Lördag.

Det känns som en kall rivande och regnig oktoberonsdag. inuti. En dag som alla andra säger jag för mig själv. För jag triggas av samma saker som alla andra dagar och känner som alltid när jag är bland andra eller ser vad andra skriver. Bara dumt. Försöker slå bort allt stickigt. Förgäves.

Borde vara stark.

Samtidigt hugger könsdysforin i mig.

Det har varit jag och dysforin idag. Jag vill slita min hud i stycken. Ett tag tänkte jag att jag skulle skriva om dysforin om vår relation. Men jag tror inte att det går. Det gjorde inte bättre när jag råkade öppna Facebook och det högst upp ligger en artikel med rubriken He Took His Skin Off For Me det fick mig att börja gråta. Där någonstans dog dagen. Räckte det inte att det är en dröm som aldrig slutar följa. En hemsk dröm. Det går inte. Men vad vackert det kunde vara om det gick att dra av och där, där var jag, Jag.

20:43

Ligger i min fåtölj med benen över ena armstödet. Försöker läsa men det ger mig ingen ro. Det ger ingenting.
Tänker på hur det skulle vara om jag var, som min bror, bra, trygg. Tänker på hur det skulle vara, att vara så, fara fram och tillbaka mellan trevliga sällskap kväll efter kväll. Han verkar alltid så glad när vi talar med varandra. Men nu är jag inte sån, och borde inte tänka så.
Avund. Sinnen har fördärvats av mindre.
Mer vin.

En tecknad bild.

På en hylla på andra sidan mitt rum står en tecknad bild. Siluetter av siffror trasslade samman i ett mönster på en grön bakgrund.
Den står i slutet av det som gatlycktans ljus lyckas nå fram till. Över min säng skapar den ett parallellogram. Ett omålat blad.
Ibland sätt jag fingertopparna där låter, dem dra fram och tillbaka spelades med den så vackra skuggan. Det blir omöjligt att sluta. Jag trycker min handflata mot det kalla. Skuggan krymper.
Den krymper och mitt hjärta säger mig att det inte är någon skugga. Inget kallt utan varmt. En hand mot min.
Rädslan för att känna sänker handen.
Kvar, kvar finns tårarna.

Jobb? till mig? va?

Eftersom jag är en fena på att läsa min mail.. en gång i veckan i alla fall.

Jag har tydligen blivit rekommenderad för en tjänst som Rådgivare i genderfrågor. Ska fixa ett möte så jag kan få lite info om vad det skulle innebära mer specifikt (punktlistor i all ära men de säger sällan hela verkligheten) Får se vad det kan bli. Hoppas det känns som bra.

jag är glaaad!! :D

Jag..

måste skapa ett socialt liv
ett berikande liv
ett umgänge
bli någon jag inte är
och göra allt jag skulle må bra av
men hur?
hur hittas de möjligheterna? var?
och vem är den personen jag behöver vara?

Kanske är jag storsint. Rent utav girig.

Har kört fast.

En helt vanlig eftermiddag på Coppola.

 

Normkritik.

Börjar förstå vad normkritik betyder. Det betyder inte att man försöker avskaffa eller ens luckra upp existerande normer. Det betyder att man jobbar på att lägga till fler normer. Under de senaste årtiondena har till exempel monogama, stabila homosexuella förhållanden gått från att ligga utanför alla etablerade normer för en familj till att bli en alternativ norm. När fler normer kommer till, blir det mer att välja på. Och ju fler normer det finns att välja på, desto suspektare blir vi som misslyckas med att passa in i någon av dem. Vi blir åtminstone inte mindre suspekta. Utgångspunkten är och förblir att alla vill passa in i en norm. Det är just därför normkritiken är så viktig: Alla acceptabla sätt att leva måste göras till en norm i sig just för att det inte ses som ett rimligt alternativ att leva oberoende av normer. Hederliga heterosexuella, monogama cis-medborgare gör sitt bästa för att homosexuella, transpersoner och polyamorösa ska få lika starka och trygga normer att bekänna sig till som de själva. Så får alla det lika bra.

Ett år närmre döden.

Firar mig själv med perfekta(ja faktiskt) drop scones med kiwi och jordgubbar och champagne till frukost, öppnar paket som jag gett till mig själv, så får resten av dagen bli skit om den vill.

Grattis till mig och så vidare.

Relation till känslor.

Jag vill älska och vill bli älskad. Vill vara en som får ha kärlek i mitt liv och bejaka alla känslor. Även om de ofta är jobbiga, röriga o kaotiska och förvirrande och överväldigande redan som de är nu. Men känslor kan vara väldigt, väldigt fina på samma gång. Och jag vill så gärna ha någon att känna mig trygg och omtyckt och älskad med.

Jag behöver det för att fungera som person. Men bemöts jag inte av en tystnad och bortskjutande av den jag attraherats av, så tar det stopp hos mig som inte vill riskera det som redan byggts upp. Jag stöter bort de jag bryr mig som allra mest om. Fast jag själv är rädd för att bli bemött med samma iskallhet på grund av en känsla bland alla andra i den redan skapade relationen.

Jag vill få en chans men har ofta själv svårt att ge just det till andra, för jag styrs av känslor, av rädslan att förstöra och vågar inte ta det första ordet. Lika mycket vill jag ibland bara höra att jag är tokig som känner så men att det är ok ändå och inte behöver förändra något. Det vore lika fint för det är ett accepterande i sig.

Samtidigt känns det inte som att det gör så mycket, men det är frustrerande att hela tiden känna, veta hur bra det skulle vara, samtidigt som jag vet att jag nog inte har något att ge för att kunna vara ett stimuli i en vänskap på det planet. Dum frustration.

Beslut...

 
Gillar inte att bestämma en del saker. Men den blir säkert bra i terracotta.. kanske.

Det är SÅ HÄR jag ska må

Känner för första gången en genuin kärlek gentemot mig själv
En bräcklig känsla av att kunna ta på något som finns inom mig
Ett vackert sammelsurium av känslor och intryck
Det är SÅ HÄR jag ska må

People are alot like butterflies.

Butterflies can’t see their wings.
They can’t see how truly beautiful they are,
but everyone else can.
People are alot like butterflies.
 
 
Pic by Carsten Witte

Egentid är tvivlens och rädslans tid.

Om jag säger att du är bra, att du väcker något i mig och att din person berikar mig. Om jag säger att det finns en stark känsla hos mig som vill göra mer av vår relation. Om jag säger att jag är kär och att du skapat den känslan. Skulle du avfärda mig då?

Jag kan inte ta den risken. För om svaret är ja, skulle det vara oförlåtligt av mig att ha tänkt dessa tankar, än mindre att ha formulerat dem i ord.

Skulle det omfamnas på ett varmt sätt skulle inget bli som innan. Kanske skulle det finnas ett vi i någon mån, kanske skulle vi säga att det bara är fint och fortsätta vår vänskap. Kanske skulle tiden göra något med det. Jag vill nog helst se känslan försvinna bort och allt fortsätter vara så som det är, att jag slutar känna och slutar låta det vara något som styr mig.

Jag vill nog inte känna, verkligen inte så här. Jag vill inte vara den som förstör. För det som finns är fint, så oerhört fint och jag vill inte utsätta det för någon som helst risk.

Jag är så dum.
Emotionell och dum.

Lagom rädd, går det?

Alla säger att det är bra att vilja känna tillit, att vilja vara trygg. Att det är en nödvändighet ett lägsta krav. jag vet inte. Det är bara ett enda stort hinder för att komma någonstans känner jag. Jag känner för mycket rädslor. Hur blir en lagom rädd, går det? Går det att kasta bort de där kraven på tillit, på trygghet, i så fall hur?

Jag är för rädd bland andra människor. innesluten i mig själv. Med flykt som mest påträngande tanke. Lagom rädd. Det borde gå att bli det på något vis. För utan att våga gå, utan att våga ta plats, utan att våga vara öppen, utan att vara trygg går det ju inte. Dumt för jag vill bara gå för att lära känna folk.

Om jag bara visste hur jag ska ta mig ur hålet som mina känslor och tankar gräver djupare. För jag behöver lära känna folk. Jag behöver vänner i mitt liv. Det kommer inte bli så långt annars.

Jag tror att mina krav på tillit och trygghet ligger på ungefär samma nivå som kraven på mitt egna skapande. Den där översta hyllan som inte går att nå till.

Jag skulle vilja ta bort den här dagen ur mitt minne.

apropå att jag lovat mig själv att blotta mig mindre här...

Dagens känslotillstånd.

 
 

Katakres.

Skulle vilja sova.
Men mina tankar är överallt.
Helgen. Jaget. Skapandet.
Vill så mycket. Vill, vill, vill.

Känner viss längtan till att jag får använda min ena present, nej tänker inte öppna den för tidigt, men vill, skulle göra mitt bildsinne ganska uppmuntrat. Så jag pillade ihop ett armband, väntade på tröttheten. Knöt ett halsband, väntade på tröttheten. Men nej inget sova.

Helgen, en hel väldig massa "om", alla tankar blir till bilder av de värsta tänkbara scenario. Mer ångest. Mer rädsla. Skulle ju sluta med det. Skulle sluta med att måla dumma bilder i huvudet.

Dum, Så dum.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns"
- nationalteatern.

Vill ju bara sova.

En lördag.

Vakna tårig med en dum, tom, mörk känsla.

Köper en svindyr födelsedagspresent till mig själv som för att försöka få bort lite av det ångestiga i hela grejen med att bli äldre.

Porrsurfar på hemnet och hittar fyra perfekta lägenheter och sörjer att jag inte kan ha en
för kombinationen centralt bra boyta och studio i två plan inte är så vanligt som jag önskar.

Fortsätter konsumtionshetsa med rep av olika kvalisort för att göra roliga saker med. Det finns ändå ett par idéer kvar att testa och lika många att slutföra. rogivande saker ska göras.

Funderar starkt på att börja med amigurumi... virka små nallar och annat mest för att det verkar lite mysigt och lagom pilligt.

Smördegskanelbulle är lite underbart. Varför har jag inte testat det tidigare!?

Känner en liten glädje i magen över att jag är lite lättare än förra veckan och är tillbaka på samma ruta som före jul.

Blir spretigt provocerad när jag får höra att "du borde vara glad över att inte kunna få mens" Men Nej... om det var möjligt hur skulle jag kunna bekräfta mig själv mer.

Spenderar en ansenlig tid på Tumblr och blir sotis på vad vissa kan och har möjlighet till.

Läser om genus i lärandeprocesser och tänker på vikten av att kunna möta alla i en grupp, på flera plan och utmaningen i olika sammanhang, som där maktförskjutning är norm.

I want one!!!

 
Usch vad jag vill ha en så sjukt söt. Jag skulle le varje morgon jag kom in i köket.

Ställer in dagen innan den ens har börjat.

rockit som fan att inte ha somnat än. skithuvud. skitkänslor.

Trött på att vara rädd.
Rädd för hur jag uppfattas.
Rädd för att själv förstöra.
Rädd för mig själv mina tankar.
trött på livet.

behöver fly
men vart?
till vem?
hur?

Avundas alla de som passerar förbi ute på gatan,
på väg mot en ny meningsfull dag av arbete.

Tankar om dysfori, vad du behöver veta om mig, typ.

När en frågar wikipedia vad dyfori är så står, Dysfori (från grekiska δύσφορος (dysphoros), från δυσ- (svår) och φέρειν (att bära)) är en känsla av olust eller ledsamhet.

Fast vad betyder det egentligen. Användbar information av vad dysfori är och hur den ter sig är svår att hitta. När en ser till könsdysfori eller kroppsdysfori finns desto mer. Det enda säkra är att det itne är begränsat till, tankar om kön och kropp – det kan vara symptom på allt från ångestproblematik, personlighetsstörning, svår depression, bipolaritet, insomnia etc

Så kanske är det enklare att strunta i att hitta något där och se till hur det känns istället. Så eftersom jag ändå skriver så mycket blottande så tänker jag att jag skriver om sju olika sätt min dysfori visat sig på och visar sig på. För hur en del ting yttrar sig i känslor och känslotillstånd kan många förstå


Svårigheten att hantera dagen.

Under en större del av mitt liv har allt varit stressande, till en grad som varit svår att hantera, de minsta vardagliga göromål har alltid varit en stor sak. Svårhanterlig och något som varit en källa till mer stress, mer ångest. Att gå till skolan, affären, städa, minsta lilla sak någon kunde begära, allt var för mycket. Trotts att det i situationen inte finns något om helst skäl till stress, så var den alltid där, något som tog oerhört lång tid att förstå sig på. Det handlade om en konstant mental utmattning, en konstant kamp - ren och skär lathet i omgivningens ögon.

Jag har oftast kunnat samla energi till att tvinga mig till att göra saker, men det tar så mycket energi att det inte alltid blir riktigt bra gjort. Lättirriterad, provocerad av näst vad som helst. Egentligen alltid ett humör som bara skiftade i om jag kan hålla ihop mig själv eller inte. De få stunder av glädje som ändå träder fram av någon anledning är kortlivad. En glädje öppet hotad av att aldrig kunna ta till mig den när allt kaos ständigt stör. Det är något fruktansvärt. En konstant spänning, jag kunde bara drömma om att hitta ett sätt att slappna av att få känna något annat. Jag har olika tankar om vad det kan vara, men vet tyvärr att det inte kan bli något av, inte som allt ser ut nu.

Att hantera min vardag är ett aber, även om det ser olika ut nu, och nu mer definieras av rädslor och olust, mer än bara apati. Meningslösheten består. Jag har fortfarande för många dagar då jag inte förmår att göra något. Men de flesta dagar kan jag ändå hitta energin att göra saker även om det leder till att jag dör på soffan för att all energi är förgjord efteråt.


Att inte vara på samma nivå, en främling inför sina känslor.

Jag har alltid varit på dålig fot med mina känslor. Jag har aldrig haft egna känslor, visst har jag haft känslor, men de har inte varit "min" de har funnits där. Som barn var jag alltid känslomässigt avtrubbad allt var "okej" aldrig mer för jag kunde inte hantera det. Jag kunde triggas av vad som helst – obetydliga saker som ingen omkring mig skulle gråta frekvent utav. Jag fattade hur fel det var, omgivningen klarade inte det, med all rätt, och barn är sällan de snällaste varelser. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka sluta, la mer energi på det än på allt annat, men det fanns aldrig någon chans att ta den minsta kontroll.

Under en period i de tidiga tonåren vände det och jag kunde nästan aldrig gråta, inte ens när jag ville göra det. Jag hade känslan av att gråta, jag kunde veta i någon mån att jag borde gråta, men det gick bara inte. De få tillfälle då det ändå var så att jag grät ut något, blev det bara värre. Det var för mycket, okontrollerbart.

Jag har alltid gillat att gråta, eller gillat det är fruktansvärt, men efteråt för ett par timmar, då känner jag mig helt emotionellt tom, det finns inga känslor att känna, en paus. Det hade ju varit fint och mycket bättre om jag kunde rycka upp mig, och faktiskt bli glad under den där tiden istället, men en paus är en paus och den är vacker på sitt sätt, det är en bra tomhet.

Mitt känsloliv är fortfarande fucked up. Vilka känslor som utgörs av mig själv och vad som bara är resultatet av ett kvarhängande trams och trauma vet jag inte alltid. Ibland är jag rädd för vad jag känner, ibland är jag trygg med vad jag känner. Jag är ofta helt frågande till mitt känsloliv, känner att jag mest är dum i huvudet. Jag lyssnar till allt som tidigare tryckts undan även om det ibland är svårt. Det är påfrestande att veta att det här känns bra/ inte bra utan att kunna sätta ett enda ord på varför, fast de brukar ibland ge med sig efter ett tag. Vi kanske kommer överens en dag, för nu finns ändå en känsla av att det är mina känslor, jag kanske inte förstår, men dem är mina, för de mesta.


Känslan av att varje dag sker utifrån ett manus.

Jag bar alltid på en känsla av att ingenting verkligen var så riktigt som det till synes var. Det fanns aldrig en känsla av att jag var mig själv – jag hade aldrig någon känsla av att jag var en person som kunde göra val eller ta beslut utifrån några av egna tankar. Jag saknade nästan helt en inre känsla av att vilja söka eller ha något för något annat skäl än det var något som jag verkligen ville. Jag tänkte inte ens på den känslan som någonting som ag var de minsta kapabl till, det fanns ingen som helst drivkraft för något.

I frånvaron av en identitet och känslan av att et fanns något "jag" så tilläts andras ord fylla det utrymmet. Eftersom inget fanns för mig, Jag gjorde vad som förväntades av mig och jag sa vad som förväntades av mig. Det var allt. Hela tiden med en känsla ava tt jag bara fick något fördigskrivet att läsa upp, det fanns inget tecken på att det gicka att vara på något annat sätt, inge känsla av att det var fel, olustigt och meningslöst, men inte fel. Visste itne att jag borde vara något annat. Där någonstans började känslor att växa av att jag vill riva sönder mitt skinn för att se vad som fanns bakom, vad och vem jag egentligen var.

Ett till stora delar överspelat kapitel. Som dock satt sina spår genom att slita bort stora möjligheter att definiera en personlighet.


Känslan av meningslöshet, frånvaron av ett syfte.

När jag hittade något som jag till en vag grad tyckte om, fanns där aldrig någon annan känsla än att jag dödade tid. Varje dag innebar bara att det gick att sätta en ny bock i kalendern, med en betryggande vetskap att en dag tar dagarna slut, utan att kuna pendera dagarna på nåto annat sätt. När jag arbetade med saker fanns det ett mål, att få det gjort, men aldrig något högre syfte, det fanns aldrig någon änsla av att det behövdes, för det gik ändå inte att se fram mot nästa dag.

Vi lever ett tag, sedan dör vi, det är allt. Vad mer finns egentlgien för livet. Varför ha långsiktiga mål med ett liv, där det inte går att förverkliga något ens det minsta? När jag satte mål för mig själv, så var det mest för sakens skull – inte så mycket för att jag var motiverad eller på ett genuint plan brydde mig så mycket. Det behvödes inte för kunde aldrig känna mig förverkligad, inga handlingar eller tankar lede till något meningsfullt så varför bry sig?

I mångt och mycket oförändrat. Men jag känner glädje när jag gör saker jag gillar, det gör jag och det är bra. Att jag inte kan få möjligheten till det när jag behöver är jobbigt men jag får ibland en liten liten chans om än sekundärt. Det är bra. Jag känner meningslöshet när jag ser till mitt eget liv. Det kan jag inte neka till. Men jag är glad, över att det ibland är bättre, för då är det mycket mycket bättre. Jag kan bara önska att det gick att göra mer som skulle skapa mening trotts att min tröskel för att det ska uppstå mening är vansinnigt hög. Att göra något enbart för mig själv är inte meingsfullt.

Handlingar som glädjer andra människor lindrar meningslösheten för mig. Det är bara där jag hittar mening, allt väl i att jag vet just det, men svårt när det måste till en annan. Men den kommer alltid vara där, meningslösheten, jag kommer alltid känna den, för att jag aldrig kommer sig mig själv som helt kvinnlig. För hur tillfreds jag än blir, hur väl jag än bemöts, så går det inte att komma ifrån.


Att veta att en är olik andra och bara vilja bli en av dem

Jag tänkte mycket på hur andra barn kunde hantera sina dagar, Prata och skratta och vara så glada och avslappnade, som att det aldrig fanns något konstigt eller fel. Jag vet itne vad jag förväntade mig av dem eller om jag gjorde det – Jag hade ju inte heller den misnta aning om vad som va fel för den delen. Jag hade bara ångest hela tiden och det bara var så. Jag antog att andra inte ände så och det enda jag vill var att veta hur det kändes att nna något anant, att vara så där glad och avslappnad.

Mina sinen var i konstant konflikt, ständigt överanalyserade jag allti omkring mig. Som två parralella världar en medveten om det yttre och en inre frutkansvärt mörk. Det gick inte att sluta tänka – att bara existera var aldrig på tal jag vile bara förstå.

Det gick inte att stänga av, det gick inte att vara, som alla andra. jag ville bara att alla delar av mig själv skule tystna och röra sig i samma riktningn så att jag kunde vara tillfreds med mig själv. Mend et gick aldrig hur mycket jag ens försökte. Det var som att jag alltid var separerad från verkligheten – jag kunde röra mig i den, itneragera med den, men den gick aldrig att ta på eller känna.

Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket om det här, då det nu när jag förstår vad det handlar om kommit att bli den största och jobbigaste delen att hantera. Men just det känner jag att det skrivits så mycket om i den här dagboken att det inte behövs mer. Men visst, här förstod jag ganska tidigt och resonerade oerhört mycket med mig själv, men att gå från förstående till acceptans, det kan vara nog så svårt även när det handlar om mindre saker en sin könsidentitet. Jag känner att det är bra att det fick ta tid, jag känner också att det är dåligt att ha slösat bort mycket tid.