Självhatet.

Det vore så bra att bara äntligen dö. Lagat och ätit min fjärde middagsportion. Det enda positiva med hetsätandet är ju att maten tar slut en dag och då går det abra att svälta till den tjugosjunde och jag får pengar för att fortsätta hetsäta. Hade jag varit bulimiker hade jag iaf spytt upp skiten igen... men sån tur går det ju inte att ha.

Kul liv. Det kanske vore bättre om det faktiskt fungerade. Eller var en tiondel så roligt att leva som alla hävdar.
 
Ibland vill jag bara höra ett ord eller två. Ibland vill jag känna sig saknad. Ibland vill jag få förslag och ideer. Ibland vill jag ha den värmande närheten. Ibland vill jag få en kommentar. Ibland vill jag bara äras med sällskap. Ibland vill jag höra någon annan än sig själv. Ibland vill jag bara vara för sig själv. Ibland vill jag ha stöd. Men mest vill man bara vara nära någon något. Måste sluta vara egoist.
 
Tittar på lägenheter, gata efter gata, stad efter stad. Skrattar åt mig själv, skrattar åt alla patetiska tankar jag får om att en gång lyckas flytta härifrån. Klarar ju inte ens av att lära känna en person än mindre samtala med en.Hur fan ska man kunna få tag i ett arbete. Finns ju ändå inte en jävel som vill arbeta med någon som går till arbetet och gör det som förväntas och sen går hem.

Finns inga ord för hur omslutande självhatet har blivit. Gjorde allt ni sa fungerar. Jävla lögnare det finns inget som botar, inget som lindrar. Tror jag ska leta efter pengar och gå och köpa mig lite cancer, kanske extra middag också.