Amaranth

Vad spelar det egentligen för roll?

När jag försöker sova är drömmarna där, det går inte att andas, pulsen är från en annan värld, ansiktet brinner av tårarna, det enda jag vill är att fly, inget känna inget tänka.

När jag är vaken ser jag mardrömmarna, är mitt i dem, trängs undan djupt in i rädslorna, det enda jag vill är att fly, inget känna inget tänka.

Livet vill att det sa vara så.

Kanske hade det varit fint att vara vid liv om kroppen bara var min och jag vore en social och charmig prick, och hade det där lilla modet att ensam kasta mig ut i det okända. Livet, jag är osäker på om jag hatar dig mer än du hatar mig.

Mitt hjärta, trampas på och smetas ut över den smutsiga asfalten. Av en ångest jag inte kan hålla mot. Hårsprickor som bortfallna bitar. Jag kan inte laga mig själv. Jag tror inte längre jag kan plocka fram det falska leendet och säga att allting är ok. För det är inte ok. Det är aldrig ok.

Jag är trasig till den grad att jag inte känner någon mening med min egen existens. För varför ska jag leva med allt det trasiga, allt som gör så fruktansvärt ont? Varför ska jag leva och försöka laga mig själv när jag inte ens kan laga mig själv? Jag orkar verkligen inte.

Tack livet. men det räcker nu

“Sometimes you hit a point where you either change or self destruct.”

Jag måste nog, börja ta hänsyn till några av mina brister. På något vis måste jag acceptera att jag inte klarar av allt jag vill göra, att jag inte klarar av vissa situationer, att jag aldrig kommer stå mer än vid sidan av en norm en sanning jag känner mig tillhöra.

Jag lyssnar på mig själv när jag är långt över gränsen. Jag har lärt mig det och jag ska lära mig att göra det långt långt innan. Jag vill inte misslyckas, se mig själv som en förlorare, men om ingenting går och jag misslyckas i det jag vill så får jag väll vara det. Hur hårt det än känns att acceptera.

Kanske borde jag inte plugga eller försöka gå på alla träffar jag kan hitta tid för. Men även genom att inte göra det skadar jag mig själv. Slits sönder av känslan att vänta i meningslöshet på att allt tar slut, inget alternativ är bra. Inget alternativ känns hållbart. Hoppas att det går att hitta något som ger en mening. Någon nivå där jag kan och som känns bra.

Ska inte ge upp. Inte försöka mindre helhjärtat, men stanna i tid och andas. Acceptera när det inte går bra och inte förstöras av det. Försöka någon annan gång. Att stanna i tid är inte så mycket att ge upp, som att rädda mig själv. Rädda mig själv för det av mig som ingen kan se men en gång kanske kan känna.

"Försök att ta bort det som höjer stress och ångestnivån i onödan." Jag vet inte, han hade lika gärna kunnat säga sluta försök leva. Vad är grejen med vissa psykiatriker egentligen :( Visst det kanske inte bara är bra att jag sätter mig själv i många väldigt jobbiga och ångestfyllda situationer när jag tvingar mig att plugga och försöka gå på alla föreläsningar och seminarier, och att jag tvingar mig att försöka gå på träffar och annat. När jag redan från början inte har ett lugn eller egentligen all energin för att kunna göra det bra. Ja jag kanske är elak mot mig själv när jag inte klarar av det. Men då försöker ja. Då har jag inte gett upp. Jag har nog med tid som förlorats och förloras till, ingenting. Det är bra att kunna tänka att jag försökt, hur meningslöst det än kan kännas i efterhand är det bättre.

Det måste vara något speciellt, kunna se sig själv, känna en koppling mellan kropp och identitet. Att inte behöva hantera det. Ibland tänker jag på hur det skulle vara att inte ha dysforin, inte ha den filten kastad över allting, hur mycket mindre smärta skulle jag känna om det inte var et problem? Varför försöker jag ens? Jag är utdömd. Allt känns mer, gör mer ont med tiden som passerar tom förbi. Jag vill inte vara rädd för mig själv. Vad har jag lyckats med hitintills, vart har jag kommit i mitt liv? Ingenstans. Jag kommer fortsätta leva i mina drömmar som aldrig blir förverkligade. Befria mig från drömmarna. Befria mig från vad jag känner. Befria mig från livet. Jag har så mycket problem som aldrig kommer bli bättre. Jag är för dålig för att komma dit jag vill. För svag. För feg.

Kanske en dag.

kunna se sig själv

vara cis

:(

växlar mellan att vilja fixa ett socialt liv och göra allt jag kan för att utveckla vänrelationer och att vilja rulla in mig i mitt täcke i uppgivenhet och tårar och bli en antisocial burrito och aldrig mer försöka.

Men människor är så jobbiga och säger massa saker dem inte ens menar och jag förstår inte varför. Varför säga ja när det inte finns intresse att visa det i handling. Jag orkar inte att det är så. Jag orkar inte att allt är som det är i den här förbannade kulturen. Ändå är allt jag vill att förstå vad jag hela tiden gör fel.

Det går inte att förstå och livet blir så onödigt att leva. Dagens mest befogad fråga Gabbi, varför är du hela tiden elak mot dig själv?

Nej åter till Polsk filmhistoria!

Såatte.. var pratat könsidentitetsutredning i dag. Äntligen har den striden vunnits av mig. Fast inte bara mig för jag hade inte sett den här dagen utan några väldigt bra personer. Det är så fint att prata med läkare som faktiskt vet vad dem håller på med. I alla fall kan göra det intrycket. Det är så jävla underbart. Jag är så sjukt glad.

Att det kan kännas så fint att utredas för att stämplas av samhället som störd både fysiskt och psykiskt. Känner för att fira. Hur uppmärksammar en egentligen händelser i kategorin 'viktigaste i livet'? Strunt samma. Jag är lycklig idag. Lycklig och kramig.

En spegelbild av mig själv,
tysta tankar, fruset hopp
Skapar en tillvaro
ibland mörk, ibland ljus.

Jag vill lyckas.
Redo att ta klivet
över skuggor och tvivel.
Klivet över alla rädslor.

Med vinden i ansiktet,
mot vinden och demonerna,
mot stormen när smärtan är omslutande,
mot falska hopp och illusioner.
Med vinden i ansiktet.

Sökte en morgon,
redo att ta klivet
över skuggor och tvivel.
Klivet över alla rädslor.

Jag har svårt för krav. Hur jag känner inför mina egna krav. Hur andra får mig att känna inför mina krav på mig själv. Tvivlet som skapas. Jag har alltid fått höra att jag har höga krav på mig själv. Att jag har för höga krav på mig själv.

Det får mig att tvivla för jag tycker inte att de krav jag har är högt satta. Nej visst, jag når inte upp till dem och har med tiden fått ganska liten tro på att jag ens kan. Men vart går gränsen på ett för högt krav, och på att inte kräva något alls.

Krav är bra, dem driver en framåt genom att faktiskt vara något att sträva efter. För höga krav. När jag gick i grundskolan och gymnasiet hade jag kravet på mig själv att få godkänt. Det var mitt enda krav, var det för högt? jag tycker nog inte det. Även om jag ofta inte kunde leva upp till det.

Sen jag först insåg vikten av att ha bra personer omkring mig för att fungera som varelse, att inte känna ensamhet även om jag är själv. Så har jag krävt av mig själv att ha det, att hitta de personerna. Det känns inte som ett högt mål. Det är något självklart för de flesta och vållar konstiga diskussioner när en inte har. Sett hur jag mår av att kräva det är det högt. Men kräver jag det inte finns det inget som motiverar min existens.

Kräver av mig själv att ha en egen inkomst, inte leva av någon annan. Att kunna ta hand om mig själv och det som är mitt att rå om. Det kan inte heller vara ett högt krav tänker jag.

Nej mina krav är inte höga. Förmågan att nå dit är dock otillräcklig.

Det brukar sägas att det bra händer utanför ens bekväma zon. Jag vet inte hur sant det är men jag tvekar faktiskt.. Då rädsla inte är något som skapar något bra. Att kunna känna sig bekväm tror jag är som att känna självförtroende. Inget universellt utan bundet till specifika situationer. Bekväm blir en genom goda erfarenheter av situationen. Tills dess kommer det bara vara skrämmande.

Det finns ingen chans i det här livet, den här kulturen, för en person som mig. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta skämmas över hur lite jag har lyckats göra med min tid och mina viljor. Men jag vet vad jag behöver och vilka rädslor som måste förgöras på vägen.

Tycker att det är helt okej att omfamna min misantropi och tycka att alla människor över lag är jobbiga, utan att skämmas över den tanken. Jag måste inte lära mig tycka om folk, de människor jag genuint gillar släpper jag ändå nära utan någon egentlig tanke.

Men när det kommer till intresse för mer, något högre relationellt då finns det lite högre krav. Tycker på ett högre känslomässigt plan att det inte gör mig skillnad, jag är inte brydd av titlar, hur relationen ser ut eller vad som delas inom den. Det är kärlek.

Varför begränsa kärlek, egentligen, om den finns ska den vårdas. Om det så leder till vad någon sen vill kalla flersamhet, polyamoröst eller what not struntar jag faktiskt i. Om det går att skapa en mosaik av kärlek tycker jag att det ska göras, precis som att det är självklart att skapa en mosaik av vänskap.

Jag ger det inte med mer än ömsesidigheten som där behöver finnas, samtycket och kommunikationen. För det måste finnas en samsyn på att det som kan komma att skapas är en mosaik, med allt vad det innebär. Vill jag binda någon så nära mig kommer jag göra det om tanken är ömsesidig.

Då gör det mig sur. För jag känner inte så höga krav, inte mer än vad som göms i det där med ömsesidigheten. För har du en monogam relation får du för all del ha det, men snälla då ska det inte finnas någon tanke på att blanda in någon annan. Det är för mig en rätt basal nivå av respekt inför den du säger dig älska.

Skapa det mönster för relationer som passar dig, sätt ramarna tillsammans och flytta inte på något som gör ramarna utan samtycke.

Det känns som en kall rivande och regnig oktoberonsdag. inuti. En dag som alla andra säger jag för mig själv. För jag triggas av samma saker som alla andra dagar och känner som alltid när jag är bland andra eller ser vad andra skriver. Bara dumt. Försöker slå bort allt stickigt. Förgäves.

Borde vara stark.

Samtidigt hugger könsdysforin i mig.

Det har varit jag och dysforin idag. Jag vill slita min hud i stycken. Ett tag tänkte jag att jag skulle skriva om dysforin om vår relation. Men jag tror inte att det går. Det gjorde inte bättre när jag råkade öppna Facebook och det högst upp ligger en artikel med rubriken He Took His Skin Off For Me det fick mig att börja gråta. Där någonstans dog dagen. Räckte det inte att det är en dröm som aldrig slutar följa. En hemsk dröm. Det går inte. Men vad vackert det kunde vara om det gick att dra av och där, där var jag, Jag.

Ligger i min fåtölj med benen över ena armstödet. Försöker läsa men det ger mig ingen ro. Det ger ingenting.
Tänker på hur det skulle vara om jag var, som min bror, bra, trygg. Tänker på hur det skulle vara, att vara så, fara fram och tillbaka mellan trevliga sällskap kväll efter kväll. Han verkar alltid så glad när vi talar med varandra. Men nu är jag inte sån, och borde inte tänka så.
Avund. Sinnen har fördärvats av mindre.
Mer vin.

På en hylla på andra sidan mitt rum står en tecknad bild. Siluetter av siffror trasslade samman i ett mönster på en grön bakgrund.
Den står i slutet av det som gatlycktans ljus lyckas nå fram till. Över min säng skapar den ett parallellogram. Ett omålat blad.
Ibland sätt jag fingertopparna där låter, dem dra fram och tillbaka spelades med den så vackra skuggan. Det blir omöjligt att sluta. Jag trycker min handflata mot det kalla. Skuggan krymper.
Den krymper och mitt hjärta säger mig att det inte är någon skugga. Inget kallt utan varmt. En hand mot min.
Rädslan för att känna sänker handen.
Kvar, kvar finns tårarna.

Men litteraturen tycker annorlunda.

Eftersom jag är en fena på att läsa min mail.. en gång i veckan i alla fall.

Jag har tydligen blivit rekommenderad för en tjänst som Rådgivare i genderfrågor. Ska fixa ett möte så jag kan få lite info om vad det skulle innebära mer specifikt (punktlistor i all ära men de säger sällan hela verkligheten) Får se vad det kan bli. Hoppas det känns som bra.

jag är glaaad!! :D

måste skapa ett socialt liv
ett berikande liv
ett umgänge
bli någon jag inte är
och göra allt jag skulle må bra av
men hur?
hur hittas de möjligheterna? var?
och vem är den personen jag behöver vara?

Kanske är jag storsint. Rent utav girig.

Har kört fast.

Börjar förstå vad normkritik betyder. Det betyder inte att man försöker avskaffa eller ens luckra upp existerande normer. Det betyder att man jobbar på att lägga till fler normer. Under de senaste årtiondena har till exempel monogama, stabila homosexuella förhållanden gått från att ligga utanför alla etablerade normer för en familj till att bli en alternativ norm. När fler normer kommer till, blir det mer att välja på. Och ju fler normer det finns att välja på, desto suspektare blir vi som misslyckas med att passa in i någon av dem. Vi blir åtminstone inte mindre suspekta. Utgångspunkten är och förblir att alla vill passa in i en norm. Det är just därför normkritiken är så viktig: Alla acceptabla sätt att leva måste göras till en norm i sig just för att det inte ses som ett rimligt alternativ att leva oberoende av normer. Hederliga heterosexuella, monogama cis-medborgare gör sitt bästa för att homosexuella, transpersoner och polyamorösa ska få lika starka och trygga normer att bekänna sig till som de själva. Så får alla det lika bra.