Amaranth

Det kanske inte är bra att tvinga sig in i roller. Att skapa fasader av något en inte är. Men det är minst dåligt.

Jag kan inte få någon hjälp. Det minst dåliga alternativet är att annamma en person som fungerar. Den bästa vore att bara.. dö.

Jag kan inget annat än vantrivas. Blir fysiskt äcklad av min kropp. Jag kan inget annat än känna en avgrundslös sorg över att hela tiden påminas om att jag inte känner mig själv.

Det är inget annat än fruktansvärt att vakna på morgonen och känna sig själv. Kroppen. Allt med den är fel. vetskapen att varje morgon resten av sitt liv kommer att se ut precis så är inget jag kan må bra över.

Det är det minst dåliga jag kan göra.. att verka som något jag tvingats till. Det är i alla fall inte omöjligt. Fortsätter jag försöka vara som jag ville att fler borde, då har jag ändå tillfört något.

Då har jag gjort er nöjda. Då har jag tillfört något till ert fruktansvärda samhället. och det är ju allt ni vill. Hade inte ens behövt tillföra något. Livet ska bara vara långt och smärtsamt, då är det som bäst, annars hade ni inte målat upp det som ni gör.

Även i "stridsfrågor" är det lätt att bara prata. Sjöstedt hade fått besked om att han skulle närvara, han tog ett aktivt val och flydde till skåne istället. och stackars pressekreteraren säger att "något gått fel" Tacka fan för det.
sossarna som missade var försenade, ja det var betydligt viktigare att dröja kvar på ett intrenattionellt sosse- seminarium än att göra något bra för landet, känns tryggt.

En del hedersdoktor- utnämningar är... knepigare än andra. Men att bli hedersdoktor för att man haft en föreläsning... och hyrt ut en ytterst liten kontorslokal det tar nya höjder.
Helt plötsligt känns det som att universitetet jag tidigare studerade vid var riktigt seriöst i jämförelse. Artikeln ä rsnorlång men slutklämen gör den värd att läsa.

I svenska dagbladet som jag inte länkar till för att dom är dumma i huvudet kunde man läsa att det var "Få olyckor trotts varningar om halka" Jag kan bara anta att journalisten är sörlänning. Ska jag vara fördomsfull dessutom bosatt i stockholm och lite dum i huvudet.

Skolverkets och politikernas riktiga storsattsning på att öka kvaliten i skolan genom att legitimera lärare fortsätter, varför legitimeras i de ämnen man är behörig att undervisa i när man kan få helt andra

I snålblåstens småland finns däremot goda nyheter, en av landets sunkigaste nattklubbar kan tvingas att stänga. Väntar med spänning på att läsa att det inträffat.

 

Pelarväggen som hittats utanför Uppsala är lite cool. sällan prjekt sinkas av interssenta utgrävningar.

Borde sluta försöka. Det är ändå bara slöseri med tid. Blir ju bara fel vad jag än får för mig är en bra ide.Högst förargligt att det enda effektiva för att sova är en stadig fylla. Men det är väll mycket begärt att det skulle vara enkelt med en så banal sak om att sova.

 

Borde bli medicinare och uppfinna något som gör att allt som finns i hjärnan försvinner. Det förstör bara allt. Desarmerar vart enda litet försök att bryta mönster. Som ansikten, fan va skönt att slippa komma ihåg så att man inte behöver se det där vackra dragen.

 

Eller den där jävla rösten som lik skit musik på radio inte går att komma undan. Orkar inte med min hjärna längre. Det borde gå att göra som i matrix och ta det blåa pillret. Eller fan vet jag men bättre det än att vara som jag.

Lönlöst helt jävla lönlöst.

"Lennart Östblom hänvisar till Högsta Domstolen som sagt att man i förtalsbrott ska bedöma vilka etiska och sociala värderingar som finns i samhället när brottet begås. Enligt hovrätten har det blivit mer accepterat av att vara utåtriktad med sina sexuella vanor.

Finns det något vetenskapligt stöd eller undersökning som ni grundar er på när ni skriver att många svenskar blivit mera öppna och utåtriktade när det gäller sin sexualitet?

– Det är möjligt att det finns men vi har inte tagit del av någon. Vi vet ju att de etiska och social värderingarna förändras.

Vad grundar ni det på i så fall?

– Det är hovrättens bild av verkligheten, den kanske är felaktig, vad vet jag.Men vi är satta att göra den. Men det finns ingen empiri bakom skrivningen.

Borde det inte finnas någon grund för uttalandet?

– Vi har inte sett det som ett krav.

Varför är det viktigt att skriva som ni gör i så fall?

– Därför att vi vill göra en bedömning utifrån det vi är satta att göra och då ska vi göra det utifrån härskande sociala och etiska värderingar.

Men är det verkligen en socialt accepterat att få sina sexuella aktviteter publicerade på internet?

– Att någon lämnar upplysningar om ens vanor? Nej, det är oacceptabelt."

Klippt från DN.

 

Det blir ju inte bättre av att moggisen inte ens klarar av att vara konsekvent i sina lögner i samma intervju nej nej... det som i ena stunden är socialt accepterat är i nästa helt oacceptabelt. Va i helvette.. synd att du dömde enligt din första impuls då. Tragiskt att dy som domare inte fattar att dina handlingar kan ha konsekvenser.

Anser att den herren och hans två kolleger i fallet bör skjutas. För att citera Clarkson “I would have them all shot..I would take them outside and execute them in front of their families."

 

Domare kan ju tyvärr inte sparkas hur duma i huvudet dom än är.. och hur vidriga och kärnkande resonemang dom än för.

Så Clarksons alternativ är det enda som vore bra för samhället.

Vaknade med en för en gångs skull intressant haverirapport. som jag kände att jag skulle läsa på en gång. Om den herka som förra våren flög in i kebnekaisemassivet.

Den där konstiga känslan som infinner sig när jag inser att jag lärt mig mer om krishantering på en förmiddag än under ett år på ett universitetsprogram på samma ämne.

Samt sorgen över de omkomna, deras tyvärr stor tillit till andra samt de fatala konsekvenser man kan mötas av i okunskapen (det är visserligen svårt att känna till brister som inte ens tillverkaren känner men likväl är det okunskap).

Finner mig ligga obehagligt ofta och länge om kvällarna med handen mot väggen, tänker att det är mitt i det ögonblick som handen börjar slutas runt en annans.

Finner mig själv allt för ofta liggandes och hålla om både kudde och täcke i förtvivlan drömmandes att det är en person. Någon som håller mig kär.

Finner mig allt för ofta liggandes tätt, tätt, emot väggen, tänker att det är
en person jag ligger nära. Något mjukt, varmt och tryggt. Inget hårt och kallt.

Finner mig utmattad och gråtandes tillsynes utan anledning när jag av paniken vaknar och inser att inget kan bli så där vackert som i huvudets hemska vrår.

Finner mig själv i samma patetiska och svaga tillstånd. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Gråter. Slår sönder saker i frustration och gör allt för att somna.

Till ångestens välkomponerade musik, där tiden går trotts att allt levande står stilla. Förstelnadet i evighetens mörker.

Som transexuell är det omöjligt att hitta älskog. Hetrosexuella är alldeles för intresserade av kuk.. hompsexuella alldeles för intreserade av fitta. Har visserligen alldeles för höga krav föade jag sett något i män hade jag inte ens behövt lyfta ett finger. Men det är bara att acceptera det opåverkbara, acceptera att det yttre alltid kommer att vara av större betydelse än det inre. Något annat vore dumt, onödigt och fruktansvärt naivt.

Hur förtjänar man egentligen att bli anstäld när man nästan är tjugofem inte har några tidigare erfarenheter, saknar utbildning, inte ens lyckats ta ett körkort (som av någon aledning har blivit en mätpunkt för ecellens i livet). hur gör man det. går det ens.

Varje dag tänker jag på hur bra det varit om jag faktiskt vore akademisk, så att jag åtminstonde kunnat ta den banan. Varje dag tänker jag att jag skulle pluggat ett yrkesprogram på gymnasiet och iaf haft någon yrkeskunskap. Men det finns inget mer än ångest att hämta i sånt.

Alla hävdar att jag måste ha bra egenskaper jag skulle kunna nyttja. Jag vet inte om dom vet något jag inte vet, eller bara är tragiskt naiva. Det enda jag vet är att det inte finns något intresse att hjälpa en person som endast är villig att lära sig och lägga all energi på en chans.

Men det är väll en vetskap bättre än att inte veta alls. även om ovisheten hade  varit såmycket bättre. Okunnighet är en välsingnelse. Insiktslöshet likaså.

Fast ska inte klaga.. en månad av året har jag ju en inkomst. Tills att de "ansvarsfulla" politikerna genomför en ny "sattsning" på den verksamheten.

Hur kan jag ha missat att söka utbildningar till vårterminen. Hade det uppskrivet på lappar fan över allt och ändå tar det flera dagar innan jag ens reflekerar över det.

Det är inte ok graden av förmåga att göra något bra som jag saknar. Patetisk är vad jag är. Men nu har ni ju rätt som klagar på att jag inte ens försöker göra något. Grattis till er.

Hur är det möjligt att vara så jävla misslyckad och dum i huvudet...

Det är patetiskt.

Har läst all den icke- sociologiska literaturen som utgjorde krishanteringsprogrammets kurs- literatur dvs det som handlade om saker som krisledning, riskanalysering, förebyggande och sånt, det jag trodde att programmet handlade om. Någon examen kommer jag däremot aldrig att få. Så kunskapen är egentligen helt meningslös.

Under förra året och året innan läste jag skogsmästarprogrammets literatur. Saknar behörighet till det programmet. Och nog för att det är väldigt intressent, men kunskapen är likväl obrukbar.

Sen har vi all sjöfartslitteratur som genom åren lästs gång på gång. Det jag skulle vilja lägga hela mitt liv på men inte har någon som helst möjlighet till. För jag är inte behörig. Ett alternativ är att köpa utbildningen, men det är inte realistiskt. Här har vi riktigt meningslös kunskaper.

Men jag har ju senderat fritid. och det är väll alltid något.

Kanske hade någonting blivit bättre om jag någon gång påväg genom livet hade lärt mig att uttrycka tankar och slutsattser på ett för akademin acceptabelt sätt. Men en del saker är helt enkelt omöjliga.

Det är för mig vid skillnad på att redogöra för något inlärt och att skriva flera tusen ord om en frågeställning. Vet att det låter helt osanolikt. Men sån är verkligheten.

Folk säger att man ska vara sig själv, ja alla säger det. Men är det så enkelt verkligen, jag har varit mig själv under största delen av mitt liv och jag kan bara säga att det är åt helvete om man ska vara sig själv.

Det ger bara ångest att ha en personlighet som ingen annan kan uppskatta.

Människor är konstiga, störda rent utav, alla ska ha ett eget sätt att vara, men får inte skilja sig från hur andra är för då blir det konstigt och obekvämt.

Alla ska framföra sina egna åsikter, det tycker alla om, att höra någons personliga åsikt. Men personlig får den inte vara, den får inte vara kritisk mot normen och den får definitivt inte skilja sig från andras. För då blir man konstig och obekväm.

Men alla är ju olika brukar dom sedan hävda, och ja bortser man från deras beteende, sätt att uttrycka sig sig så visst, då är människor nog olika.

Hade velat fota någon.. men nej. Ingen vill utsätta sig för någon som inte är säker. Än mindre på sin fria tid. Men varför skulle någon vilja det. Ibland hade en vän varit bra.

 

Jag ser inte ens mig själv när jag ser reflektionen av min kropp. Endast något groteskt som inte tillhör den jag är. Min kropp är det enda som är vidrigare än mina tankar. Men det finns inget att göra åt.

Men varför vara ledsen jag är mig själv, det är, trotts allt, det bästa man kan vara...

Förstår inte vad alla har emot döden egentligen. Det är det enda som förenar oss. Men att välja döden framför ett liv av lidande är fel. Det är så jävla tabu så att det är bättre att tortera människor. Människan har klarat av att förtrycka allt annat levande genom att se lösningar.

Det är när man ligger där, på en säng jävel på tvångsvården som man inser hur jävla stört allt verkligen är. Människor som på fullaste allvar hävdar att man ska leva. Men varför och för vem.

Lever för att dom har bestämt att jag ska det. Så länge som möjligt hur trasigt liv man än har, hur stor belastning man än är för samhället. För världen är minsann så mycket bättre än vad jag uppfattar den som, jag är ju bara att trasigt koli som skickas fram och tillbaka. Man ska leva så enkelt är det bara. Någon anledning behövs helt enkelt inte.

Det finns över sexmiljarder sjuhundra miljoner människor och på fullaste allvar hävdar folk att hela världen skulle gå under om en person väljer att dö dör. Varför. Att dem för varandra är helt okända är oväsentligt. Att dem aldrig mer kommer att träffas är oväsentligt. Att dem aldrig gjort något tillsammans är oväsentligt. Att dem inte har något gemensamt är helt oväsentligt. För "världen kommer inte alla svara samma utan dig". Hur i helvette går en så ologisk tankebana ihop egentligen.

Fast det kanske bara är min likgiltiga syn på tillvaron som gör att jag inte bryr mig om att en för mig helt okänd människa dör. Eller så är det bara för att det helt enkelt inte angår mig.

Jag vill ha egenrätt på mitt liv. Varför kan jag inte få det...

Hängde på UM i nästan tio år. och allting tog slut genom ett enda inlägg om en underbar människas delande av att allt i dennes liv vara helt prefekt. Allt vara bra. och allt denne gott igenom hade lett till en starkare och bättre person.

Det blev för mycket. Men varför tycka att det är något jobbigt. UM gav dagligen lika misantropiska tankebanor som att läsa vilket annat forum som helst. fast det fanns bra samtal, även om dom var ytterst få och jag i efterhand bara mådde dåligt över hur uselt jag hela tiden uttryckt mig.

jag kommer sakna er, er som verkar som superbra personer som går att räkna på en hand och genom åren inte gott att räkna på mer än två. Några förlorade kontakter tog betydligt hårdare än andra ännu gjort. Men det är så livet ska vara, ju bättre något tillsynes är desto djupareblir den oundvikliga sorgen.

Det är endå positivt. Nu är det ett forum mindre som jag kommer att förpesta med inlägg som ständigt når nya patetiska höjder. Men livet är inte mer än så. Det är patetiskt. Själva viljan att leva i den här verkligheten är patetisk. Varför kommer jag dock aldrig lyckas beskriva för någon.

Kanske kommer jag att hitta en enda liten anledning till glädje någongång. Men det är inte troligt att det sker i det här livet. Nu tänker säkert någon men Tavish då.. jo hon ger mig glädje, men under nio av tio timmar känns hon som en belastning. Det är rakt ut tragiskt och fruktansvärt att tvingas erkänna.

Jag kan inte göra någonting bra. Jag vill skada mig en massa men jag har lovat att inte ta till självskadande. Men att utsätta sig själv för sociala situationer och andra människor är inget självskadebeteende även fast dess enda syfte är att tilfoga kraftig psykisk skada.. psykvården works in mysterious ways

Orkar inte leva. Jag föraktar ensamheten. Det fysiska och mentala haveri, samtidigt som jag är arg över att jag inte klarar av att göra mig själv bättre, att smärtan är paralyserande, när alla säger att det är något bra. Kanske har jag bara helt missuppfattat vad som är en positiv känsla...

Det är allt annat också. Jag vill kunna jobba eller plugga men ingen annan vill att jag ska kunna det. För då hade jag för lnge sedan avslutat en utbildning. Till och med hittat ett arbete.

Jag måste leva utan att vilja det. det är vad samhället vill trotts att jag inte kan tillföra det ett jävla något. Bara man överlever sig själv så blir allting så jävla bra. det är det enda som man behöver klara av för att bli lycklig i livet. Tydligen.

allt jag säger och gör blir fel, alla tycker att jag är fel, jag pratar bara om saker som ingen är intresserad av, enligt andra är jag för tyst. Ständigt missanpassad och ingen skall fatta någonting om mig. Är tråkig och har inga egentliga intressen är bara yta och ytan är inte vacker. ingenting jag åtar mig blir rätt, alla klagar alltid och hånar, mitt liv och min smak gällande allting.

 

 

Depression isn't just sadness, it isn't just a disease, it's like locking away your happiness, and throwing away the keys.

 

It's the blackest black. It takes away everything good, and tortures you with what it stole.

Depression isn't just an emotion, it isn't just a sickness of the brain, it's everything you've ever loved going down the drain.

 

It's the absence of hope, the dwelling place of fear, it takes your worst nightmares  and whispers them in your ear.

 

I mitt naiva sinne finner jag det ibland synd att ingen kan förstå och helt saknar viljan att ens försöka. Det gör mig fruktansvärt ledsen. Helt i onödan. För vetskapen om mänsklighetens natur sjunker inte in. Istället drunknar jag i förtvivlan.

 

Some people like cupcakes better. I for one care less for them!

Arrogantly twisting the sterile canvas snoot of a fully charged icing anointment utensil he poots forths a quarter-ounce green rosette (oh ah yuk yuk... lets try that again...!) he poots forth a quarter-ounce green rosette
Near the summit of a dense but radiant muffin of his own design. Later he says:

 

Some people... some people like cupcakes exclusively, while myself, I say there is naught nor ought there be nothing so exalted on the face of gods grey earth as that prince of foods... the muffin!

När jag är på kåren eller annanstans för den delen och försöker få med en tjej hem så vill jag inte få med hem henne för att ha sex trotts att det är den av alla förutfattade sanningen. Det skulle bara bli besvärande och jobbigt.

Nej jag vill bara ha någon att få vakna upp bredvid, bjuda på frukost och ha en trevlig morgon tillsammans med. och kanske att det finns något gemensamt mellan oss i det.

att jag försöker få hem nån tjej från kåren och inte helt nyktra tillfällen är för att jag inte är den snygga eller vältaliga utan endast rädd. För det har aldrig gett några goda erfarenheter av något slag. kindslag möjligtvis

Det är synd att dom enda normala reaktioner är...
"Tror du ärligt att du har en chans."
"Du kan inte vara seriös?"
Skrattande och frånvändande.
Eller den där dödande blicken som bara riktiga tjejer kan ha.

Fick dock ett nummer en gång.. som inte fanns i verkligheten. hatar att försöka ta kontakt. hatar det.

 

Och så har folk maga ett hacka på mig för att jag inte gör något åt min situation när jag har en diagnos. Egentligen förstår jag inte ens varför jag försöker.

 

Tycker inte om livet.

Hur gör man för att få självdisciplin. har varit hungrig hela kvällen och natten och nu sitter jag här och äter morgondagens middag, som så ofta. Varför är jag så fruktansvärt värdelös. Hur svårt kan det vara att vara duktig. Bra. Mot sig själv.

Tänkte att jag skulle sett en film eller två i natt. Men det blev det inget av för min externa hårddisk med allt sånt och alla mina foto-orginal, är någonstans i Stockholm, varför är jag så fruktansvärt värrdelös? Hur kan jag göra så här emot mig själv? Hur?

Hur skapar man någonting som är bra. Någonting som ger den kortvarigaste av glädje men ändå är stimulerande, konstant och en källa till lycka och sysselsättning. Går det överhuvudtaget att skapa något sådant. För det är vad jag behöver av livet för att kunna motivera en existens. För om det verkligen inte finns något som är bra då finns det ingen anledning att leva. tror att Ingen Ingen på alvar kan hävda att denne skulle vilja leva ett helt liv i lidande. Förlåt, men jag tror verkigen inte på det.

Hade det inte varit för Tavish hade jag inte ens övervägt att lämna sängen imorgon.

När jag var inne på schenker i dag och hämtade paket spanade jag in en av bilarna som stod utanför, en Camaro Coupe av det nya slaget som ägaren parkerat diagonalt över två parkeringsrutor och lämnat nycklarna kvar i tändningslåset.

 

Jag funderade en halv minut på om jag skulle vara trevlige och ta reda på vems det var för att vänligt säga att nycklarna satt i, men bestämde mig för att inte göra det. En del saker är väll bättre på landet antar jag, även om naiviteten ibland går lite för långt till överdrift.

Varför ser jag dig i mina drömmar. Varför känns det som att jag kan ta din hand när jag sträcker mig emot dig. Varför ser jag dig stå på andra sidan gatan. Jag vet att det inte är du. Du finns inte. Varför ser du lika levande ut som alla andra. Jag vill inte vara så här. Varför känner jag din doft. Varför är det så här. Vem är du som aldrig finns när jag försöker möta dina ögon.

Förra inlägget antyder att jag lämnat stan och så är det tyvärr. Även om Norrland har mågna fina fördelar som Stockholm aldrig kommer att få. Tror dessutom att Tavish har förlikat sig med tågen, idag var det iaf inget gnäll när vi gick på, tur att något går i rätt riktning.

I mårgon ska jag på öppen föreläsning. Landsorganisationen håller föreläsning om deras arbete för att öka riskmedvetenheten hoss sina medlemmar. kan vara intressent iaf i två timmar. Även om jag inte gillar många delar av deras politiska ställningstagande.

ska tydligen till posten också dom tycker att jag ska hämta en bok innan dom returnerar den.... ska inte slänga mer pengar i sjön så det vore lite bra om jag kom ihåg det. Skämms över hur mycket jag gjort av med :(

Vid fem ungefär när jag fortfarande inte lyckats somna och tavish vaknat ur djupsömnen så orkade jag inte längre försöka sova. Jag klarade inte av att ligga där längre. Så vi tog en promenad genom västerort bort till alvik och tillbaka. Tavish tyckte iaf om att se något nytt. Sen var det abra att sova middag. Bra söndag fast väldigt menlös.

Helt uppriktigt sur på den som går på uppenbara bluffanonser, såna måste ha en enorm vilja att bli lurad.

Det är ju faktiskt "torskarna" som håller igång denna osmakliga verksamhet, om inte folk var så lättlurade och blåögda så skulle det inte finnas bedrägeriannonser, iaf inte så uppenbara som många av dom som finns nu.

Tyvärr så är det den bistra sanningen. Att folk blir lurade av slipade telefonförsäljare är försåtligt, lika så dom som blir lurade på handpeningen på bostadsmarknaden, för där är det lite annolunda. Men hur någon kan gå på så löjligt orimliga annonser som finns på möbler, hemelektronik, kända konstverk, fordon och annat är däremot inte lätt att förstå.

Kunde man bara få folk att fatta att det inte fungerar så att någon praktiskt taget ger bort något värdefullt till helt okända personer, så skulle bedragarna snart vara ett minne blott. En helt oanvänd iphone av senaste modell kostar inte en tusenlapp, om det inte handlar om bedrägeri eller häleri, så enkelt är det faktiskt.

Det är egentligen otroligt att detta kan fortgå år efter år. Förstår inte hur folk över tid kan fortsätta bli lurade på detta vis, hela konceptet borde rimligen självdö efter en tid, men icke, för det spelar tydligen ingen roll hur mycket det varnas om det, alla ska göra "det stora klippet"

Har tyvärr lite svårt att respektera sjukligt naiva människor som missar uppenbara varningssignaler.

 

Några viktiga varningstecken:

 

Priset är inte rimligt. (att googla en minut eller två ger snart en ganska bra bild)

Säljaren tar endast emot förskotsbetalning.

Personlig överlämning/ hämntning är inte möjligt.

 

Identitet på det du köper IMEI, tillverknings nummer liknande går inte att få.

Oregistrerat telefonnummer och i övrigt bristande kontaktuppgfter.

...snälla väck mig inte. För i min dröm finns den verklighet jag behöver.

I drömmen kan jag flyga till andra sidan av jorden med min bara kropp. I drömmen kan jag träffa vem helst jag vill, var helst jag vill. I drömmen existerar du och vi kan göra vad vi vill, när, hur och vart vi vill.
Vi väljer att bara få känna.

Känna varandras kroppar.
Känna andetagen.
Känna tiden stanna.
Känna av kyssar.
Känna känslan av att se djupt i varandras ögon.
Känna värmen från varandra.
Känna smärta, glädje och lustens njutning.
Känna trygghet i varandras armar.

Känna något, bara något litet, tillsammans.

Och om jag vaknar finns känslan kvar men verkligheten som jag så desperat behöver finns inte att hitta. Och känslan som var så verklig och bleknar sakta till en annan dröm. Så om jag somnar, snälla väck mig inte.

En del saker är bäst som drömmar. För i verkligheten kan inget så fint finnas. Det har livet lärt mig mer än något annat.

Tänkte åkt till uppsala i dag för att fika. Men kortet har gott ut så det blev inget av det. Duktigt planerat. Riktigt duktigt. Vad jag ska göra i stället vet jag inte. Spenderade hela gårdagen mad att gå runt. Det är det enda man kan göra i den här staden. Gå och gå och gå. Slarva bort tid i skylltfönster. Gå lite till. Det här no kallar livet. vad ska det vara bra för...

Jag kommer aldrig få något som kan likna ett sånt liv jag drömmer om. Jag kommer aldrig ha möjligheten till det där huset långt ute i skogen långt bort från alla människor. Jag kommer aldrig att hitta möjligheten att dela det med någon. Men vad gör det. överlever jag bara livet så kommer jag bli lycklig. Leva livet det blir man ju glad av. Eller.

Kommit fram till att den enda fördelen med min störda identitetsuppfattning är att ingen kommer bry sig om jag skulle hitta en partner. trotts allt finns inget förargande i en relation menllan en "kille" och en "tjej". Det finns en bra sak med mitt liv. Synd att den inte gör någon som helst nytta annat än bereda vägen för ångestens frammarsch.

Sökt jobb i dag. sökt samma förut. men den här gången var det betydligt mer som krävdes till samma tjänst. läkarundersökning, psykologunderskning??, grejs från trafikverket, godkännande från länsstyrelse. Tur att det bara blir lättare och lättare att få ett jobb ju längre tid man är arbetslös.

I have a hatelove for the color pink.

I'm in to girls so people say I'm not a mtf. seriously.. how stupid can mankind get..

I have to much of an interest and know too much about engineering and mechanics' to be female. yeep at least that's society, doctors and the shrinks opinion.

Buying clothes. Hate clothes. Hate what society makes with clothes.

People walking in on me dressing. or changing clothes in a public semi public changing room fuck hate it. hate it. hate it.

The constant size issue. Standards ar quite nice, if someone would have the decency to actually follow them.. stupids

When I look in the mirror I don't see myself or anyone close to me. Not that that should be an issue according to every one else... the say that... and well the dont understand whats it all about. Seriously i really really don't think you would accept your look as a girl if you woke up tomorrow with the body of a man, a sincerely doubt it.

Showing up to a HBT- meeting and being accused of not being who I say I am. Been there done that,too many times now. no people are as intolerant as those active in HBT- groups

Hearing fobic comments and not being able to say anything unless outing myself.

I can't look at other girls without feeling anxious and sad to the point of crying because they're so much prettier than I'll ever will be.

Önskar att jag kunde hitta en vän. En person som tyckte om bild och form kanske till och med arkitektur. En person helt utan behov av att dissekera allt och slänga sig med bajsnödiga ord men ändå ha verklighetsförankrade tankar om det mesta.

En person som stod ut med att jag nästan aldrig har något att säga, och definitivt inte kan försvara det jag sagt. En som inte såg felet i att vara halvvägs till femtio och varken ha någon utbildning eller ett riktigt jobb.

Jag vet att det egentligen är för mycket begärt så liknande intressen behövs inte men det andra kan ju vara bra även om det är för mycket begärt i sig.

Om det bara existerade en sån... i verkligheten.

Håller på att bli förkyld. Nog för att promenaden ändå var rätt bra men den var ju helt klart inte värd det.

Det värsta med att vara ensam är inte att vara själv. Det värsta är att sitta i vänthallen på stockholm central och känna sig ensamare än någonannanstans.

Ångesten tränger sig på. har för länge sedan dolt alla flyktvägar. Men det är bara att leva livet intalar jag mig. Ni säger att det bara är att leva livet. Men ingen av er har någon aning om vad det innebär. Ångesten vinner över mig.

Jag borde tagit min andra examen till sommaren. Men eftersom jag aldrig lyckades förstå något under mina år på varken tidigare program eller det här så kommer det inte att hända. Jag skäms, samtidigt som jag redan från början visste att det skulle sluta såhär. Jag har inte lärt mig någonting om mig själv ens. Det skäms jag för.

Trots flera försök att skriva klart allt har jag fortfarande inte någon chans till examen. Mina tidigare kurskamrater har jobb och fina bostäder, själv bor jag kvar i en skitliten hyreslägenhet som jag snart blir vräkt ifrån. Livet är patetiskt.

SCB har än en gång visat att nästan var fjärde man, och var tionde kvinna saknar vänner. Förstår inte varför människor är så chockade. Eller det gör jag för de flesta människors världsuppfattning är, intressent för att vara diplomatisk.