Ditt eget jävla fel.

Det är svårt att ha intresse för det omöjliga. Om man vill känna någon glädje i alla fall. Men överger man dom tankar man bär är man ju ingenting och det är ju jävla dåligt.. Jag är ingenting trotts endast skadliga tankar. Så vad det skulle vara som är så konstigt med att vilja vara någon annan vet jag inte. Det enda som är klart är att det inte finns något att hämta i ett liv som mitt. Men vem ska man vara istället. Ibland önskar jag att någonting bara gick att göra för en gångs skull. Att känna någon känsla av glädje över att få göra något man tycker är bra. För jag antar att det är en bra känsla. Men det är klart, är väll enklare att i tanken känna att något är bra också. Behöver ju inte ens betyda att det är bra egentligen, i verkligheten. får väll se. Någon dag kanske någonting visar sig.

Längtar lite till att fara ned till stockholm nästa vecka.
Jag hatar ju till och med den staden..

För övrigt känns det ju så där när man är på föreläsning där doktorn i psykologi talar om vikten av en bra uppväxt och tillgång till ett bra socialt nät och tryghet för att kunna hantera händelser på ett adekvat sätt. Det är då det blir lite svårt att fokusera. Då kommer dom ju bara frammryckande, tankarna, minnena dom erfarenheter som lärts genom livet. Men jag tittar åt ett annat håll.
 

Nä. om jag skulle konsultera tablettkartorna och göra mig vän med kudden.
Kommentera

Arbete

Vad finns det för glädje i arbetarmakt om jag ändå måste gå till stämpeluret som en slav varenda dag av mitt fattiga liv och stå där och rycka i armen som en dresserad jävla apa. Skulle det verkligen på något sätt vara lustigare om det var arbetarna själva som ägde. Nej det där skitsnacket kommer jag aldrig att gå på. Jag står vid sidan om och inga av er kommer någonsin lyckas förstår hur jag kan känna lika stort förakt vad ni än hävdar vore bra. Nej åt helvette med sossar, fan ta högern bondeförbundet liberalerna och bolsjeviker. Sortera ord det är de enda ni kan.

Alla strävar ni ändå efter samma sak, en ökning av den personliga kapitalvinsten men det är ju åtminstone ena halvan av cirkeln helt oförmögen att erkänna. Det går ju inte att vara lika usel som fienden

Nej fy fan.
Kommentera

Omöjligt

Om ingenting osannolikt inträffar som gör att kan skriva saker eller något annat bra för den delen så hoppar jag av universitetet under våren. Det finns ändå ingen chans i helvettet att jag kommer kunna prestera vad dom begär. Istället ska jag göra, ja vadå. Ja ska inte läsa samma bok tre, fyra gånger och lära mig vad som står i den och sedan inte få något jävla betyg för att jag inte kan skriva en uppsatts om det. Särskilda problem att lära mig har jag inte, det är bara den lila detaljen att på papper bevisa att det faktiskt gått in som inte är något jag är kapabel till. Men vem bryr sig om det. Finns det inte på papper så finns det inte.

Jag önskar att jag var någon jag inte är. Att jag var en sån där person som faktiskt klarade av att leva i det här samhället. Fast det finns säkert problem för dom som kan skriva en uppsatts, prata med andra människor, sälja sig till arbetsgivare, tycka om sin vardag och inte misslyckas i varje litet steg dom tar av livet. Fast då hade jag ju inte varit den jag är och det hade ju varit direkt dåligt. I alla fall enligt de individer som är just bättre. Dom som faktiskt lyckas med saker.

Att inte ställa för höga krav är svårt, att inte ställa för låga är ännu svårare. Hur låga krav ska man egentligen ha på sig själv för att kunna känna att man lyckas. Jag vet bara en sak, att hur lågt jag än sig tar så kommer det alltid vara för högt. Finns ingen chans att jag kommer lycklig ur det här.
 
...Och all denna vänskap människor hela tiden talar om, vart finns den egentligen.
Kommentera

Vad gör jag här

Så har snart den sextonde dagen detta år passerat. Har hunnit söka tvåhundra jobb på den tiden. Jobb som jag inte kommer att få, men jag har ju sökt och har man bara gjort det så löser sig ju allting. Eller hur, ja det är så ni säger. Att det finns en korrelation mellan att söka och att få.

På söndag är det deadline på examinationsuppsatsen i nuvarande kurs, jag har läst igenom kurslitteraturen två gånger och alla mina noter från dessa och föreläsningarna ett otaligt antal gånger. Ändå har jag ingen som helst aning om
vad det egentligen är jag ska skriva för att besvara frågeställningarna som givits.

På fredag är det introduktion till katastrofpsykologin, jag skulle ljuga om jag säger att jag ser fram mot den. Jag är så fruktansvärt dålig som inte ens kan studera ett ämne som jag verkligen tycker om. Jag har ingenting på ett högre läroverk att göra. Men vad har jag för val. Om jag hade varit förmögen att med nedtecknade ord kunna uttrycka vad det är jag läst. Då hade det kanske varit annorlunda. Men då hade jag inte varit sjuk heller. Det hade kanske varit bra om jag var någon annan. Men det är klart, någon annan det är de värsta man kan vara. Sig själv är under alla omständigheter bäst att vara hur dysfunktionellt man än är, för det har människor som inte vet bättre bestämt, dom som inga fel har.

Jag skulle göra vad som helst för ett jobb som gjorde det möjligt att leva ett
helt hyfsat liv. Ha ett jobb att gå till arbeta övertid bara för att reta livet ur stackars fackpampar och påvisa att enda sättet att tjäna mer är att offra mer.

Kommentera

Rannoch

Kommentera

Alone

I hear the mountain birds and the sound of rivers singing a song. It flows through me so clear and so loud. It's carried in the air, in the breeze of early mornings. I see the land so fair. My heart opens wide there's only sadness inside. I stand where I am and I'm dreaming of a home, I feel so alone. This is no foreign sky, I see no foreign light. But I'm far away from peaceful land. I'm longing to stand with a hand in my hand. I'm so alone.
Kommentera

En bra minut

Kommentera

Kasst

Jag måste sluta gå ut. Jag måste sluta se andra människor. Jag måste sluta se andra människors uttryck. Varför gör jag så mot mig själv. Varför lär jag mig aldrig att det inte finns något bra i att se en annan människa. Varför. Hur kan det vara så svårt att göra någonting som faktiskt är bra och bara stanna inne.

Idag när jag satt och egentligen inte gjorde någonting på biblioteket, förutom att konsumera grattiskaffe och lyssna på andras samtal, för att universitetets tolkning av heltid är, skev, såg jag att bergsguide utbildningen startar i morgon, så nu får jag i alla fall lite att göra om dagarna, och ännu mer av den där friheten som egentligen bara betyder "vi är för ointresserade av att hålla föreläsningar så ni får klara er ändå finns på mailen hej och tack examination om fyra veckor". Föraktar deras mentalitet lite. Men det där med ens den banalaste av pedagogiska tankar är inget som hör den högre läran till.

Borde inte vara i närheten av ett universitet men några mer stimulerande alternativ finns ju inte. Som med allt annat i livet lyser det som faktiskt kulle vara bra med sin frånvaro, men inte är det fel med det, sånt är livet det är bara att leva det.

Att leva livet, att ha förmågan att blunda för allting som inte är perfekt, att vara döv för alla röster som ständigt påvisar bristerna med verkligheten vi skapat. Det är något jag hade velat varas bra på. Ignorans må vara rätt kasst, men dom som är bra på det verkar ju inte direkt må särskilt dåligt i sina perfekta, om än rätt syrefattiga bubblor. Vill bli en sån som kan säga "det är bara att leva livet" och sedan vara helt nöjd med att det egentligen är ett helvette som inte syns.
Kommentera

Istället för att sova.

Om livet ändå var någonting av hur det beskrivs. Det enda livet har att bjuda på är nätter fyllda av panik. Tårar, denna outtömliga källa till fel. Känslan av att kvävas timme efter timme. Jag föraktar mig själv för att jag kämpar så hårt med att förstöra mitt liv mer än nödvändigt. Det enda jag vill är att kunna sova. Att vakna utvilad på morgonen med en dag att s framemot, i alla fall litegrann. Att kunna somna på kvällen med en känsla av en dag väl levd. Men livet är inte så. Livet är inget annat än smärta, ångest renare än något människan kunnat skapa. Natt efter natt, År efter år. Det enda som ä säkert är att det är oföränderligt.

Om livet bara hade varit en bråkdel av vad ni försöker ge sken utav.
Kommentera

På gränsen till dummhet

Jag brukar respektera människor. Har en ganska hög tröskel, men ibland vet jag inte om det är värt att ens försöka. När personer helg efter helg, år efter år, uppvisar en så låg självbevarelsedrift att dom tycker att det absolut bästa som dom kan göra är att ta på sig så obekväma skor som möjligt, så att dom sedan tycker att det enda som är bättre än det, det är att gå barfota hem i en halvmeter snö och tjugo minusgrader. Hur jävla hög är deras inlärningströskel egentligen. Hur kan det vara så förbannat bra att förnedra sig själv till den graden.

Av någon anledning, visar jag dom ändå alltid respekt.
Kommentera

Att inte förtjäna vad man har

Det har för mig alltid varit en självklarhet att stå upp för vad jag tror på. Att skydda det jag tror är den bästa väg att gå. Det går inte att lita på andra människor, det är en omöjlighet. Jag har alltid gått min egen väg. Lärt mig att om jag vill ha något gjort, ja då får jag göra det själv. Verkligheten är inte som förskolan. Man kan inte skrika på någon fröken för att någon är dum mot än. Man måste lösa situationen själv. Där, Då. Man måste veta vad som krävs. Man måste vara ständigt redo. Framtiden är inget jag kan se in i. Men jag vet att utan egen styrka, utan en star ktro på den egna fömågan kommer man ingen vart.
 
Ibland önskar jag att det var fler som delar dessa tankar. Att det verkligen fanns ett genuint intresse att kunna leva självständigt. Att kunna välja vad som är bra och inte. Att ha förmånen att över huvudtaget ha ett rättsystem. Att ha tillgång till elimentära delarna av livet som rent vatten. Att kunna välja sina företrädare. Att kunna röra sig bland andra människor, i staden såväl som på landsbyggden utan att behöva känna oro över att när som helst bli sprängd i småbitar, rånad, trakaserad av kurumperade tjänstemän, mördad för att man var på "fel" plats.
 
Ibland önskar jag att det fanns ett genuint intresse. Att det ens gick att prata om utan att någon hånskrattar och utbrister "det kommer aldrig häände här, inte Sverige". Jag önskar att människor var så inteligenta att dom faktiskt såg hur sårbart allting verkligen är. Hur lite som faktiskt behövs för att förändra allt. Men så intresserade kommer moderna människor aldrig bli av världen runt omkring. Dessa tankar kommer aldrig bli mer än en idiots naiva förväntan på mänskligheten.
 
Fråga nu dig själv, vad är demokratin, vår värdegrund och självständighet värd för dig? och är det något du är villig att helt ge upp över en natt.
Kommentera

Känn ingen sorg, allt är ju ditt eget fel.

Nu har jag en dag mindre på mig att börja skriva den där rapporten. Det går bra nu. Har ju läst lite av böckerna iaf. Om jag ändå var värd att faktiskt studera på ett universitet. Men vad gör man inte för känslan av att faktiskt ha något att göra.

Men det är lugnt den ska ju bara vara klar på torsdag det hinner jag ingen panik.

Kärlek är omöjligt att överleva. Har känslan väl fått fäste, då är allt annat redan klart. Det är känslan av att aldrig finna ro. Den eviga ångesten. Tårar. De vidriga drömmarnas förtärande Vad kärlek gör är patetiskt. Inget annat än evig smärta.

Ibland önskar jag att jag inte kunde känna någonting. Ibland önskar jag att det verkligen fanns ett intresse av ärlighet bland människor. Inte bara något man säger för att försöka framstå som något man inte är. Så vidrigt. Människor äcklar mig.

Det går inte att bortse från. Det blir aldrig bättre. Det går inte ens att acceptera att det är så det är. Jag kommer aldrig klara av att det här.

Men varför skulle något bli bättre. Det är jag som är källan till alla mina problem. Oförmågan att hålla något i mina händer utan att tappa det i marken. Vad jag vill med det här livet spelar ingen roll, jag kan inte hantera något av det.

För många innebär sex något bra, En källa till välbefinnande av något slag. För mig är det inte mer än en betäckning. Betäckning säger säkert någon nu, det är ju sånt som djur gör.. och.. är vi inte djur. Om det beror på att jag aldrig har och aldrig kommer uppleva det vet jag inte. Men det får väll vara ett antagande. Att känna behov som aldrig kommer kunna tillgodoses det är en upplyftande känsla.

Jag behöver ett jobb, för jag klarar inte av att studera. Jag behöver en lägenhet, för i den här takten får jag snart inte bo kvar. Jag behöver ett liv värt att leva.

Men det kanske finns en mening även med livet som det ser ut. Även om det hade varit lite skönt ibland att känna att det här det går bra, jag vet vad jag gör och vart det leder. Onekligen hade det varit bra att vara bra på någonting.

Jävla skitfan vad jag hatar. Alltid i vägen. Skaver. Kläms. Vrids. Skaver. Aldrig kan det kunna bli bra. Jag orkar inte. Vad fan ska det här va bra för.
Kommentera