Handeln under bordet.

Svenska politiker har länge gjort sig kända för sin förkärlek att säga en sak och göra en annan när det gäller utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. Det hände under första och andra världskriget, under efterkrigstiden och troligtvis även nu. Varför sluta använda ett vinnande koncept...

Politiker som inte är intresserade av att vara öppna med vad dom gör eller vill göra, samlar på sig välförtjänt misstroende. Den insatta delen av allmänheten blir orolig och börjar kräva åtgärder, ofta den dom själva tror på eller begriper sig på, andra undrar vad som händer, och förstår inte varför det kunnat bli som det bliviet.

Oavsett om du är insatt i en fråga eller inte så är resultatet de samma, misstroendet ökar, och också osäkerheten inom som utom landet mot dess ledare.

Det kan vara svårt att sitta still i båten när den sjunker, förutsatt att en inte litar blint på att rätt åtgärder vidtas. Dom som undrar eller inte kan ta till sig verkligheten blir offer för misstroendet och i slutändan dom som kräver åtgärd.

Några håller inte med för att de anser att åtgärden är fel. Andra vågar inte ens förstå vad som behöver göras. Blundar gör dom alla, för det känner dom iaf till.

Nu har regeringen säkert en uppfattning om vad som behöver göras och vad som förväntas... men så länge Statsministern tiger ökar misstroendet, att den gamla strategin som dom blev valda på inte håller längre är klart, att försvaret, sjukvården och skolan betalat ”jobb skatteavdragen” många ville ha är given, att det inte går att ducka verkligheten längre är given, att inte agera och hoppas på en förlust i valet är fegt ty det löser inte det verkliga problemet.