Ångestig onsdag.

Svettig panik. vaknade med tyngden över bröstet av känslan att livet helt enkelt inte är värt att leva, att det värsta som finns är att vakna upp till en ny dag.

Jag trodde verkligen att jag sluppit ifrån att vakna så. Jag ville verkligen tro att jag börjat må bättre. Tydligen hade jag lika fel som alltid.

Ska flytta om en vecka. Vart vet jag inte. Men troligen till mina föräldrar... skjut mig snälla. Den är för hopplös min boendesituation. Kan inget annat än skämmas för hela situationen. Hade jag varit bra hade det aldrig blivit problem.

Skulle inte sjunka skulle ju ta tag i allt. kanske inte är läge att driva mig själv så hårt. Det kommer väll av sig själv när det minst anas. eller något annat klyschigt. Det är ändå bara jobb, vänskap och något att kalla ett hem jag söker.