Amaranth

Jag begriper inte hur folk på allvar kan tro och tycka att det är beundransvärt och eftertraktansvärt att kunna tänka och resonera när det inte ger något annat än ännu mer bedrövelse och avgrundslös ångest.

Visst, låt vara att det finns smarta människor, som rätt ofta dessutom har fantastiska utgångspunkter i övrigt och njuter av livet osv, men dessa personer har ju lyckliga liv att grunda livskrafter att stå ut med eländet på.

tänk bara så mycket plåga dumhet besparar en människa: en slipper helt genomskåda en massa vackra artiga lögner som kunde gjort en lyckligare. för att inte tala om att en aldrig så hur sjukt allting egentligen är.

En annan sån där sak är artiga personer, dom ställer till med onödigt mycket sårade känslor. Är en ärlig med sina känslor i stället för att låtsas pga ren välmening sårar man betydligt mer, vilket väl bör ses som en form av paradox.

Det är inte första gången jag fått tanken att artighet är en defekt i relationer. Otrevliga människor är tryggare i bekantskaper än trevliga personer. Annars hade dessa inte känt sig trygga i att vara frispråkiga.

Det är problematiskt att det inte går att läsa mellan raderna och att det inte heller är något positivt i längden.