Amaranth

En kvinna som slår en man är modig och stark. En man som slår en kvinna är ett kränkande svin.

En kvinna får bära vilka kläder hon vill men en man får inte titta åt hennes håll. En man får bära vilka kläder han vill för han ska accepterar att vem som helst kan se.

En kvinna som plötsligt kysser en man är romantisk. En man som plötsligt kysser en kvinna är en våldtäktsman.

En kvinna som går in i fel omklädningsrum har begått ett misstag. En man som går in i fel omklädningsrum är ett perverterad och kränkande svin.

En kvinna som fattar ett eget beslut är stark. En man som fattar ett eget beslut är ingenting.

En kvinna som stirrar på en mans skrev flirtar. En man som stirrar på en kvinnas bröst är perverterad och förnedrande.

En kvinna som vill dela notan är självständig. En man som vill dela notan är snål.

En kvinna som blir antastad är ett offer. En man som blir antastad kan inte tas på allvar.

Iden om jämställdheten har verkligen kommit långt.

När du undrar varför du inte får ett svar så ger jag dig här ett försök att förstå min verklighet

om jag blir frågad en sak eller hamnar i diskussion så blir det fel. Jag hör det personen säger förstår vad denne menar och allt är frid och fröjd, men sedan ska man ju ge ett svar och här blir det svårt. För i den korta svängning i hjärnan där det går från att lyssna till att själv svara så går allt åt helvette. Det blir helt tomt i huvudet. Tänk en ballong full med luft om man skakar den så kommer inget skramla. Så tomt blir det. Jag vill ge ett svar och jag vet att det är något jag kan svara på. Men inte ens ett enkelt ja eller nej går att formulera. Så det går inte att ge något svar.

Sedan kommer ångesten, självhatet allting sånt fint och fyller huvudet och man mår inget annat än jävligt dåligt över vilket asocialt och stört as man än en gång lyckats framställa sig som. när den direkta situationen har övergått i något posttraumatiskt kommer efterklokheten och det går åter att formulera vad man vill ha sagt.

När jag väl kommer på vad det är jag vill ha sagt så är det för länge sedan för sent. oftast dagar eller veckor.

Att lära känna mig kommer antagligen kräva allt för stort tålamod, ja antagligen kommer du ge upp på en gång. Det gör att du kommer slippa allt jag skulle försöka göra för att visa dig uppskattning.

Men nu vet du varför jag aldrig kommer kunna diskutera med dig. Eller varför du aldrig kommer att kunna känna mig.

Inatt slutade jag vara medlem på Qruiser. För det har aldrig gett någon bra. Jag kan inte skapa kontakt med människor. Så enkelt är det. Det är en omöjlighet. Men det är ok de är inte som att all tid jag lagt ned på att försöka få kontakt med folk varit bortkastad. Eller att all ångest och alla tårar över vad som setts och lästs där genom åren gjorde någon skillnad, ångest har jag så mycket av ändå.

Jag förstår inte hur naiv jag faktiskt var när jag blev medlem där. Att jag på allvar trodde att det var lättare att få kontakt som kanske ändå hade liknande situation. Nu vet jag bättre och det kanske är bra. Ångesttyngt, sorgligt men bra.

Jag vet inte hur jag ska hantera ensamheten längre. Ingenitng jag gör fungerar, för det finns ingenting som är rogivande i ensamhet, Ingenting. Det är bara olika typer av smärta. Men jag kan ju ha fel också alla tycker att enamhet verkar vara så bra. Det kan ju cokså vara för att dom inte har en jävla aning om hur bra dom har det.

.. kortare.. betydligt smalare midja.. bredare höfter... bröst... haft rätt kropp. Hade varit bra. Det hade gjort livet så bra. Underbart bra. Dags att tänka på något bra istället.

-

I morgon ska jag kanske träffa en person. Jag kommer i alla fall vara där vi var överens om att ses. Det behöver ju inte betyda någonting.

För ett tag sedan gick allas vår Cecilia Widegren ut med debattartiklar i en mängd tidningar och berättade om den fantastiska, storartade och enorma satsningen på försvaret av Skaraborg och Norrbotten. Regeringen Reinfeldt skulle minsann satsa på förbanden armén som har mest eldkraft – stridsvagnarna. Det skulle renoveras och det skulle moderniseras, detta var ett av de nymoderata genidragen för att öka försvarsförmågan.

Det Widegren inte berättade men som snart lät sig berättas var att det inte ens handlar om halva stridsvagnsparken som skulle moderniseras och renoveras. Av landets 120 vagnar så skulle bara 56 få bli moderniserade och få nya miljövänligare batterier nya sikten och interkom.

Det var förrförra veckan, då var “satsningen” en halvering. Idag vet vi ännu bättre, “satsningen” betyder att drygt 30% av stridsvagnarna moderniseras nämligen 42 stycken. De övriga 78 kommer att förrådsställas, samla damm och hamna i något som med lite fantasi kan kallas en “låg nivå” inom några år i malpåse.

Men alla de där 42 stridsvagnarna kommer enligt jourhavande floskelgenerator och propagandaminister vid Försvarsdepartementet efter “satsningen” hamna på en “väldigt hög nivå” säger igen blyfria batterier, nya sikten och interkom. Det känns betryggande när den enda tänkbara motståndaren i vår del av världen , som enligt firma Enström och Widegren befinner sig på en kronisk "väldigt låg nivå", där ingenting Ivan gör eller företar sig påverkar nivån inte ens regelrätta kränkningar...

Att Ryssland har 2998 moderna och halvmoderna stridsvagnar i dag och där en helt ny generation vagnar är under utveckling med målet att förbandssätta 2300 state of the art vagnar (väldigt-låg-nivå-stridsvagnar) innan början på 2020-talet.

Hög nivå vs låg nivå? Även för moderater spelar numerären roll, och Sveriges “satsningar” måste få Kreml att skaka i skrattkramper.

Jag ligger i sängen, den har två madrasser, den extra är från rummet intill det ingen sover, och en sån där fluffig kudde. Dom andra sover. Jag försöker att inte röra mig och bara hålla andan. Långsamt andas in och ut. Det var här jag lärde mig använda fingrarna. Tidigare kunde jag bara i duschen. Men här är det bara vatten direkt från sjön.

Jag har bomullspyjamasen på mig, den som hon tycker bäst om (hon gillar inte den silkiga). Jag hör en av kompisarna snarka lite över mig och jag vågar röra mig mer. En kväll frågade hon vad jag höll på med, jag bara 'det kliar'

Blommor. Ett kort. Hej liten och vacker. Kommer inte på något att skriva. Pussar och kramar.

Hon vet inte vad det här är. Hon bjuder på kaffe, det brukar jag inte dricka Men jag vågar inte säga till. Jag vill dricka kaffet. Kaffet gör mig till någon annan. Hon sitter framför mig och ler, och jag sitter bara stilla. Tröjan och jeansen, håret och huden allt är så bra. Jag njuter av att vara jag. Hon tittar på mig, hon får gärna titta. För idag är allt bra.

Jag ser ändå ner i. Hon tar löst tag i min haka och puttar liksom upp den och vill att jag ska se henne i ögonen. Dom är små. Det känns när vi tittar in i varandras ögon. Sen är det hon som tittar ned, frågar hur jag tycker att det är. Och jag säger, bra. Hon säger att jag varit duktig, sällan sett någon så fin. Imponerande. Hon tittar fortfarande ned jag kan titta på hela hon, tittar ned på gylfen. Byxorna dom är slitna där, det ser sexigt ut. Det är något fantastiskt som händer. Hon vill ha mig. Hon vill ha mig. Jag, Jag är duktigt jag känner mig så otroligt lycklig. Jag vill stanna här för alltid.

Jag ligger på rygg i den stora sängen och pausen har fått mig att börja frysa och kanske längta hem till mig. Honn letar efter något. Ser lite galen ut. Hon kommer närmare, det gör ont men jag tänker på annat och då gör det inte lika ont. Efter ett tag slutar hon, arg på sig själv för att det gick så fort. Jag tröstar. Men jag fryser och vill egentligen bara sätta på mig kläderna.

I början var jag rädd för att ramla ned. Jag kan inte ligga innerst. Det är för varmt. Mitt ansikte är vänt ut mot rummet bort från henne. när hon har somnat går jag och sätter på datorn. Ibland blir jag så ledsen. Jag säger att jag är deprimerade men hon tror mig inte.

tänk att jag kunde få dig du är det finaste jag vet det finaste jag vet der är så jag säger det men det är ingen som vill höra det. Det går inte att berätta men du är det finaste jag vet. mm. det finaste jag vet.

Can't cover the hair under my nose.

Finding someone to love mo for me.

Constantly checking to make sure everything is 'in place'.

The pain of tucking all day, every day.

Re-lerning how to walk, stand, sit and speak.

Wondering if I'm doing what's right.

How will sex feel like.

IM NOT A TRAP.

I hate my voice.

All the people saying I can't be trans because I didn't play with dolls.

Jag är för frisk, mår får bra för att få hjälp. Sitter i mitt rum igen, där allting så ofta spårar ut. Där för senast ett par dagar sedan först polisen och sen ambulanspersonal stormar in när jag äntligen var på väg att död. Kommer bara ihåg när jag gick in där, sen hur människor lyfter mig. Paniken, skriken från personen som höll mig uppe bäst hon kunde, det kunde ju varit försent.

Frågan är inte hur lång tid det tar innan man får hjälp, frågan är hur långt man själv hinner innan någon egentligen bryr sig, på alvar. Att dom som kom bryr sig vet jag, det är deras jobb. På så vis tycker jag synd om dom. Dom kommer alltid. Dom pratar och pratar men kan inte göra något.

Och så undrar folk varför jag kan säga att jag hatar psykiatrin? Håll bara käften, allihopa. jag vill bara skriva av mig eller något i den stilen. Och till viss del visa att psykiatrin inte är något att tro på.

Jag blir både förvånad och lite frustrerad över att varje kille som har en fotofunktion i sin telefon betraktar sig som mångårig fotograf och varje tjej som någon gång besökt en fotoautomat för att få ett passfoto ser sig som topprankad modell och kräver kontrakt och ersättning om hon befunnit sig inom 100 meter från någon kamera.

Det är ett otyg för alla. Tror att det gått troll i frågan och alla "fotografer" och alla "modeller" skulle behöva kalhugga våra skogar om det skulle skrivas kontrakt varje minut på dagen. Jag tror dessutom att kontrakten knappast är till någon större nytta annat än vid riktigt seriösa fotograferingar där det faktiskt finns kommersiella intressen. De som vill ställa till oreda och skada gör det helt oavsett frågan om kontrakt eller ej. men jag kan ju ha helt fel.

Givetvis visar jag inte bilder som  uppfattas som personliga, vilket innebär att jag inte lägger personbilder på vare sig den ena eller andra siten som är öppen för andra.

Jag vill dock kunna fortsätta att ha kameran i fickan och ta bilder tillsammans med den/de som jag råkat gjort något med. Arrangerade bilder skulle jag ändå bara göra med de som jag känner och där vi litar på varandra. Vänskapen är vårt bästa kontrakt. Man måste ändå känna modellen för att få bra stämning i bilden.

Jag vet inte om jag är naiv eller bakom flötet?

Men fel har jag i vilket fall som helst.

There's no escaping reason, no denying purpose, for as we both know, without purpose we would not exist. It is purpose that created us, purpose that connects us, purpose that pulls us, that guides us, that drives us; it is purpose that defines us, purpose that binds us. We are here because of you, Mr. Anderson. We're here to take from you what you tried to take from us. Purpose.

Blev klar med alla mått i matrisen i natt så i dag han jag med att rita mönster och föra över till klädet. . Ska jag se om jag kan rita ett par knäbyxor senare i kväll om jag har flyt. Men imorgon är det bara att börja skära allt så jag inte kan ändra mer.

Ska bjudas på kräftskiva här typ nu så jag ska vara lite social. Försöka i alla fall. Det kan bli bra dom som kommer har trotts allt haft den goda smaken att lämna sina barn någon annanstans. Det uppskattas.

Men dagen är dålig allt annat vore lögn. Jag mår fruktansvärt kan inte hantera ångesten som åter börjat hära fritt. Jag vill bara må bra. Jag vill bara hitta en enda vän det är  det enda jag begär av livet och det är alldeles för mycket. nu har jag redan fuckat upp allt med skolan så det kan jag ju inte göra iaf så dit ska inte ångesten få nå den här gången.

Jag är rädd. Rädd för den jag är.

orkar inte längre.

Måste lära mig hur man för ytliga konversationer hur man samtalar om ingenting hur man har ett samtal utan innehåll.

För jag förstår allvarligt talat inte, hur samtalar man om något utan att föra fram något. Hur håller man ett samtal så fjärran från verkligheten att man inte gör fördjupningar, lägger in tankar eller kunskap. Hur gör man egentligen.

Man får ju tydligen inte fråga helt random grejer heller utan det måste ju vara om något inom samtalat, men huuuuur gör man det när man för ett samtal om ingenting. jag fattar verkligen inte.

Jag klarar ändå inte av att vara ena parten i såna samtal för det innebär att man måste vara så jävla på hela tiden med att antingen komma på nya saker att prata om eller komma med frågor.. och det är en förmåga jag helt saknar.

Klarar ju inte av att tänka ut saker samtidigt som jag lyssnar. att sen lyckas formulera något vettigt att säga det går aldrig heller.

Jag hatar verkligen att vara den urusla människa jag är. Men vem skulle jag annars vara.

Eller är det så att när människor säger att man ska prata om ingenting så är det dom som inte ska prata om något bara typ lyssna på en annan prata om sig själv.

Nu ska jag sluta tänka på onödiga saker som jag ändå inte begriper. blir bara ledsen.

ska ta godnatt tabletten tror jag.

Har spenderat dagen med att komma fram till att det i stockholm är omöjligt att få tag på brunnsringar.. om man har för avsikt att vara ärlig åtminstone. Men det kanske är så det ska vara. Jag trodde att jag kommit på en bra ide.

Lutar åt att det bara är att åka ned till ett av byggena i väll och ta en bit istället, för ärligt talat det verkar vara det enda sättet. Ska Helt sluta att försöka göra något bra för det fungerar ju verkligen inte. Det spelar verkligen ingen roll vad det än är så är det bara omöjligt.

Tror att jag ska lägga en fin bit oxfilé tillsammans med lite sparris och några svampar på grillen ikväll, vädret verkar ju hålla i sig. Kanske ett trekantsbröd med lite gravlax, en stadig klick skagen, lite dill och citron. Tror det kan bli något bra. Kan hålla mig till något så enkelt och fint som några färska jordgubbar och liten glasskula till efter. Fast har ju inga pengar.

Men det här kedjebrevet är intressant ur flera vinklar,

"Utan att svara på detta meddelande, gör ett hjärta i din egen profil, utan kommentar. Endast ett hjärta. Skicka sedan detta meddelande vidare till dina väninnor , inga av manligt kön. Därefter placera ett hjärta i profilen av den som skickat detta meddelande. Om någon frågar varför du har massa hjärtan i din profil, svara inte. Detta är endast för tjejer eftersom det ännu en gång är dags för den årliga veckan av undersökning av bröstcancer. Ett litet tecken av solidaritet mellan oss tjejer. Ett hjärta gör du genom att skriva tecknet< direkt följt av siffran 3."

Flera konstaterande n kan göras, kvinnosolirdaritet i all ära men att bröstcanser ska upmärksammas av kvinnor och rent hemmlighållas för för, hör det verkligen hemma i 2000 talet.. Jag trodde någonstans att kvinnor är av åsikten att deras problem ska synligöras, eller har jag helt missuppfattat den feministiska rörelsen. Elelr det kanske bara är så att det är en liten gruppradikala feminister som vill ha färndnring gemene kvinna tycker bättre om att inte förändra något.

 

Dessutom är rekomendationen att känna efter bröstcancer en gång i månaden men det är ju bara vad socialstyrelsen rekomenderar...

Men vad vet jag, vill tjejer bete sig som på mellanstadiet ska jag inte störa, men begär då inte ett dugg mer av det andra könet.

En gång träffade jag en mycket trevlig tös. Hon hade ett namn på F ja som den nordiska guden. Kunde jag komma ihåg hennes namn trotts att vi umgicks dagligen flera dagar. Nej det hade varit för bra. Men hur vore livet om det skulle vara enkelt.

 

Hon är en sådan som inte går att glömma. Hon har något som inte går att sätta fingret på men som ger en nästan obehagligt hög känsla av glädje att vara nära. Synd att jag var mig själv och visade mitt jag, förstörde allt.

Det är sånt som göder det aldrig sinande förrådet av självhat och ångest. Tillsammans med journallisternas övervärderande av deras existens, barn, nykära, politiker och alt annat skit som man tvingas att stå ut med. Som man förväntas vara glad över "för det är så bra", "så fint" "alldeles normalt" och inget annat.

 

Jag vill också bli en sån, huvudlös. Utan förmåga att se lite längre, tänk efter och se något annat. Hur slutar man med ett sånt värdelöst beteende. För något bra leder det inte till och man vill väll må bra vill man inte det. Jag vill.

Att inte ställa för höga krav är svårt, att inte ställa för låga är ännu svårare. Hur låga krav ska man egentligen ha på sig själv för att kunna känna att man lyckas. Jag vet bara en sak, att hur lågt jag än siktar så kommer det alltid vara för högt. Finns ingen chans att jag kommer lycklig ur det här.

Polska Centrum för Öststudier publiserade här om dagen en sammanställning av de beslut som tagits av Kreml i frågan om Snowden.

Man tar bland annat upp den breda ryska uppfattningen om USA som ett av skälen till att ett beslut om utfärdande av visum kunde ges. Och det är mist sagt hårda och raka ord utan förskönande omsskriving som ges "...were taken by the Russian authorities in the belief that Washington would not undertake any retaliatory measures. This is because the Russian elite perceives the United States as a declining power, in the terminal stage of its history, which is struggling with so many problems that it cannot afford further deterioration in its relations with Moscow."

"The Kremlin expected the Obama administration to pass over the Snowden case, and to continue its diplomatic efforts to gain Russian cooperation on reducing nuclear arsenals, finding a solutio n to the Syrian crisis, and dealing with the question of Iran’s nuclear programme. The Kremlin assumed that President Obama would continue his policy of ‘resetting’ relations with Moscow."

"This decision .. has been welcomed by both conservative-nationalist (for its opposition to the United States) and liberal circles (for sheltering a defender of individual rights against surveillance by a great power’s intelligence services)."

Ibland hade jag kunnat tycka att det vore skönt om det även i sverige gick at ha en så nyanserad syn på vad som faktiskt händer på andra sidan östersjön, men drömmar är inte till för att uppfyllas.

Dieter verkar populära. Går också på diet inte någon bokstavsdiet eller 5:2 va är grejen med det egentligen, var det inge roligt med boksdavskombinationer längre eller..

Nä jag går på en diet som kallas äta när man känner sig hungrig, äta tills man känner sig mätt. En rätt bra diet faktiskt, går varken upp eller ned i vikt så det rä nog en ideal diet.

Fast vet att det är fel för den har ingen fancy boksdavskombination eller fancy specialkokböcker så har viss förståelse för varöfr den inte är så poppulär.

Den saknar också muppiga regler, tabeller ellar scheman för fastning så det är klart tillräckligt avancerat är den ju inte heller.

 

Fler borde pröva, det är förvånandsvärt tillfredställande att kunna äta vad som helst faktiskt, när man än behöver.

Det är svårt att leva ett liv efter ett manus. Det förstör möjligheter till impulser samtidigt som det ibland är helt avgörande för att lämna sängen.

Min kalender är fyld av saker som måste göras och när. Över allt sitter not-lappar. Borsta tänderna. Hansla den maten. Tvätta. Ställ tillbaka allt.

Så länge jag isolerar mig så fungerar min vardag rättbra när jag mår bra. Börjar någon prata med mig då falerar allt. Jag förstör allt rätt bra själv också.

De är det enda bra med min familj. Jag får aldrig komma till tals. Med all rätt jag har inget att tillföra och jag kan ändå inte motivera det så något existensberättigande har inte min åsikt i samtalet i vilket fall.

Ingenting fungerar när jag pratar med andra. Improvisation fungerar inte för mig. Jag känner mig själv så bra att jag vet det vid det här laget oc hdet blir inte bättre. Det blir bara sämre ju mer jag försöker gör något åt det.

Jag kan inte ens förklara för mig själv vad jag menar när jag formulerat något. Jag kan aldrig utveckla det. Varje mening jag lyckas göra, varje stycke, på någotvis är dom omöjliga att motivera.

Ocha alla vet vi hur mycket värd en människa som inte kan motivera vad denne tycker eller tänker. INte ett jävla dugg. Med all rätt. Jag inser också felet i att tycka något utan att kunna förklara varför. Jag stör mig på samma sak.

 

The muffin man is seated at the table in the laboratory of the utility muffin. Research kitchen... reaching for an oversized chrome spoon he gathers an Intimate quantity of dried muffin remnants and brushing his scapular aside. Procceds to dump these inside of his shirt... He turns to us and speaks:

Some people like cupcakes better. I for one care less for them!

Arrogantly twisting the sterile canvas snoot of a fully charged icing. Anointment utensil he poots forths a quarter-ounce green rosette (oh ah yuk Yuk... lets try that again...!) he poots forth a quarter-ounce green rosette Near the summit of a dense but radiant muffin of his own design. Later he says:

Some people... some people like cupcakes exclusively, while myself, I say there is naught nor ought there be nothing so exalted on the face of gods grey earth as that prince of foods... the muffin!

All denna frustration. Jag vet inte vart jag ska göra av den. Men den gror sig starkare för var dag. Det är intressent att vi lever i en värld där det inte ens går att köpa ett par snygga stövlar utan att tvingas till att betala en mindre stats bnp för att låta en skomakare tillverka ett par. Man skulle kunna tro att den här världen var mer utvecklad än så.

Visserligen är det väll så med allt. Vill man ha något som ser bra ut, är gjort i ett bra material och inte producerat av en arme barn från tredje världen kanske det bara är att acceptera att det aldrig kommer bli gjort till vanligt folk, för det lilla som finns det är inte för dödliga. Fast det är väll så det ska vara antar jag.

 

Det är uppenbarligen inget problem för människor i alla fall. Borde verkligen sluta ställa orimliga krav på mig själv och andra. Om jag vill må bra. Fast hur bra kan man må egentligen om man betalar för något som man inte ens behöver tvivla på har producerats av en person på svältgränsen.

Det här samhället och dess ideal är äckligt det är det enda det är. och jag har ser ingen som helst anledning till att vare sig respektera det, dom som står för det eller dom som hyckler om det. Allre minst de sistnämnda.