Livet det flyr och det finns ingen chans att komma ikapp. De dagar som passerat kommer aldrig tillbaka och alla de dagar som fyllts av tomhet och misslyckanden kommer alltid stå där. Jag kan inte må annat än dåligt över att jag har slösat bort de senaste typ åtta åren på ingenting. Åtminstone inget som jag kan forma till något värdigt.
Det är synd att det inte går att byta ett missbruk mot ett annat. Behändigt skulle det vara. Till och med att vara beroende av att springa tjugo mil i veckan hade varit bättre än att tycka att det är bra att äta när man är hungrig och sedan inte kunna förmå sig själv att sluta äta när en känner sig mätt.
Klarar inte av att leva med mig själv. Det finns inget positivt i att ha sig själv, allt är bara problem ett enda stor jävla fel. Det kommer aldrig bli bra. Jag klarar inte ens av att sova.