Amaranth

Förstår inte vad i helvette felet är egentligen. Eller egentligen gör jag det. Vore det inte för alla känslor. För ångestens tjocka dödande täcke. De mörka oceanens ensamhet, tomhet. Tårarna. Då hade det kanske funnits något att sova för. Hur kan det vara så att jag inte ens klarar av att tillgodose någott sånt egentligen. Men jag kan ju äta åtminstone. Det är bra att den här patetiska kroppen klarar av nägonting. Inte för att det på något sätt är bra. Men det är iaf något.

Vill bara döda allting. tränga undan varenda känsla, varenda litet obetydligt minne, varenda äcklig tanke. Vill inte leva det här livet en enda minut till. Det finns ingen anledning till att göra det. Det finns inget fint  i en verklighet som min. Men  jag förstör i alla fall ingen annans liv. Och det är ju bra

 

....på något vis åtminstone.

Smärta är de enda som finns på riktigt. Försöker döda dom kvävande känslorna och äcklande tankar. Men ingenting försvinner. Kommer ihåg allting. Allt de som jag inte kan må bra av. Det är de är det enda som kan fylla mitt huvud. Jag kommer bara kunna göra dig besviken. Ge dig den värsta smärta. Det är omöjligt att komma ifrån.

Fick en kaffeburk av bror i någon form av kompensation för att ingen av oss kunnat ses eller kommer ses på länge.. Det kändes bra. Även om han inget kan få. Hatar mitt jag. Istället för att göra något bra går all tid åt till att förstöra det lilla av själen som ännu finns kvar. Det där med piller, samtal och kbt och allt vad dom nu kallar det är  inte något

Det är lite roande att sitta och läsa om alla dessa stereotypkrig, som tintin och allt annat mög och sen tillämpa sociologiska teorier på detta. Som till exempel Parsons strukturfunktionalism. Om man ser det hela från hans AGILsystem så håller vi nu på att jävlas med L:et som står för Latency/Latent Pattern Maintenance, som på svenska skulle kunna översättas till "bevarande av grupp, samhälls- och kulturmönster" Det vi gör nu är att försöka radera historia, vi försöker glömma att den mörkhyade dockan i tomteverkstan var just den nedlåtande syn på mörkhyade i USA under 1900-talet första hälft, istället för att använda oss av ett reflexivt tänkande och försöka blicka framåt så försöker vi sopa undan vår felsteg, gömma dom under mattan. Men vad är det egentligen som vi lär oss av om det inte är vår historia. Hur ska någon kunna veta att ett mistag inte ska ögras igen om det inte finns något som säger att det redn gjorts en gång med en viss följd.

Jag har växt upp med tintin, tomteverkstan och allt vad det är och inte går jag omkring och tror att alla mörkhyade har rastaflätor med rosetter längst ut är kolsvarta och har läppar som täcker halva ansiktet? Tror inte heller att alla judar dansar kosakdans men finns sälert dom som gör. Varför skulle dagens barn tro det? Så bevara kulturmönster, ha kvar tomteverkstan som den är, men lägga kanske lite krut på att berätta för barn att det är just gamla nidbilder, karikatyrer av hur man såg på människor förut? Karikatyrer kommer ALLTID att finnas, det behövs inte ens karikatyrer för att människor ska ta illa upp för vad andra uttryckt. Nu tycker jag inte om att referera till Parsons, men här hittade jag väll undantaget.

Det kommer aldrig att bli något av alla mina ideer. Det har varit tydligt så länge. Ända sedan den allra första inspirationen infann sig. Slängde min svarta bok idag. Dör fanns alla tafatta beskrivningar och nedklottrade figurer av vad jag velat gjort. Vill göra. Men ångesten över att se den ligga där i traven blev för stor. Det känns som att det är med fottot som med båtarna. Det är inte meningen att jag ska hålla på med sånt. Det är väll inte bara det, de är ju lika med allt som jag velat så länge jag kan minnas. Det är inte meningen att det ska gå.

Fick pm på ett forum i går. Hon var tillsynes positiv. Men ville ha referenser.  Kunde ju bara svara att jag inget har, genast var det inte alls något bra i det föreslagna eller ens någon anledning att diskutera dess infall och utfall. Det är tur att jag snart slutar vara aktiv där efter fem år av jag vet inte vad riktigt. Det har  bara smakatt mer än det har kostat det där ändå. Blir så jävla ledsen varje gång skiten kommer på tankerna. Men varför bry sig om det. Bara göra annat.

Näe får väll nöja mig med vad jag har. trotts allt blir det inte bättre. Inte något utav det. Hur det ska vara möjligt vet jag inte. Det enda jag kan komma ihåg är ju allt sånt som borde förtängts redan i ett tidigt skede. Men Det finns säkert något positivt i att aldrig komma ihåg sånt där som faktiskt är bra. typ gå till skolan. Jag önskar att jag var bra på någonting. Att det fanns en enda liten jävla egenskap som någon kunde uppskatta åtminstone tillräckligt för att ytterst sällan kunna tänka sig vara i min närhet. Men det är för mycket begärt att någon sån ska finnas. Jag hoppas jag gör rätt i att göra allt för att förtränga de omöjliga. Men vad vet jag. Snart sitter jag väll med ännu värre ångest. Precis som varje gång tidigare.