Om livet verkligen går ut på ständig sorg, ständigt sökandes efter något som inte finns. Hur kan man då glädjas över att ha överlevt en längre tid enbart med hjälp av lögner istället för att för länge sedan förpassat livet till återvinningscentralen.
Jag finner det svårt. Omöjligt ärligt talat. vill ju typ dö med en känsla av att ha gjort något bra av livet och för det allra mesta gillat det... varför kan jag inte bara acceptera mina fel istället då hade inget varit något problem. Jag kommer aldrig att få någon hjälp.
Aldrg få acceptans av vare sig mig själv eller någon annan. Ändå är jag naiv och destruktiv nog för att försöka lura mig själv till motsatsen utan att gång på gång ta hänsyn till att jag hela tiden bevisas om att allt är omöjligt.
Jag vet inte vad som gör mest ont längre. Att inte vara en av er. Att känna att jag är en av er. Att veta att jag är. Att se att jag inte är. Att veta att jag aldrig kan bli. jag kan inte leva med det här.
Det borde gå att få cyanid utskrivet. Det är i alla fall en medicin som fungerar. Om samhället nu inte vill att jag ska leva med en chans att uppleva lyckan i att vara mig själva så är det de näst bästa.