Amaranth

Det började med ett Får jag snälla lägga till dig som vän? Vad som kort senare hände vet ja inte. Eller alltså. Jag vet inte varför jag sa Ja. Jag är så himla rädd.

 

Men jag är inte den som backar ur längre, de är inte jag. Jag ska stå vid mina egna beslut.. även de som gör mig skräckslagen.

 

Är fortfarande lite varm i kinderna för hon skrev världens finaste meddelande inatt och jag vet inte ens vad jag ska svara på det och tiden bara går och jag ogillar när inte telefonen vibrerar till ibland längre och jag är sur på mig själv och allt känns ganska fint ändå.

 

Till veckoslutet har jag min första date någonsin, och jag ska inte backa ur.

 

haha... åh :( är bara så himla rädd.

1. Vad var den senaste boken du läste klart?

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. för typ tionde gången haha. Men den är så vacker. en strax över hundra år gammal bok om osäker ungdomlig kärlek som rinner ut i sanden, likgiltiga äktenskap och en kärleksaffärs olika sidor, om vad frihet är och om kärlek verkligen måste betyda äktenskap.

2. Har du böcker liggandes bredvid sängen? I sådana fall: vilka?

Nej det skulle vara alldeles för distraherande haha.

3. Vilken är den i särklass sämsta boken du läst? Varför?

Oj. Kommer inte ihåg titlar på sånt som inte är värt att minnas, men läste en bok för något år sedan där författaren använde "Mej" "Dej" och "Sej" i skrift. Genom hela boken. Då BRANN JAG AV.

4. Om du skulle rekommendera en bok till någon som hatar att läsa, vilken skulle det vara då?

Jag vet inte, skulle inte pracka på någon böcker som inte vill läsa. Alla får göra prick vad de vill med sitt liv och sitter man hellre på Facebook eller lyssnar på musik eller vad man nu gör så får man göra det. Jag läser för att det inspirerar och motiverar mig. Men jag skulle kanske, lite försynt, rekommendera någon liten bok som jag tror skulle passa personligheten.

5. Om du fick bo i en bok, vilken skulle du då välja?

Nästan alla böcker jag läser har något hemskt i sig och det vill en ju gärna slippa. Men någon fin kärlekshistoria, utan jättejobbiga konflikter.

6. Vilken bok du läst har gjort störst intryck på dig?

Den första bok jag verkligen tyckt om var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Det är en av de bästa böcker jag läst i mitt liv, hur som. Tänker inte spoila något för Men den är värd att läsa, och inte så tjock heller :). Nu! Genast! Iväg och låna!

7. Har du läst mest manliga eller kvinnliga författare?

Det är nog faktiskt ganska lika. Men har fastnat mest för manliga författares böcker.

8. Vart läser du helst böcker?

Hopkrupen i soffan, på golvet, på trappen på mitt lantställe. Mitt enda krav är att det ska va tyst.

9. Har du något favorit stycke från någon bok? I sådana fall: vilket?

Idag mötte jag honom som jag älskade förr. Vi möttes av en slump, gingo några steg tillsammans och pratade om likgiltiga ting. Och då vi skiljts från varandra kunde jag alls inte förstå att jag en gång älskat honom. Ur den allvarsamma leken. Det sammanfattar på något sätt vad kärlek och känslor faktiskt är, tillfälliga illusioner. Lika flyktiga som en förströdd sommardag.

10. Förklara i en mening varför din favoritbok är din favoritbok!

Den är hjärtskärande, rörande, rolig och allt jag vill är att den ska vara så lång att den aldrig tar slut. Min favoritbok är Det handlar om dig, av Sandra Beijer.

Tydligen så är det "no hate dagen" idag. Jag är av princip emot såna här dagar då jag anser att det är något som ohämmat ska fokuseras på varje vaken timme, i varje själ. Om det sen är näthat, kvinnohat, rasism eller vad de så må vara, alltid varje dag.

 

Någon bild bjuder jag inte på. Så fin är varken jag eller mina händer idag. Men den finaste komentar som skrivits på min blogg kan jag bjuda på för det är enkelt.

 

"Du? Glöm inte bort att du är bra som du är och är värd en urfin jul, kraam" - Wilma

Hur hittar en egentligen en person som är villig att offra sin egna dyrbara tid för någon annan? Tillsynes är det helt omöjligt. Den som håller i kameran får under inga omständigheter vara novis. Varför? helt seriöst... varför?

Jag har kan ha lite förståelse för att människor på sin dyra fritid väljer att spendera den på ett så för dom bra sätt som möjligt. Inget konstigt i det. Inget konstigt i att den som vill lägga stor tid på något vill att den ska vara så bra spenderad som möjligt.

 

Ändå är jag så efterbliven att jag inte kan sluta gråta när jag tänker på hur fint det skulle vara att lyckas förverkliga en del tankar.

Om det ändå vore för att det inte blev något för att jag är så fruktansvärt tråkig att vara nära.. men det kommer ju aldrig ens så långt..

Lärdom från livet, för att tillåtas fotografera andra krävs att du är charmant, har en obegränsad mängd social kompetens, har ett bräddfyllt portfolio, gärna hundra referenser och helst en stor trave pengar.

klarar ändå inte av att leva. Det finns inget i livet för mig. Det existerar bara en massa jävla frustration och besvikelse och jag klarar inte det. jag vill inte vara med längre. jag vill aldrig mera vakna.

 

Jag ville bara må bra. jag kommer aldrig lyckas med det. Det finns inget jag kan göra för att komma dit.. Istället gråter jag och gråter tills jag inte känner någonting. Bra när all emotion, varenda tanke är uttorkad och död.

 

Bättre begraven än tvingad att leva det här livet.

 

Det gör ont på ett fruktansvärt ont att veta vem jag, och se någon helt annan. Det kommer aldrig gå att leva med. Det här sinnet har ingenting med den här kroppen att göra. Ingenting.

En kropp för en kraftig man. Innehållande en förstörd vilsen och oerhört svag flicka.

 

Och livet sägs vara något bra. Om dödslängtan är det där bra så kanske det är så. På sätt och vis. Det kommer aldrig bli något bra av det här. Aldrig.

 

... men ändå står jag lika frågande varje gång jag åter ser att det alltid blir likadant. Varför alla jag börjar prata med visar sig ha exakt samma brist.

Det spelar tillsynes ingen roll om vi konverserar med en kväll eller flera månader. om vi delar ett intresse eller flera och hela värdegrunden. Jag frågar aldrig om någons utseende för jag vet hur ont det kan göra, och om jag lärt känna någon under en längre tid så spelar det ändå ingen roll. Men när jag inte själv förstör hela allt så hamnar
det alltid där...

"föresten en bild ... Det kan ju vara roligt att se va man pratar med"

De absolut flesta, ja I alla fall alla jag fått chansen att försöka lära känna, har sett utseendet som direkt avgörande. För när det kommer på tal och utseendet blir känt, då försvinner allt intresse med samma sekund helt oavsett allt annat som fanns.

Det är synd att verkligheten är sån. Fast förståeligt.. alla har dem haft i övrigt rika personligheter så varför skulle dem inte välja någon annan istället, någon med både en personlighet och ett yttre som är möjlig att stå ut med. Jag har själv svårt att ifrågasätta varför den som kan välja inte skulle välja att försöka få en tjej till sig som både har in och utsida. Fast kanske är det bara jag som är alldeles för kass på att leta efter människor. På att förutse vilken personlighet någon bär.

varför bli ledsen över något sånt. Det är ändå bara ett ansikte och en kropps anatomi. Varför fortsätta intala mig att det inte är det utanpå som är viktigt som att det skulle trösta när det uppenbart är lögn.

Nej nu ska inte gråtas mer över detta.

Hjalmar söderberg. Den allvarsamma leken

På tåget tidigare idag. Såg jag en tämligen söt tjej som stod en dörr bort från mig. Tänkte inte mer på de utan fasade ut mig själv och tänkte mig bort. Ostört tills jag i ögonvrån ser att någon tittar på mig. Hon.

Så jag tittar tillbaka, rör inte en min. hon sänker sin blick och jag tittar bort. Efter en liten stund känner jag den där blicken borra sig djupare in i sidan av mitt ansikte. Tittar. Hon ler. Jag ler tillbaka.

Tittar bort, tänker att hon är väl glad för något. Tittar på henne igen våra blickar låses för ett par sekunder i varann. Hon ler. Jag fnissar till och ler mot henne, sen går jag av. Jag fattar ingenting. Pucko.


Det är något vacker i de där sekundrelationerna som ibland upstår med en helt främmande människa som en inte vet någonting om. Men som just där för stunden väcker en känsla av att vi nog känner varandra väl.

Försöker ta tillvara på dem. På sätt och vis är det ändå ganska fint. Och skapar oväntat goda känslor. Det lilla goda måste tas tillvara annars tror jag inte att det går att bli helt långlivad.

i en kö på ett kafé står du och väntar på din tur.
Femtio centimeter åt vänster om mig.
Du har en venussymbol om din hals,
jag skymtar ärr på din bleka arm.
Du kanske är en av oss som skurit bort ångest tänker jag,
kanske en av oss som försvunnit ut med svansen mellan benen.
"det är nog ledigt, du kan nog gå in" säger jag.
"jaha" säger du och känner försiktigt på dörrhandtaget.
Sedan skrattar du.
"vad bra att du sa det, här hade jag kunnat stå hur länge som helst annars"
Vad knäppt det vore om du och jag sällskapade och vi skulle hångla här och nu. Knäppt.
Du går in jag står kvar.
Jag tvinnar en hårslinga mellan mina fingrar som hamnat fel i oktoberblåsten,
och när du kommer ut igen utbyter vi en menande blick.
Du går raka vägen och sätter dig en annans knä.
Jag vill nog inte ha dig,
men dina läppar mot mina skulle inte kännas jättefrämmande.

Får beröm för något jag gjort, och viftar bort det. Varför kan jag inte bara säga tack och visa glädjen jag känner. Det är oerhört få som säger bra om det jag gör. Så varför visar jag inte att jag värderar ert beröm så oerhört högt. De är ju det enda jag verkligen vill höra. Att jag har varit duktig.... och så kan jag inte ens hantera att höra det.
Det gör mig så oerhört ledsen.

Jag har hunnit bli ett par år. Men drömmer fortfarande samma sak som den där vilsna femtonåringen, min största längtan är densamma, att träffa någon att älska. Jag har aldrig kysst någon och ibland längtar jag så mycket efter någon att det gör ont över allt.

Jag drömmer om att hålla någon i handen, någon att få sms av som det bara står något litet litet ord men som ändå gör hela min dag, att stå i ett gathörn och pussas, att ligga i sängen och kramas bort en dag när regnet öser ner utanför, någon som det är självklart att prata med när en inte riktigt känner sig på topp.

Jag drömmer om att känna värmen från någon annans kropp när jag lägger mig i sängen på kvällen. Drömmer om att någon ska ligga där när jag vaknar. Att kundden jag kramar är någon.

Många kväller sluter jag ögonen, trycker mig mot väggen och drömmer. Fantiserar om att någon annan ligger i sängen med mig, att vi småpratar lite innan vi somnar. Fantiserar fram situationer som vi upplevt tillsammans och ska komma att uppleva.

Och ibland, då känner jag nästan värmen, känner nästan andetagen och jag blundar lite extra hårt och tänker att en dag - då ligger jag här och fantiserar inte. Då finns där inte någon kall vägg. Då sker allting på riktigt.

Svettig panik. vaknade med tyngden över bröstet av känslan att livet helt enkelt inte är värt att leva, att det värsta som finns är att vakna upp till en ny dag.

Jag trodde verkligen att jag sluppit ifrån att vakna så. Jag ville verkligen tro att jag börjat må bättre. Tydligen hade jag lika fel som alltid.

Ska flytta om en vecka. Vart vet jag inte. Men troligen till mina föräldrar... skjut mig snälla. Den är för hopplös min boendesituation. Kan inget annat än skämmas för hela situationen. Hade jag varit bra hade det aldrig blivit problem.

Skulle inte sjunka skulle ju ta tag i allt. kanske inte är läge att driva mig själv så hårt. Det kommer väll av sig själv när det minst anas. eller något annat klyschigt. Det är ändå bara jobb, vänskap och något att kalla ett hem jag söker.