Jag har svårt för krav. Hur jag känner inför mina egna krav. Hur andra får mig att känna inför mina krav på mig själv. Tvivlet som skapas. Jag har alltid fått höra att jag har höga krav på mig själv. Att jag har för höga krav på mig själv.
Det får mig att tvivla för jag tycker inte att de krav jag har är högt satta. Nej visst, jag når inte upp till dem och har med tiden fått ganska liten tro på att jag ens kan. Men vart går gränsen på ett för högt krav, och på att inte kräva något alls.
Krav är bra, dem driver en framåt genom att faktiskt vara något att sträva efter. För höga krav. När jag gick i grundskolan och gymnasiet hade jag kravet på mig själv att få godkänt. Det var mitt enda krav, var det för högt? jag tycker nog inte det. Även om jag ofta inte kunde leva upp till det.
Sen jag först insåg vikten av att ha bra personer omkring mig för att fungera som varelse, att inte känna ensamhet även om jag är själv. Så har jag krävt av mig själv att ha det, att hitta de personerna. Det känns inte som ett högt mål. Det är något självklart för de flesta och vållar konstiga diskussioner när en inte har. Sett hur jag mår av att kräva det är det högt. Men kräver jag det inte finns det inget som motiverar min existens.
Kräver av mig själv att ha en egen inkomst, inte leva av någon annan. Att kunna ta hand om mig själv och det som är mitt att rå om. Det kan inte heller vara ett högt krav tänker jag.
Nej mina krav är inte höga. Förmågan att nå dit är dock otillräcklig.
Det brukar sägas att det bra händer utanför ens bekväma zon. Jag vet inte hur sant det är men jag tvekar faktiskt.. Då rädsla inte är något som skapar något bra. Att kunna känna sig bekväm tror jag är som att känna självförtroende. Inget universellt utan bundet till specifika situationer. Bekväm blir en genom goda erfarenheter av situationen. Tills dess kommer det bara vara skrämmande.
Det finns ingen chans i det här livet, den här kulturen, för en person som mig. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta skämmas över hur lite jag har lyckats göra med min tid och mina viljor. Men jag vet vad jag behöver och vilka rädslor som måste förgöras på vägen.
Det får mig att tvivla för jag tycker inte att de krav jag har är högt satta. Nej visst, jag når inte upp till dem och har med tiden fått ganska liten tro på att jag ens kan. Men vart går gränsen på ett för högt krav, och på att inte kräva något alls.
Krav är bra, dem driver en framåt genom att faktiskt vara något att sträva efter. För höga krav. När jag gick i grundskolan och gymnasiet hade jag kravet på mig själv att få godkänt. Det var mitt enda krav, var det för högt? jag tycker nog inte det. Även om jag ofta inte kunde leva upp till det.
Sen jag först insåg vikten av att ha bra personer omkring mig för att fungera som varelse, att inte känna ensamhet även om jag är själv. Så har jag krävt av mig själv att ha det, att hitta de personerna. Det känns inte som ett högt mål. Det är något självklart för de flesta och vållar konstiga diskussioner när en inte har. Sett hur jag mår av att kräva det är det högt. Men kräver jag det inte finns det inget som motiverar min existens.
Kräver av mig själv att ha en egen inkomst, inte leva av någon annan. Att kunna ta hand om mig själv och det som är mitt att rå om. Det kan inte heller vara ett högt krav tänker jag.
Nej mina krav är inte höga. Förmågan att nå dit är dock otillräcklig.
Det brukar sägas att det bra händer utanför ens bekväma zon. Jag vet inte hur sant det är men jag tvekar faktiskt.. Då rädsla inte är något som skapar något bra. Att kunna känna sig bekväm tror jag är som att känna självförtroende. Inget universellt utan bundet till specifika situationer. Bekväm blir en genom goda erfarenheter av situationen. Tills dess kommer det bara vara skrämmande.
Det finns ingen chans i det här livet, den här kulturen, för en person som mig. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta skämmas över hur lite jag har lyckats göra med min tid och mina viljor. Men jag vet vad jag behöver och vilka rädslor som måste förgöras på vägen.