Amaranth

ja så atte idag har jag suttit i pyjamas och oversizetröja under en filt och druckit te och tittat på snön som fallit hela förmiddagen... har funkat rätt bra än ^.^ Ska nog faktiskt fortsätta med det hela dagen.

Det är nog de bästa med att va sjuk ändå haha. Det blir av någon anledning extra mysigt känner jag när en är lite förkyld. Konstigt. Fast kanske är det för att en verkligen inte känner för att göra något.

kan verkligen förlora mig själv (på ett bra sätt) av att titta på den fallande snön. De är lite som med de dansande höstlöven. Det lockar fram en väldigt speciell del av mig själv... ett alter ego av sort.

 

Det var fint. Att kunna hamna där bara av att sitta och se ut på något. åå vet inte ens hur. Men så fint det var fast även lite ängsligt. Det förvånar mig ibland över hur lite kontroll som finns över sinnen.

 

Det är lite underbart att den första snön kommit. Den lär väll i vanlig ordning försvinna innan morgondagen. Men ändå! Plötsligt känns det bara väldigt brottom med den där vinterkappan. det är bara pengar.... och den är så vacker och jag är ganska kär i den.

... men ändå står jag lika frågande varje gång jag åter ser att det alltid blir likadant. Varför alla jag börjar prata med visar sig ha exakt samma brist.

Det spelar tillsynes ingen roll om vi konverserar med en kväll eller flera månader. om vi delar ett intresse eller flera och hela värdegrunden. Jag frågar aldrig om någons utseende för jag vet hur ont det kan göra, och om jag lärt känna någon under en längre tid så spelar det ändå ingen roll. Men när jag inte själv förstör hela allt så hamnar
det alltid där...

"föresten en bild ... Det kan ju vara roligt att se va man pratar med"

De absolut flesta, ja I alla fall alla jag fått chansen att försöka lära känna, har sett utseendet som direkt avgörande. För när det kommer på tal och utseendet blir känt, då försvinner allt intresse med samma sekund helt oavsett allt annat som fanns.

Det är synd att verkligheten är sån. Fast förståeligt.. alla har dem haft i övrigt rika personligheter så varför skulle dem inte välja någon annan istället, någon med både en personlighet och ett yttre som är möjlig att stå ut med. Jag har själv svårt att ifrågasätta varför den som kan välja inte skulle välja att försöka få en tjej till sig som både har in och utsida. Fast kanske är det bara jag som är alldeles för kass på att leta efter människor. På att förutse vilken personlighet någon bär.

varför bli ledsen över något sånt. Det är ändå bara ett ansikte och en kropps anatomi. Varför fortsätta intala mig att det inte är det utanpå som är viktigt som att det skulle trösta när det uppenbart är lögn.

Nej nu ska inte gråtas mer över detta.

Drömmen om hur underbart vackert det skulle vara om jag någon gång fick behandling. Om jag en dag bockat av alla de stora stegen i den, om hur lycklig jag skulle vara av att vara läkt och hel, om jag hade välsignelsen att dela den dagen med någon.

Ständigt återkommande.

Den får mig att storgråta. Inte på något direkt bra sätt utan på ett emotionellt efterblivet och uppgivet sätt. Har jag tur övergår de inte i panikångest. Ofta hamnar jag där ändå.

Det hade varit så fint om jag kunde glädjas av att ändå bära den drömmen om att den lyckan, en dag, möjligen kan finnas i mig. Att min kropp en dag slutat flyta med ansiktet nedåt i vattnet.

Drömmen är så ogreppbar för mig. Ångestladdad. Underbar. Hjärtskärande. Älskvärt.

Tre år senare tog mig sex år tillbaka

Jag intalar mig själv att jag är för stark för att falla tillbaka fastän jag flera gånger varje dag tvivlar.

Och om sanningen ska fram faller jag oftare än någon gång ibland skäms över den jag är, den jag var.

Hur kan allt vara så annorlunda men ändå likadant

Om sanningen ska fram saknar jag det som ändå fanns, saknar kontrollen när allt var enkelt och ignorerat, hade en lösning för stunden som fungerade, för stunden.

Vem bryr sig egentligen om hur en mår bakom leendet. Vem bestämmer vilken väg som är den bra vägen, varför blev min så dålig

Om sanningen ska fram är jag två fingrar från att falla tillbaka, vassa naglar kväver tystnaden. Terapi i en skör hals och trasig hud ingen någonsin fick se.

Vad gör mig starkare nu än då?

Jag ser mig själv som transsexuell och behöver träffa en psykiater för att tala om möjligheten att remitteras till en könsidentitetsutredning.

Att vara i kontakt med psykiatrin är inte en upplevelse som är värdig någon. Men vad är det som är fel i föregående stycke.

Jo. Jag vet att jag är transsexuell, redan här tycker psykiatrin att det är dags att sluta fråga om en tid. Jag vet att det är en psykiater jag behöver träffa, oj oj oj Du som patient vet ingenting om någonting. Jag vet att det enbart är för att bli remitterad till en utredning, nä nä nä det finns massa annat som vi inom vården kan gära för dig istället, det kommer inte hjälpa dig ett skit men det känns bättre när vi själva får bestämma.

Men varför är det fel. Ja inte fan vet jag. Men finns det en sak som vården i allmänhet, psykiatrin i synnerhet hatar så är det en patient som vården misshandlat så länge att denne vet vad vården har för skylldigheter, och vilken sorts vård som ska ges.

den här jävla dagen.

Jag borde vant mig för länge sedan inte ha med vården att göra. Att den svenska vården som institution inte har något som helst existensberättigande.

... eller kanske snarare frånvaron av den. hos mig och andra. Att kunna leva ut är så fjärran. En relation där allt är normalt. Omöjligt att hitta. Introverta och sjuka är oönskade det är att acceptera.

Utan att kunna hitta, ens klara av att skapa den mest ytliga vaniljaktig vänskap, är en djupare vänskap omöjlig. Att leva ska varken vara bra eller enkelt. Hade det varit enklare om jag fötts som tjej.. kroppslig.. identitesrätt, eller om jag kanske var en extrovert. Eller om jag kunde hantera mig själv. Vara mig själv. Eller i alla fall inte vara sämsta flickan med sämst social kompetens.

Lyckades i alla fall hålla fokus genom hela första föreläsningen på SU. Ska vara glad för det lilla. Ska bara hålla den styrkan uppe. vore onödigt att få för mycket frånvaro. Ska ta mig dit varje dag resten av hösten på något sätt. Fast det kan inte gå sämre än att det blir som vanligt.

Hoppas att det inte regnar och blåser lika demoraliserande på mig i morgon. att vara nyttig har sitt pris. Att ogilla kollektiva färdmedel lika så. för allvarligt det är fan inget annat än vidrigt att tvingas stå med näsan i andras armhålor... om en inte är miljöpartist förstås då är det bättre än glass i en sommarhage.

tjugofem år.. jag blir fan rädd över hur lång tid det är. Börjar bli dags att hitta den där första vännen snart. Eller varför inte lite romantik. eller gudförbjude både ock i samma person...

 

Det verkar inte vara för mig. Hur kan det vara så svårt att hitta.

 

Vet att vänskap är grymt sällsynt och troligen den dyrbaraste och finaste gåva som någon kan ge. Men det behöver väll inte bli omöjligt för det.

 

Kanske skulle sluta jaga något jag inte känner till och bara finna mig i min asociala situation istället. Det kan vara skönt att ge upp, också, då finns ingenting att förlora bara slappna av och äta kex.

Då hade jag haft energi över för något annat. Men varit tvungen att acceptera ensamheten.

 

Synd att jag är så jävla rädd för ensamhet bara.

Vad lätt det är att gå ut på djupt vatten, när man kan simma...

 

Vissa beslut man tar, för att inte tala om vissa mer suspekta saker man får för sig att göra torde behöva en extra tankegenomgång. Men om man funderar igenom det hela och åsikten man efteråt har är, att det är värt komplikationer?

Hur ska man ställa sig till saker och ting då? När man vet att beslutet man tog kan sluta i katastrof och trots det ändå tycker att det är värt det? Är det inte upp till mig då så länge jag inte finner mig gnällandes när det redan är försent?

Det är ganska ofta jag ställer mig frågan ”hur långt kan jag gå” och flertalet gånger trots vetskap om att jag skulle kunna dra det hela tre fyra steg längre ändå väljer att stanna någonstans mellan säkert och osäkert..

Gjort är gjort och det som skett har skett. Man kan inte älta saker i evigheter, för till slut går man under. Och inte nog med det man drar med sig alla andra som måste stå ut med ältandet dag ut och dag in.

En person som gråter i månader... en person med dessa tendenser ses som jobbig, apatisk, underlig och dessutom får denne ingen respekt alls inoficiellt även om skenet utåt säger att hon/han fortfarande är accepterad. Det finns inget värre än en deprimerad som tror att hjälp kan ges henne.

Hur kommer det sig att människor glömmer att de alltid kan lära mer? Varför är de så övertygade om att de vet absolut bäst och dessutom måste förklara det för resten av världen? Är det något slags behov att känna sig överlägsen?

Det enklaste för att slippa hamna i diskussion med (ursäkta) alla jävla odrägliga besserweisserna är helt enkelt att spela dum och köra på det ultimata ordspråket ”att tala är silver, men tiga är guld”.

(Varning, kan innehålla spår av okonventionella livstankar)

Jag behöver att du motiverar mig, att du lyckas locka fram den bästa varianten av mig som jag kan vara och att du motiverar mig till att vara henne.

Jag behöver att du kan vara stark när jag är svag, jag behöver att du står kvar när jag är totalt omöjlig.

Jag kommer för eller senare komma till en punkt där jag skjuter dig ifrån mig, trotsar varenda ord, jag kommer käfta emot.

Jag kan bli omöjlig, Vi kommer inte längre prata om att jag är olydig, men, istället för att piska mig blodig, istället för att ge upp, istället för allt det där du kommer vilja göra mot mig - Ta ett steg tillbaka, prata med mig, visa mig på nytt att du är värd att följa, att det är du som bestämmer, sen, sen får du göra allt det där andra du vill göra mot mig.

Jag behöver att du förstår att för mig är det inte något som slutar när vi lämnat sovrummet. Jag behöver att du förstår mitt behov av maktförskjutningen även annars, ja hela tiden. Jag behöver att du förstår att jag känner mig trygg när du bestämmer vardagliga saker åt mig.

Jag behöver känna att du ser mig som människa, med fel och brister, med egenheter och jobbigt bagage.

Jag behöver känna att du kan göra vad du vill med mig, men jag är också Gabriella som är barnsligt förtjust i design och färska jordgubbar med socker, och som ibland bara behöver kramas i timtal, och du ser det, och att det inte är fel med att vara bara Gabriella. (Nej jag har inte juridiskt bytt namn..än)

Jag behöver att du förstår att det enda som verkligen gör mig glad, är att göra dig glad.

Om det så är att är att plugga åtta timmar varje dag, ha på mig vissa kläder, spendera en timme varannan dag på gymmet eller säga en viss mening dagligen.

Det gör mig glad, för jag tänker på dig hela tiden jag gör som jag blivit tillsagd. Det gör mig glad, för jag vill ständigt utvecklas - för min skull och för din skull.

Jag behöver att du vill att jag ska utvecklas, att du ger feedback. Att du gärna lär mig nya saker, att du gärna ser mig lära mig nya saker. Att du kräver att jag lär mig nya saker. Att stå på samma ställe inte är ett alternativ.

Jag behöver att du ställer krav.

Jag behöver att du är såpass mycket över mig, att du är såpass viktig för mig, att den största rädsla jag har är att göra dig besviken. Att göra allt mina sinnen kan för att aldrig svika. För jag vill att du är stolt över mig.

Det behöver jag, och jag vet att jag inte ens har någonting att ge som är i närheten av allt du kommer ge mig. Det enda jag kan ge dig är min kärlek till dig.


Jag vågar inte ens tro att du finns. Hur mycket jag än önskar att vi skulle hitta varandra. Det få mig att må dåligt att veta att du kanske inte finns... och skulle du finnas, varför skulle du välja en så värdelös person som mig när det finns så många bättre.

Jag kommer aldrig att hitta den jag behöver. Lets face it, vad är chansen att det finns någon som skulle klara allt det där, plus alla mina andra brister, plus hela könsidentitetsfrågan, Och samtidigt inte sluta leva ditt eget liv till fullo...

 

Jag kommer aldrig att vinna mot vården. Aldrig. dom bästa åren av mitt liv har ändå redan passerat. Och det med råge även om jag med det senaste försöket skulle lyckas byta trenden... det är ändå en process som i den bästa av världar, tar tre år... det om inget går fel. Med min tur går ju tillsynes allt fel.

Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.

Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.

Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.

Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.

Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.

Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.

 

Aldrig kommer jag att hitta någon glädje i att leva det här livet. jag har inga svar. jag kan inte motivera fortsatt liv.

Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?

Måste sluta må dåligt av att se alla fina människor som tillsynes mår bra och är bekväma med sig själva. måste sluta må dåligt av det psykiskt så väl som fysiskt. men hur.

känner full maktlöshet. Vad jag än känner eller gör är det omöjligt att fly. Jag kan inte göra mig till något mer än en lögn.

snart snart är hela min gamla garderob utfasad. ute är det gamla skalet av överdriven manlighet. in en välavägd feminin blandning gjord av kännslan av vad som är fint. vad som passar min smak och inte tanken om att i första hand hålla en fasad.

Bara det kroppsliga fortsätter vara fel. ett fel som tränger bort allt annat. annatomiskt helt åt helvette.

jag vill bara må bra.

att motivera något vidare levande hänger nu på sjätte försöket, ett ok till behandling. jag klarar inte ännu ett nej.

 

vill hitta en vän. En person att prata med om allt. Någon att ses och fika leka handla flanera och skratta med. Någon som omsorgsfullt skulle lyssna även om uret så var halv fyra på morgonen. Om jag bara kunde förtjäna en sån relation.

Jag är så fruktansvärt less på det här livet. Ständigt äcklad av att jag tvingas leva i den här kroppen.

Äcklad över vetskapen att jag en dag kommer att dö. Jag kommer att dö, utan att någonsin ha sett mig själv i en bild, en skugga eller en reflektion.

 

Jag är så less och frustrerad över alla som hela tiden säger att det bara är att le och vara glad så kommer allting i livet att bli awesome.... Nej livet fungerar inte så.

Jag skulle vilja ha möjligheten, förmågan, att som tjej faktistk kunna ha en intim relation med en annan tjej. Men nej det kommer aldrig att vara möjligt. det är inte så min kropp är skapt. Nej verkligheten är en annan.

Jag skulle tycka om att faktiskt kunna känna formen av Min egen kropp, och fyllas av känslan att det här, det här är Min kropp.

 

Varför fick jag inte en kropp som hör till mina sinnen.

 

Det är ok antar jag. Alla kan väll inte leva med lycka.

 

Jag vill bara dö.

Varför är det en omöjlighet att ge sig själv uppmuntran. Att glädjas över meningslöst lidande.

jag tränar varje dag. det sägs att det ska vara bra. Det är enbart fruktansvärt. Jag kan inte se vad som skulle vara så bra.

Jag blir inte starkare. Jag blir inte smalare. Jag får inta bättre kondition. Jag blir inte gladare. Jag blir ingenting av det alla ävdar kommer av träning.

Men det kanske bara är så det ska vara. Det kanske bara är masokister som tränar.. fan vet jag.

jag tränar ändå. Det är ju ändå tidsödande och ger något att hävda att tid lagts på.

kanske är jag bara för dum för att förstå vad som ska vara så bra. för dum för att lura mig själv till att det skulle vara något bra.

jag vet inte. fel har jag säkert i alla fall. det har jag ju alltid när det kommer till viktiga existentiella saker.

 

 För inte har den arabiska våren gjort mycket positivt än... libyen är helt kört. I egypten utreds krigsbrotten travade på hög utförda av de "demokratiska" regeringar som avlöst varandra. I syrien är allt som vanligt. Irak är helt förlorat. i Yemen gick det åt helvette i Sudan lika så. och i de övriga länderna hände ytterst lite av vad folket ville.

 

ISIS är dom ända som faktiskt kan se sig som vinnare.

 #heinsight

jag tror att jag mått bättre om jag var mig själv. om jag var en del av ett relationsmosaik. om jag hade en plats av betydelse i ert samhälle.  men det är bara vad jag tror och jag tror alltid fel.

 

- Tycker du att utsläppen av koldioxid i världen är för höga?
- Ja!
- Klimatkompenserade du när du köpte flygbiljetten?
- Nej det kanske jag borde ha gjort....
... och så undrar människor varför allt går åt helvette... Men det är enklare att hävda att en står för något än att faktiskt bry sig.

 

Blir mer och mer övertygad av att det inte är så långt mellan nationalsocialismen och internationalsocialismen som deras företrädare vill ge sken av.
Båda sidor är för användandet av ickedemokratiska värden för att tysta sina meningsmotståndare. Båda sidor vill se en sosialistisk samhällstruktur. Båda sidor förnekar sin historia och har tjogvis med massmord till sin ideologis ära i sina troféskåp. Båda sidor hävdar självförsvar för att motivativera renandet av den politiska samhällskroppen.Båda sidor är precis lika vidriga att ha att göra med.

 

Jag tror inte att jag klarar av det här och det är väl kanske lika bra. Det finns en lättnad i att ge upp. Man kan slappna av. Inget spelar någon roll. Om inget spelar någon roll finns det inget anledning att vara ledsen alls. Hur fan gö rman egenlitgen för att släppa taget och skita i allt?

 

Tycker att tanken på herrunderdelar på mig själv är rätt obehaglig, ger mig dysfori osv och då jag även tuckar så fyller inte herrskurna benklder och underkläder någon praktisk funktion i mina ögon. Jag skulle inte känna mig speciellt feminin eller bekväm i det heller.

 

Fan vad jag stör mig på vegetarianer... inte ät kött för att djuren behandlas illa?
Men är medveten om hur kläderna du har på dig görs? Om barnarbetarna som gör din choklad, teet och dina importerade grönsaker? Företag som sätter upp staket runt deras byggnader för att de anställde hoppar därifrån för att det är en mardröm där inne, för att du ska få din mobil.
Dom skiter du fullständigt i? ... jösses

 

Samtliga partier är nu eniga om att transpersoner bör läggas till i lagen om hets mot folkgrupp. Det kan dock bli verklighet först 2018 då en grundlagsändring krävs.

Ibland tror jag att vänskap bara blir viktigare och viktigare i denna värld av utbytbarhet och minskande mänskligt värde. Då kan nog något som en relation utgöra en motpol i något bestående och tryggt. Men vad vet jag. Kanske är det bara desperationen som ter sig i ännu en tanke.

 

Sverige kommer aldrig att drabbas av ett krig... och det har ni helt rätt i. som de flesta fick lära sig när vi var små, det aldrig är ens fel att två träter. Sverige kan bli okuperat däremot. Men hamna i krig, knappast. För att ha ett krig krävs två stridande parter. Sverige kommer aldrig att kunna bli en av dom. Inte med det här folket och det här politiska etablisemanget.

 

Den som lever i övertygelsen att en militär enbart dödar människor, torde också leva i övertygelsen att poliser enbart dricker kaffe och slår invandrare somenkulgrej, att brandmän enbart räddar katter ur träd, att banktänstemän enbart är svin, att politiskt våld är ohygligt fel fast bara ibland. Ja listan över trångsynthet och idioti kan bli lång.

 

Tjuvlyssnat på allmänheten. Hör en kille på pendeltåget som trött beskriver sitt jobb med att "de har mig i koppel hela tiden". Tråkigt för honom men... Oj oj oj. Folk är så tokiga alltså, begriper ju ingenting. Jag skulle bli jätteglad om jag fick va i koppel hela dagarna på mitt jobb.

 

Att betala för ett vattenbombnimgsflygplan tror jag ingen är berädd att göra. Besättningar ska tränas kontinueligt, löner ska betalas och oringar ska smörjas... Det handlar om många och åter många miljoner kronor per år som vi kan lägga på annat. Skolor exempelvis, eller betydligt mångsidigare helikoptrar, eller varför inte bara mer resurser till rtj över lag, För vi kommer inte behöva den typen av flygplan så ofta att priset för systemet kommer att vara försvarbart av någon regering. Men nej, populismen vet inga gränser och samhällsekonomi har aldrig varit av intresse för valfläskhärsknapolitiker.

Varför bjuder SVT in experter för att prata i tv, men istället skriver i manus att ankaret ska tala i manus på experten och ständigt avbryta?
Varför är det så mycket faktafel i det som korespondenterna säger?
Varför anser SVT att en journalist måste skickas till USA för att intervjua en tidigare självmordsbenägen person, när det finns många med den erfarenheten i Sverige?
Varför är alldeles för många svenska journalister så fruktansvärt dåliga?
Så många frågor utan  svar...

Här har ni riktlinjer för hur man i ett av rikets län bedömmer suicidrisk

"Kända riskfaktorer :
tidigare suicidförsök
psykisk sjukdom (depression,psykos,ångestsjukdom,instabil utagerande personlighet)
krisreaktion
manligt kön
social stress
ensamhetsproblematik
beroendeproblematik
visad destruktivitet
kronisk smärta,äldre patient"

Med tanke på den oerhört höga självmordsfrekvensen som finns bland transsexuella som inte får vård så vill jag påstå att något saknas. Vågar påstå att faktorn könsdysfori påverkar i långt högre utsträckning än "manligt kön".

Efter att ha försökt få hjälp med mina självmordstankar i snart tio år år och bara fått det bortviftat så har jag nog hittat den bristande länken. Det kan nog rädda liv, om psykiatrin tog HBTQ-patienter på allvar.... om psykiatrin tog några av sina patienter på allvar.

Fått tag i en vettig läkare, som var nyanställd. Men vad hjälper det när ingen annan vill lyfta ett finger. Inte träffat en enda vettig psykolog sedan jag blev utslängd från utedningsteamet i huddinge.

Jag har inte råd med att ge upp på vården. Ångesten och tvångstankarna om självmord sitter i. Antingen så är jag fullständigt frisk och bara slösar deras resurser, eller så är jag så väldigt sjuk att de inte kan hjälpa mig....

Ger jag upp vården så kommer allt haverera, redan nu kan jag inte studera i mitt skick.

Däremot skriver psykiatrin mer än gärna ut narkotika till en.