Amaranth

I’ve been thinking lately. What really makes me sad? What really makes me happy? You.

The cause of happiness. The one that makes me smile even on my hardest days where there seems to be no hope, you.

But then I remember all of what makes me sad. Just how emotionally unstable of a person I am and how it sets me up for loneliness.

But if anyone ask, why I even feel at all, the only answer I have is you.

You.

hade ju varit bra om jag inte glömt bort att anmäla mig. Jag förtjänar verkligen inte ens att försöka komma vidare någonstans från där jag är. hur är det en möjligt att vara så jävla sämst. Men det är ok det är bra ett år till av livet som blir bortslarvat. Befria mig från det här. jag orkar inte.

Att påstå ladorna var tomma är inte att glida på sanningen. Eller, ljuger jag? Videosnutt från sandlådan (riksdagen) där någon hade tagit Magdalenas hink och spade och det på något sätt blir förskolepedagogens (talmannens) fel.

http://www.di.se/play/2015/3/20/har-ryter-talmannen-at-finansministern-i-riksdagen/

Den nuvarande regeringen och dess företrädare är så professionell att jag mår illa.

Eller förvirrade tankar en snöblandad fredag

Jag vill inte att det ska vara något fint att vara det. Jag vill inte att det ska behövas. Jag vill inte att styrka ska vara något som värderas högt i andras ögon. Jag vill att det ska värderas högt att må bra, i alla fall må som en själv vill må. Inget annat. Jag kan vara fysiskt stark, jag kan vara psykiskt stark. Det är bra att vara det. Det är nyttigt att vara det. Och jag är mer än villigt stark i situationer som kräver det.

Jag vill inte vara stark, jag vill inte det ska ses som en styrka att klara av att kliva upp på morgonen, att det ska ses som en styrka att ständigt slå ned tankar och motgångar. Jag vill inte det.

I livet, vardagen, där ska styrka inte vara något krav. Där ska styrka inte behöva finnas. Jag plågar min kropp genom vardagen, faller, andas tungt och forcerat, reser mig och fortsätter. Blir starkare i någon mån, överbelastar och sliter ut kroppen i en annan. Jag vill inte att det ska vara så.

Jag vill bara, leva. Känna att det finns en frihet. Att det finns lugn och går att sjunka in helt i lugn. Jag vill känna känslor, tänka tankar. Leva och kunna känna ett lugn.
Istället finns bara en ängslan inför nästa konflikt.

Skulle behöva bli av med nio av tio tankar och känslor så att jag har vad jag förmår hantera.

För nitton timmar sedan startade den här dagen på samma plats som nu. Ett lagom intressant besök på förband i en stad, följdes av ett betydligt mer intressant och personligt i en annan.

Du gör mig glad,
du gör mig rädd.

Du gör mig stark,
du gör mig svag.

På något sätt,
gör du mig hel.

Gillar ibland när det i uppsatsskrivande måste refereras till litteratur och jag kan skriva "Reservation måste göras om det här påståendet (utöver en invändning mot dess enkönade formulering), nämligen...." Jo jag sitter och letar positiva saker i dag. Men det är väll så det ska se ut i offentlighetens språkanvändning och arbete.


Varför är dåligt psykiskt mående och kreativitet så nära kopplat?
Det är så dumt. Eller det finns för och nackdelar. Bra med något som kommer i vägen för att ta oåterkalleliga beslut, det är ju bra, verkligen bara bra. Och att det nästan blir något maniskt i det att göra något och det finns masa idéer.

Men jag har väldigt svårt att känna något bra inför det jag gjort. Visst, jo jag är perfektionist ja, men det blir inte så bra, för när jag ser på det jag gjort så känner jag hur jag kände då när jag gjorde det. Det är dumt.

Jag vet inte hur jag ska kunna vända det. Mer än bara strunta i mig själ och vad jag känner och bara ta andras ord för mer sanning. Ska bli en bättre person och kunna göra saker och känna bra inför. För egentligen är det inget fel mer än i tanken.


Men det är okej för imorgon blir det äventyr, och som jag behöver det. Något helt annat. En paus. Andrum ♥

Det rödgröna haveriet ångar på. På fem månader har man genom "feministisk utrikespolitik" lyckats med:
 
-att irritera NATO
-reta upp Ryssland långt mer än tidigare
-irritera baltstaterna långt mer än tidigare
-skapa en fullskalig diplomatisk kris med Israel
-skapa en fullskalig diplomatisk kris med arabländerna.

Allt detta har dessutom gjorts samtidigt som man inte lyft ett endaste finger för att stärka möjligheterna att försvara Sverige i händelse av att någon som man lyckats reta upp under dessa fem månader bestämmer sig för att trycka till Sverige.

Det rödgröna haveriet beter sig utrikespolitisk precis som den där 18 - åriga taniga lilla snubben som är skitfull på krogen och spottar på och hotar allt och alla, från vanliga Svenssons och förortskids till Hells Angels, ordningsvakter och polis.
 
Vi vet hur sådant brukar sluta, men vi kan ju hoppas att den skitfulla tonåringen som är det rödgröna haveriets utrikespolitik kommer på bättre tankar. Om saker och ting ställs på sin spets i de här sammanhangen funkar inte Löfvens vanliga strategi att ljuga eller påstå sig ha sagt något annat.

Blä för kropp, könsidentitet och könsuttryck. Det är bra att oborstade Herr Frost skrämt Fröken Vår så länge. Inte så, Fröken Vår är vacker, bär något som tränger genom allt, jag vill gärna ha vår, mera värme, det är inte de, jag trivs bara bättre med långa kappor och stora halsdukar. Trivs bättre med att se andra i det också för den delen. Ljumna vårvindar bär på en isande dysfori. En varnande tecken om vad som kommer.

Det finns en längtan till hösten.

Snälla säg inget,
du tänker att jag är stark
som inte täcker över min ärr.
I mig själv står jag,
ständigt i en ny strid.

Jag känner hur det
omringar, belägrar mig
en ständig mardröm
trots att jag är klarvaken.
Allt jag ser är mörker.
Allt jag känner är dött.
Jag behöver ta bort allt,
ta bort demonerna inom mig.

Vill du ljuga för mig,
säga att allt är och kan vara bra,
skulle du det?
Ett mörker lever i mig
som gör allt för att ta andetagen från mig.
Det släpper aldrig taget om min hals.

Jag har inte kontrollen,
jagas av demoner som aldrig släpper taget.
Jag är rädd att det inte finns bot.
Håll mig nära men säg ingenting.
Hjälp mig att andas.
Var nära om jag sjunker djupare.
Håll mig nära.

en sexualitet. Vill utveckla min sexualitet... Jag är rädd att det inte går även om det inte finns så mycket till inre konflikt. Det är dumt för ingenstans tror jag det finns någon om kan attraheras så av mig, och skulle det finnas någon, skulle jag då släppa denne nära? Den här kroppen vill något.. som jag vill. Men det är nog inte ens möjligt.

Det känns bara, det känns som att det är så mycket jag förlorar på den jag är. Allt jag missar. Allt jag inte kan komma nära. Hur kan jag längta, sakna något så, hoppas och vilja något, som jag vet nog inte går.

Jag vet inte hur det skulle gå, att göra något sådant Känna en intimitet och samtidigt inte visa mig, så att den andra inte ska kunna granska min kropp. En intimitet utan att bli rörd vid, på sätt som blir fel. Går inte.

Jag vill nog mest att jag inte hade någon sexualitet.

 

See why in shadow I hide.
Come to me my Angel.
Dream with me.
Fly with me.