Under hela mitt liv har jag alltid fått höra att allting blir bäst om en bara försöker förverkliga sina drömmar.
Så vad skulle jag göra. Än så länge har jag kört på den linjen fullt ut. Det enda jag har lärt mig är att det är omöjligt att förverkliga drömmar. Och jakten efter det där förverkligandet, den leder en bara in i ett kvävande mörker av ångest.
Jag visste tidigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jag skulle söka mig till flottan och bli officer. Lagom tills det var dags hade politikerna bestämt att divisionen jag placerats vid skulle läggas ned. Så mycket för den drömmen.
Istället tog jag sikte på reservplanen, gå till sjös och bli sjökapten. Sjökaptensutbildningen kom jag aldrig in på. Istället spenderade jag två år med att plugga till styrman. Det gick så där, tills att jag istället försökte ta mitt liv.
Det ledde till ett år av ingenting. Ett år in och ut ur slutenvård ständigt medicinerad och utan att känna några känslor blev jag en belastning även för familjen. Här kom jag visserligen att förlikas med och erkänna min transsexualitet. Även om det ledde till ännu en tur till slutenvården.
Det hade vid det här laget hunnit passera fyra år och bli 2012 utan att drömmar hade gett mig något av positivt värde. långt tidigare hade jag förlorat den enda person jag älskat utan att för den delen kunnat bli av även med de känslorna.
Det var dags för något nytt. Hittade ett universitet där det gick att plugga krishantering och kriskommunikation. Perfekt tänkte jag. Redan efter en termin var jag helt införstådd med att akademiker det är jag inte.
Jag straffade ut mig enligt devisen, har du inte förtjänat ett betyg på kursen så har du inget lärt dig. Det hade än en gång inte spelat någon roll vad fan jag ville. jag lyckades hålla mig kvar tre terminer till innan sagan var slut.
Så vad har drömmarna gett mig, inte mer än att jag ångrar att jag inte gjorde som andra och bara tog vilket skit jobb som helst efter gymnasiet. Då hade jag i alla fall haft en inkomst, en social vardag, möjligheten att flytta någonstans eget.
Så vad skulle jag göra. Än så länge har jag kört på den linjen fullt ut. Det enda jag har lärt mig är att det är omöjligt att förverkliga drömmar. Och jakten efter det där förverkligandet, den leder en bara in i ett kvävande mörker av ångest.
Jag visste tidigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jag skulle söka mig till flottan och bli officer. Lagom tills det var dags hade politikerna bestämt att divisionen jag placerats vid skulle läggas ned. Så mycket för den drömmen.
Istället tog jag sikte på reservplanen, gå till sjös och bli sjökapten. Sjökaptensutbildningen kom jag aldrig in på. Istället spenderade jag två år med att plugga till styrman. Det gick så där, tills att jag istället försökte ta mitt liv.
Det ledde till ett år av ingenting. Ett år in och ut ur slutenvård ständigt medicinerad och utan att känna några känslor blev jag en belastning även för familjen. Här kom jag visserligen att förlikas med och erkänna min transsexualitet. Även om det ledde till ännu en tur till slutenvården.
Det hade vid det här laget hunnit passera fyra år och bli 2012 utan att drömmar hade gett mig något av positivt värde. långt tidigare hade jag förlorat den enda person jag älskat utan att för den delen kunnat bli av även med de känslorna.
Det var dags för något nytt. Hittade ett universitet där det gick att plugga krishantering och kriskommunikation. Perfekt tänkte jag. Redan efter en termin var jag helt införstådd med att akademiker det är jag inte.
Jag straffade ut mig enligt devisen, har du inte förtjänat ett betyg på kursen så har du inget lärt dig. Det hade än en gång inte spelat någon roll vad fan jag ville. jag lyckades hålla mig kvar tre terminer till innan sagan var slut.
Så vad har drömmarna gett mig, inte mer än att jag ångrar att jag inte gjorde som andra och bara tog vilket skit jobb som helst efter gymnasiet. Då hade jag i alla fall haft en inkomst, en social vardag, möjligheten att flytta någonstans eget.
Jag följde mina drömmar. Ändå står jag kvar på samma plats i livet som för flera år sedan. Vart det positiva i det ligger vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte längre kan räkna antalet försök jag gjort att slippa känslorna av frånvaron av kärlek, frånvaron av arbete, frånvaron av att ha någonting att kalla ett liv.
Hela tiden har jag ihärdigt försökt förverkliga andra drömmar. Som att faktiskt göra något bra av alla mina ideer för fotografin. Men dom stupar alla på att det inte går att förverkliga drömmar. Det har visat sig helt omöjligt att utan vare sig vänskap eller pengar fotografera människor.
Så följ dina drömmar. Allt kommer att bli bra om du bara följer dina drömmar. Om du bara vill så kommer du klara det oavsett vad dom säger i ditt innersta and so on