Amaranth

klarar ändå inte av att leva. Det finns inget i livet för mig. Det existerar bara en massa jävla frustration och besvikelse och jag klarar inte det. jag vill inte vara med längre. jag vill aldrig mera vakna.

 

Jag ville bara må bra. jag kommer aldrig lyckas med det. Det finns inget jag kan göra för att komma dit.. Istället gråter jag och gråter tills jag inte känner någonting. Bra när all emotion, varenda tanke är uttorkad och död.

 

Bättre begraven än tvingad att leva det här livet.

 

Det gör ont på ett fruktansvärt ont att veta vem jag, och se någon helt annan. Det kommer aldrig gå att leva med. Det här sinnet har ingenting med den här kroppen att göra. Ingenting.

En kropp för en kraftig man. Innehållande en förstörd vilsen och oerhört svag flicka.

 

Och livet sägs vara något bra. Om dödslängtan är det där bra så kanske det är så. På sätt och vis. Det kommer aldrig bli något bra av det här. Aldrig.

 

... men ändå står jag lika frågande varje gång jag åter ser att det alltid blir likadant. Varför alla jag börjar prata med visar sig ha exakt samma brist.

Det spelar tillsynes ingen roll om vi konverserar med en kväll eller flera månader. om vi delar ett intresse eller flera och hela värdegrunden. Jag frågar aldrig om någons utseende för jag vet hur ont det kan göra, och om jag lärt känna någon under en längre tid så spelar det ändå ingen roll. Men när jag inte själv förstör hela allt så hamnar
det alltid där...

"föresten en bild ... Det kan ju vara roligt att se va man pratar med"

De absolut flesta, ja I alla fall alla jag fått chansen att försöka lära känna, har sett utseendet som direkt avgörande. För när det kommer på tal och utseendet blir känt, då försvinner allt intresse med samma sekund helt oavsett allt annat som fanns.

Det är synd att verkligheten är sån. Fast förståeligt.. alla har dem haft i övrigt rika personligheter så varför skulle dem inte välja någon annan istället, någon med både en personlighet och ett yttre som är möjlig att stå ut med. Jag har själv svårt att ifrågasätta varför den som kan välja inte skulle välja att försöka få en tjej till sig som både har in och utsida. Fast kanske är det bara jag som är alldeles för kass på att leta efter människor. På att förutse vilken personlighet någon bär.

varför bli ledsen över något sånt. Det är ändå bara ett ansikte och en kropps anatomi. Varför fortsätta intala mig att det inte är det utanpå som är viktigt som att det skulle trösta när det uppenbart är lögn.

Nej nu ska inte gråtas mer över detta.

Det händer så ibland att jag uttrycker den starkaste vilja att dö, de är den enda tanken jag har i mitt huvud under långa perioder. Jag pratar ibland om det, men oftast tiger jag. Vad jag behöver, är att ligga i någons famn tills jag gråtit ut och all emotion försvunnit ur min kropp. Då vill jag inte höra att jag är bra. För det är ingen verklighet för mig. Jag vill faktiskt inte höra något ord alls. Men jag vill att du lyssnar på mig om jag säger något, och håller om mig. Håller mig nära. Jag behöver höra dina andetag. Känna dit hjärta och dess närhet.

Jag vet att jag aldrig kommer att må bra, aldrig kommer utstråla något som gör att någon kommer intressera sig för mig. Jag är inte en sån som kommer hitta någon självsäkerhet. Jag kommer aldrig bli charmig eller rolig, bra på att läsa andras tankar eller lära mig några av alla sociala grepp som krävs för att kunna vara nära, lära känna andra. Hitta, förtjäna och förvalta den djupaste av vänskap. De står bortom allt jag förmår.

Ändå är jag störd nog att ibland tro att det kan gå att hitta någon som jag inte ens tror finns. Men det hade varit fint en dag om vi fann varandra. För fint för att vara sant, men likväl fint. Skäl till liv hade det ändå skänkt de sista splittret av mina känslor.

Men det finns ändå värre fel.. som vad jag ser när jag står framför en spegel. Blir ju inte något bättre av att tänka istället. Men bra med olika grader av smärta.

Hjalmar söderberg. Den allvarsamma leken

På tåget tidigare idag. Såg jag en tämligen söt tjej som stod en dörr bort från mig. Tänkte inte mer på de utan fasade ut mig själv och tänkte mig bort. Ostört tills jag i ögonvrån ser att någon tittar på mig. Hon.

Så jag tittar tillbaka, rör inte en min. hon sänker sin blick och jag tittar bort. Efter en liten stund känner jag den där blicken borra sig djupare in i sidan av mitt ansikte. Tittar. Hon ler. Jag ler tillbaka.

Tittar bort, tänker att hon är väl glad för något. Tittar på henne igen våra blickar låses för ett par sekunder i varann. Hon ler. Jag fnissar till och ler mot henne, sen går jag av. Jag fattar ingenting. Pucko.


Det är något vacker i de där sekundrelationerna som ibland upstår med en helt främmande människa som en inte vet någonting om. Men som just där för stunden väcker en känsla av att vi nog känner varandra väl.

Försöker ta tillvara på dem. På sätt och vis är det ändå ganska fint. Och skapar oväntat goda känslor. Det lilla goda måste tas tillvara annars tror jag inte att det går att bli helt långlivad.

i en kö på ett kafé står du och väntar på din tur.
Femtio centimeter åt vänster om mig.
Du har en venussymbol om din hals,
jag skymtar ärr på din bleka arm.
Du kanske är en av oss som skurit bort ångest tänker jag,
kanske en av oss som försvunnit ut med svansen mellan benen.
"det är nog ledigt, du kan nog gå in" säger jag.
"jaha" säger du och känner försiktigt på dörrhandtaget.
Sedan skrattar du.
"vad bra att du sa det, här hade jag kunnat stå hur länge som helst annars"
Vad knäppt det vore om du och jag sällskapade och vi skulle hångla här och nu. Knäppt.
Du går in jag står kvar.
Jag tvinnar en hårslinga mellan mina fingrar som hamnat fel i oktoberblåsten,
och när du kommer ut igen utbyter vi en menande blick.
Du går raka vägen och sätter dig en annans knä.
Jag vill nog inte ha dig,
men dina läppar mot mina skulle inte kännas jättefrämmande.

Får beröm för något jag gjort, och viftar bort det. Varför kan jag inte bara säga tack och visa glädjen jag känner. Det är oerhört få som säger bra om det jag gör. Så varför visar jag inte att jag värderar ert beröm så oerhört högt. De är ju det enda jag verkligen vill höra. Att jag har varit duktig.... och så kan jag inte ens hantera att höra det.
Det gör mig så oerhört ledsen.

Jag har hunnit bli ett par år. Men drömmer fortfarande samma sak som den där vilsna femtonåringen, min största längtan är densamma, att träffa någon att älska. Jag har aldrig kysst någon och ibland längtar jag så mycket efter någon att det gör ont över allt.

Jag drömmer om att hålla någon i handen, någon att få sms av som det bara står något litet litet ord men som ändå gör hela min dag, att stå i ett gathörn och pussas, att ligga i sängen och kramas bort en dag när regnet öser ner utanför, någon som det är självklart att prata med när en inte riktigt känner sig på topp.

Jag drömmer om att känna värmen från någon annans kropp när jag lägger mig i sängen på kvällen. Drömmer om att någon ska ligga där när jag vaknar. Att kundden jag kramar är någon.

Många kväller sluter jag ögonen, trycker mig mot väggen och drömmer. Fantiserar om att någon annan ligger i sängen med mig, att vi småpratar lite innan vi somnar. Fantiserar fram situationer som vi upplevt tillsammans och ska komma att uppleva.

Och ibland, då känner jag nästan värmen, känner nästan andetagen och jag blundar lite extra hårt och tänker att en dag - då ligger jag här och fantiserar inte. Då finns där inte någon kall vägg. Då sker allting på riktigt.

Svettig panik. vaknade med tyngden över bröstet av känslan att livet helt enkelt inte är värt att leva, att det värsta som finns är att vakna upp till en ny dag.

Jag trodde verkligen att jag sluppit ifrån att vakna så. Jag ville verkligen tro att jag börjat må bättre. Tydligen hade jag lika fel som alltid.

Ska flytta om en vecka. Vart vet jag inte. Men troligen till mina föräldrar... skjut mig snälla. Den är för hopplös min boendesituation. Kan inget annat än skämmas för hela situationen. Hade jag varit bra hade det aldrig blivit problem.

Skulle inte sjunka skulle ju ta tag i allt. kanske inte är läge att driva mig själv så hårt. Det kommer väll av sig själv när det minst anas. eller något annat klyschigt. Det är ändå bara jobb, vänskap och något att kalla ett hem jag söker.

Drömmen om hur underbart vackert det skulle vara om jag någon gång fick behandling. Om jag en dag bockat av alla de stora stegen i den, om hur lycklig jag skulle vara av att vara läkt och hel, om jag hade välsignelsen att dela den dagen med någon.

Ständigt återkommande.

Den får mig att storgråta. Inte på något direkt bra sätt utan på ett emotionellt efterblivet och uppgivet sätt. Har jag tur övergår de inte i panikångest. Ofta hamnar jag där ändå.

Det hade varit så fint om jag kunde glädjas av att ändå bära den drömmen om att den lyckan, en dag, möjligen kan finnas i mig. Att min kropp en dag slutat flyta med ansiktet nedåt i vattnet.

Drömmen är så ogreppbar för mig. Ångestladdad. Underbar. Hjärtskärande. Älskvärt.

Så egentligen är allt som vanligt. som transperson är det för mig omöjligt att se livet som annat än ett vidrigt helvete, jag har svårt att hantera det.

jag har svårt att hantera att jag aldrig kommer att kunna må bra för vad jag är.

Jag har svårt att hantera att jag aldrig kommer att få någon hjälp för att hantera eller behandla den jag är. Eller hitta någon som jag kan tala med det om.

 

Gråta. Det är det mest konstruktiva jag är kapabel att göra för mig själv. allt annat är utanför vad jag klarar av.

ska gå och lägga mig igen. ha ett fint och kärleksfyllt liv ni andra.

Jag har förståelse för att det inte finns någon som vill leva med en person som anatomiskt på inget sätt är den hon utger sig för att känna sig som och identifiera sig själv som. En person som alltid kommer hata sig själv och alltid tvivla på allt. Det är inte direkt något som är bra att utgå ifrån för någon iblandad.

Jag har förståelse för att jag aldrig kommer att kunna utveckla min fotografi. För att jag aldrig kommer ha allt som krävs för att faktiskt få spendera tid med någon annan för att lära sig. Jag förstår att människor vill lägga sin tid hos personer som är charmanta roliga och bra på det dom gör, ett umgänge dom vet att dom kommer få något bra och roligt ur. Jag förstår det.

Jag har förståelse för varför mitt liv kört fast och inte kan bli bättre. Men mina efterblivna känslor är i ett annat universum. Ett där förståelse för logik inte existerar. de utgör en alldeles för onödig konflikt.

kroppen klarar inte mer. mina sinnen har sedan länge domnat. en kropp klarar inte såhär mycket smärta. smärtan släpps ut, för att kunna släppa in ännu mer.

när det hela ens liv är vardag att inte vara kapabel till att tala med folk, att gråta timmar i sträck, att vara rädd för att märkas.

jag inser också att jag behöver stöd. men det saknar jag. min familj blöder, jag har ingen umgängeskrets och min nya psykolog är dum i huvudet. vad ska jag göra då? det gör bara ont att vara vid liv.

det gör ont i ögonen, i käkarna, i halsen, bröstet, armarna, benen. jag kan inte andas normalt, det går inte att äta eller svälja, jag mår bara dåligt. jag funkar inte. sönder. skakar.

vad ska jag göra nu, ska jag bara ge upp? skulle jag över huvud taget kalra av det när jag misslyckats med allting annat jag försökt?