ena stunden kan tänka bra nu har jag mat för hela helgen, för att blott en blinkning sneare sitta med en kall låda mat i knät och bara gräva i mig morgondagens lunch och middag. Det enda det gör är förstör min kropp och förintar mina pengar.

Men man ska vara stolt över den man är en person har inga som helst fel. Det säger dom alla. Dom som vet bättre, som inte ens ger sken av att lyssna.

Varför vara ledsen över att jag förstör mitt liv och vare sig jag själv eller någon annan förmår att göra något åt det.

Varför vara ledsen.

Så onödigt.

Och livet ska vara något bra, något att vara glad över att min blivit tvingad till. Det är verkligen bra. Jag förstår verkligen vad ni tycker är så bra i era perfekta små bubblor.

Endast tårarna flödar friare än ironin.