Amaranth

mår så jävla bra. Var på sjukhuset i morse. efter två timmar fick jag veta att psykiatrin vägrade hjälpa. Det är lite underligt att det enda sättet att få hjälp i det här förbannade skitlandet är genom iva.

 

Vad fan gör jag nu då.

 

Livet är ju så underbart ändå, det är helt betydelselöst vad en gör för det enda livet har att bjuda på är nedbrytandet. Men jag har lyckats överleva mig själv länge nu, vad är det värsta som kan hända, att det gör mer ont...

 

So you run and you run to catch up with the sun, but it's sinking. Racing around to come up behind you again. The sun is the same in a relative way, but you're older, shorter of breath and one day closer to death.

Every year is getting shorter, never seem to find the time, plans that either come to naught or half a page of scribbled lines. Hanging on in desperation.

Franska kanske inte är det finaste språket som finns men Blue is the warmest color är definitivt en av de finaste filmer som gjorts. I alla fall om en ska se till generen ungdomsfilmer, som tyvärr inte innehåller många välgjorda verk.

Men se den se den se den. iaf om du tycker om filmer om den där fasen i livet då  vi inte riktigt vet vad vi är eller känner för oss själv och andra. Den är lite som ett öppet brev, innte bara en kärlekshistoria.

Emma är den eviga artisten, frispråkig med stenhård känsla för sig själv, Adèle hennes musa och motpunkt, kedjerökande, osäker och ständigt i tankarna om sin läggning och känslan av tomhet.

Föga förvånande i en fransk ungdomsfilm att den franska identiteten och bristen på likhet ska stärkas och ständigt påminnas, men det här väll till på någotvis. Filmen är som den franska filmen ofta är konstnärligt välgjord.

 

Det började som en religiös tradition med fokus på att sammansvetsa familjen. Precis som söndagarna handlade julen om att ge familjen tid tillsammans och reflektera över och leva efter vissa kärnvärden, men det försvann någonstans under resans gång.

 

För konsumtion är så mycket roligare, och viktigare för den moderna människan. Ett av vår tids främsta sätt för att visa uppskattning och kärlek är i dag direkt genom konsumtion.

Men om du nu väljer att ge julklappar till någon, fundera över varför, fundera över om syftet av det du ger.

Om du vill visa uppskattning kanske den bästa julklapp är den där saken som personen önskat sig för ett halvår sedan, då visar du på att du verkligen har omtanke för personen. Vad är syftet med din julklapp, är det att visa en person upskattning, eller är det inte mer än en avbockning på en lista.

Vad jag vill ha sagt är nog att det är viktigare att faktiskt visa omtanke än att ge något materiellt. Och om det rä någo av omtanke du ger, då ska det också vara för att du ger personen precis lika mycket omtanke resten av året. Annars är risken åter stor att det inte uppfattas som mer än en innehållslös artighetshandling

Har länge tänkt att starbuks är ju så väldigt hypat i hela västvärlden av min generation så när jag nu kom ned till Stockholm tänkte jag att då prövar jag deras... det feinns inget ord för besvikelsen.

Jag blir sällan sur men allvarligt talat, det där kaffet var inte värt pengarna över huvudtaget,  än mindre köandet. Nej vill jag ha kaffeliknande dryck av den sorten så är nog kaffet på seven-eleven vid åsö bättre, billigare om inte annat.

 

Det taremot att säga det men till och med gyllenemåsens kaffe är bättre...

Lämnade min nästan fulla kopp och gick till mitt gammla stamhak vid hörnet mot spår 8 istället. Dom tjejorna går att lita på. Alltid perfekt och välsmakande oavsett val. Det är kaffe, inte blaskvatten med antydan av tjära och stenkol...

Det finns mycket jag över huvudtaget inte kan förstå mig på i det moderna samhället... hypen över detta misslyckande är en av dom. Men nu är det testat i alla fall, så fördom kan jag inte bli anklagad för.

På vägen hem ska jag se på krügers lidanden och öde.

Ivar: Vart har du lärt dig skjuta?
Tuula. När jag var tolv låg jag med en skarpladdad pistol under huvudkudden... I fall att de röda skulle komma.
Ivar: Vad skulle du göra då?
Tuula: Skjuta mig själv.

Bra miniserie från en tid då tvlicenspengarna faktiskt gick till någonting som Sveriges television själva skapade med ett stort öga för kvalitet snarare än "hur mycket skit kan vi köpa för monopolpengarna våra bulvaner tvingat av folket"

I håligheten där mitt hjärta en gång fanns känner man fortfarande efterskalvet av vad de kallar kärlek. Från taket till mitt sönderbombade kastell hissas det totala nederlagets nattsvarta banér.

Allting är förlorat hör jag kommunikéerna ekande skrika mellan rummets väggar. Jag kan inte annat än med trofast och fullständig lojalitet hänge mig åt utrotandet av allt som en gång var gott.

Trodde fienden stod utanför murarna, men den fanns här hela tiden. På andra sidan spegelbilden. Där är nu den förtvivlade frontlinjen, och nyheterna, dem är inget annat än olycksbådande.

Kärleken segrade. Döende ligger jag bland en gång stora män kvar på tapperhetens och undergångens fält.

För vi gick i strid och du var vårt pris. Knäppte med ett finger och såg oss falla i led efter led. Vår fiende var oss övermäktig.

 

Sometimes I lie awake at night saying to myself, what if they’re right? What if I am an abomination… A monster…

Every time i see a pretty girl, an intense feeling of jealousy overwhelms me and I really just can't keep my tears

I know that I'm transgender because my brain knows it's female, and my body disagrees.

I wish I could just stop talking so that I don't have to hear my voice ever again.

Just because I want to change my body, I'm not changing my mind, I will still be me when I'm done... I'll just be much happier.

I really don’t like anal, just the thought of it is disgusting. But thinking I'm open to it because it makes me feel more like a girl. Guess it's a bit like like wearing a bra, don't need it, but i do, 'couse of how it makes me feel

I love sleeping. Because sometimes in my dreams there is no dysphoria. In my dreams I can be myself. Just wish I could sleep

Every time someone tells me “but you look so handsome in that” I'm dying inside.

It’s not right for a anyone to fear rejection by his/her/their family just because of gender identification.

Transgender people live in this dysphoria everywhere but their shadowed minds.

Don't try this at home pff... detta Måste göras! så sjukt vackert <3 :D

Om styrka innebär att varje natt gråta tills att en somnar, tankar på att dö av att se sig själv i spegel, sakna förmågan att hitta vänskap, aldrig klarat av en utbildning, aldrig hittat ett arbete, om det är styrka, om styrka är att nätt och jämt överleva sig själv, då vill jag inte vara stark.

Om det är att vara stark, då har jag alltid haft rätt när jag tänkt att lycka inte finns på riktigt, och det är ju positivt och inger mycket vilja till fortsatt liv.

 

Nej att vara stark det är inget för mig.

Alldeles för ofta, varje gång faktiskt. Som någon får läsa att jag är transsexuell och mår fruktansvärt av det så blir reaktionerna de samma, det är väll bara att klä dig kvinnligt så kommer du att må bättre.

Om det ändå vore så enkelt. Jag tror att väldigt många blandar ihop transvestitism och transsexualitet lite halvt omedvetet. Jag tror att det dels har att göra med den svenska benämningen transsexualitet.

Transsexualitet om man bryter upp det, är något som har med sexualitet att göra. Tar man däremot engelskans transgender, så har det med gender, alltså kön att göra.

Jag föredrar att säga transkön för det är vad de handlar om, kön. Kläder gör ingen skillnad. Det finns inget kön i kläder. En representationen av en identitet, ja absolut, men kön, nej.

Att bryta mot samhälleliga normer, kan för många säkert vara väldigt kul. Men det är inte något som förändrar könet. Normer har inte med biologi att göra, även om det är mångas direkta övertygelse.

Det enda som skulle kunna göra att jag accepterade mig själv skulle vara att vakna i en kropp som rent anatomisk överensstämde med min självbild. Även om jag vet att det är en omöjlighet så är självhatet det enda som gror i mig.

Men dessa tankar är jag ensam om.

jag har svårt för personer som säger sig ogilla gåpåtåskor, men envisas med att använda dom ändå. har otroligt svårt att känna respekt för såna personer.

Det är lite som dom som säger sig inte tycka om smink, men ändå absolut ska sminka sig till fest... hur i helvette... fullständig avsaknad på logiskg tänkande. Skrämmande är vad det är.

Tycker så fruktansvärt synd om flickorna som med bara fötter paserade över gården.. samtidigt som jag säger till mig själv att så korkade personer får skylla sig själva.

Det värsta är att vintern knappt har kommmit och jag vet att jag kommer se barfotagång genom snön med skor i händerna under lång tid framöver, precis som varje år

Jävulen i mig hoppas att någon av dom förlorar tår av förfrysning i sin fåfänga... kanske skulle röra runt lite i deras syrefria bubblor. vore nog väldigt bra.

Om dom inte klagade på att det var så kalt om fötterna och det gjorde så ont, om dom bara LÄRDE SIG NÅGON JÄVLA GÅNG, eller åtminstonde stod sitt eget kast..

Disgusted that I'm forced to live with this body.

 

Disgusted that I know that one day i will die, without ever have seen myself in a mirror.

 

Without ever have seen a picture of me.

 

I am so fed up and frustrated with every one just saying hey just cheer up everything will be fine and awesome.... no, it won't.

 

I would like having the ability to have some sort of intimate relation to another girl. but that won't happen.

 

I Would like to actually feel the shape of my body, and get the feeling that this, this is me.

 

But its ok not everyone can live happy I guess.

I'm tired of crying.

I'm tired of always trying.

I'm tired of being sick.

I'm tired of always getting hurt.

I'm tired of having to act happy.

I'm tired of having to wake up.

I'm tired of having to wake up and put a badly faked smile on my face.

I'm tired of being tired.

I don't want to try anymore.

I want everything to be okay, but it's not.

Nothing will ever be okay.

Never.

It never will be.

I'm tired of feeling like this.