Hatade älskade drömmar.

För hur underbart vackert skulle det inte vara om jag en dag bockat av alla de stora stegen för att bli något sånär tillfreds med mitt liv.

För i drömmen är det av en smärtande glädje som gör att jag på golvet gråter. Glädjen och lyckan över att vara läkt och hel. Jag är omhållen. Någon sitter vid min sida och håller om mig med mitt huvud mot sin bröstkorg. Som om allt plötsligt vore sant.

De får mig att storgråta på ett efterblivet och uppgivet sätt, fyllt av ångest. Allt för ofta driver den mig in i panikångestens gränd. för jag kan nästa peta till mig själv där i drömmen.. det är så jävla verkligt.

Det hade varit fint om jag kunde glädjas av att bära det här. Att den lyckan, en dag möjligen kan finnas i mig. Istället vill jag mest att drömmen ska sluta plåga mig för jag klarar inte av känslorna den skapar.

Det är så ogreppbart för mig.

Ångestladdad och underbar. Hjärtskärande och älskvärt.