Amaranth

Oftast är spanarna ett riktigt underhållande program. Men i dag var annorlunda. Idag handlade det om vänner och dagens samhälle. Något som är redan är känt är att ensamma ses ned på.

Frågor som aldrig ställs till andra ställs. Och misslyckande är diagnosen. Dessutom drabbas den ensammes liv av en avsevärd förkortning likt rökarens. Synd man är både och.

Egentligen är det väldigt konstigt att det är så nära tabubelagt att vara ensam. Det är visserligen inte så att långt ifrån alla aktivt valt att bli det men ändå blir man bemött som något mindre värt.

För när det kommer till frågan om varför man inte råkar ha vänner så blir alla sin egna psykolog och vet genast vad du har för fel. För att inte tala om att de vet hur det ska lösas också.

Men jag ska inte klandra dem. Människor i allmänhet tror mer än dom vet. Dom tror också att det dom vet är den enda vägens sanning.

Det är som meningen med livet. Det pratades om det med barn på radion i morse. Man kan lätt misstänka att barn är intelligentare än vuxna. Bland annat så kom det fram att meningen med livet skulle vara att "finna en balans mellan sina egna intressen och närstående" Det har jag då fan aldrig hört en ungdom eller en vuxen säga..

Eller så är det bara så enkelt att meningen egentligen är att göra det inga människor gjort förr, lärt av sina misstag. Vi vet alla vad mänskligenheten gör för att skada vår omgivning. Men vi är alldeles för trångsynta för att göra något åt det.

Fan vet jag. Ju tidigare jag slipper leva desto bättre.