Amaranth

Ibland tror jag att den perfektionistiska kvävande filt som jag har över mitt egna skapande, mitt beteende och mina tankar. Att det kommer av att jag kroppsligt är så lågt från vad jag kan identifiera mig med och själv kan förändra mig till.. att det andra blir för viktigt.

Det viktiga är ändå inte att försöka utan att faktiskt förverkliga sina tankar och fylla sina behov. Tänker i alla fall jag. Men det känns som att om det jag gör är perfekt, om det jag vill och drömmer om blir som jag vill då kanske det andra inte skulle göra lika ont.

Ändå vet jag att inget kan bli bra nog för att ta bort den smärtan. Vet även att inget jag gör kan bli bra nog gör att jag själv skulle se och tänka om det som att jo det är bra nog. Ändå lyssnar jag inte när någon annan säger att det är bra nog, svarar artigt, men det är som att det inte ens är riktat till mig.

det är för dumt.
jag är för dum.

Jag vet inte vad det är. Det är helt tomt i mitt huvud. Min koncentration räcker inte för att ens läsa en artikel. Är ängslig. Lessen. Har samma känsloyttringar som när jag har mina sämsta tankar. Vill bara gå och lägga mig och gör mig själv till en antisocial dunburrito.

 

jag gör ingenting i livet. Eller, jag gör saker, men de är så betydelselösa. Åker till universitetet, sitter på föreläsningar och seminarier för att få närvaro men är inte motiverad. Läser och läser utan att förstå mer än att det ärv ad jag borde. och samtidigt rusar livet på för alla runt omkring. de har drömmar, planer och ambitioner, vilket jag också har men utanför mina sinnen är det helt tomt. går mest runt i min mörka bubbla och väntar på att terminen ska ta slut och allt börja om.

Stunder
ensamma
glada
tråkiga
vackra
tomma
varma
hela
kalla
stunder.

Jag räknar snällt i kalender till fem dagar. Fem dagar i ditt sällskap. Med en känsla av att vara hel. Av att det finns gott att känna, att se.

Den där störigt pillemariska blicken. Det uppstudsiga tonfallet. Tryggheten i dina ögon när du omfamnad av rep ligger i mitt knä. Ömheten i din ton när smärtan påmint dig om rätt och fel. Vad känner jag för det.

Jag borde känna så mycket mer säger jag mig själv. Känslor. Jag förstår inte. När den ena säger "inget kan bli bättre än det här" och den andra säger "vadå" så känner jag bara att jag inte orkar. Jag vill inte känna. På sätt och vis vill jag inte. Det gör mig mer förvirrad, tröttare och osäkrare på hela stunden och allt som skapat den. Men det kan ju vara så fint försöker jag säga mig. Att känna.

Men det gjorde ont att åka. Det gjorde riktigt ont, och den känslan litar jag på.