Amaranth

Arbetslöshet är mer och mer att likna vid en spöktågstation där tågen sedan länge slutat följa någon tidtabell.

 

Ändå sker allting enligt samma invanda mönster. Den som vill resa någonstans, och vem vill väl stanna hemma när det är detsamma som att inte ha någon framtid, måste köa till någon av biljettluckorna där det delas ut biljetter till tåg som för det mesta ändå är överfulla eller inte längre går i den angivna riktningen.

 

I biljettluckan står utbildningstjänstemännen och delar, som om ingenting hade förändrats, med sina stora byråkratiska nävar ut biljetter med destination ingenstans.

 

Dom håller den evigt växande kön av resande som bildas i vänthallen i schack med ett hotfullt, utan biljett kommer ni aldrig på tåget! och det är allt man får veta, ingen biljett ingen resa, någon destination, det behövs inte, bara man har en biljett så löser sig allt.

Partisk som jag är brukar jag försöka övertyga mig själv om att jag är snäll. Men jag kan inte bevisa det för någon, och uppfattas inte som en snäll. Det enda troliga är att jag är en riktigt elak individ som inte förtjänar något av andra.

Har helt har en usel personlighet och borde acceptera det istället för att försöka mig på alla patetiska försök till att visa andra något jag inte är. Kanske skulle vara lite konstruktivt att bara acceptera världen.

Ibland brukar jag önska mig en vän. Eller i alla fall någon person som frivilligt vill vara i min närhet.

 

Det är synd att jag inte kan prata med människor. Att jag inte har några av de sociala färdigheter som krävs för att lyckas lära känna någon. Eller ens charmant nog för att arbeta med under en timme eller två. Många är dom bilder som aldrig någonsin kommer att kunna tas.

 

Men jag klandrar ingen. Jag har förståelse för varför människor kräver att få något värdefullt av sin spenderade tid. Men det ger mig bara ångest att tänka på. Och alla idéer och timmar som spenderats i drömmar, dom kommer aldrig att betyda någonting.

Ibland önskar jag att jag vara den jag vill vara. Den jag känner mig själv som. Drömma ska man, stort, orealistiskt, verklighetsfrånvänt, då blir man lycklig, bara man har sina drömmar.

 

Vet att jag komer tillbaka till det här alldeles för ofta, men fotografin är nog det enda intresse någon annan skulle kunna dela. Vem skulle få för sig att intresera sig för säkerhetspolitik, statsvetande, sociologi och annat blaha för att förstå sig på varför saker i samhället...

 

Med lite insikt skulle det ju bli omöjligt att vara lycklig, och olycklig vill ju ingen vara...

Ångestfyllda dagar behöver man tänka på annat, hade exempelvis varit kul att baka.

 

 

Funderar på att läsa klart Konstrutionen av en stormakt en avhandling om Sveriges kungamakt, skattebönderna och statsbildningen under 1600-talets förstas hälft.

 

Men först ska jag läsa klart Dahlströms eminenta lilla bok Tango för enbenta.

 

Vill till Stockholm. Behöver se något annat. Behöver omväxlingen som ändå finns i en riktigt stor ångestgrop. Men det är en vilja som bara är att överge på en gång.

 

Näsa inlägg kan bli... intressant. Så ni vet.

Lite gladare i dag då jag blivit prickfri i hyresvärdens register (men värden eller tre- lingon har gjort något fel...). men man ska vara glad för det lilla. Försöka i alla fall.

Amaranth förstår inte hur kroppen sin fungerar. Det är tre minusgrader ute och trotts att jag inte hade mer på överkroppen än en tunn skaljacka och en än tunnare tröja så lackar svetten ur varenda por... HUUUUUR är det möjligt? Värdelösa skitkropp.

Kände inte att jag och min morgonkoma kom överens de första timmarna i dag. Var till universitetet på öppen föreläsning om ledning. Lyssnade inte på föreläsaren, inte fören hon sa något om "... toppa från botten..." vedertaget maktutövande även bland sandlådor och lagrum. oh my naughty mind

I morgon är en ny dag för att fly verkligheten. Men innan dess måste jag ringa och försöka få till en delbetalning på en skuld jag har. jobbigt. Borde tvätta också.. och städa lite.. och hitta på någon middag.

 

Hon kommer om natten. Tynger över bröstet. Kroppen fylls av oro. En långsam kvävning. Uppvaknande i panik.

Tydligen var sörningsjouren hos mig vid två tillfällen samma natt för att någon tyckte att det lät för jävla mycket från min lägenhet. Störningsjouren har lämnat vidare till värden att så var fallet...

Några tankar:

Varför anklagas jag för detta befängda påhitt när jag påstådda natt befann mig femtiofem 55 mil från min lägenhet?

Om det vore så att det är den nya roomien som haft fest (vilket är troligare) varför adreseras jag över huvudtaget?

Vad har störningsjouren för (upenbarligen ingen alls mad tanke på att dom talat med mig två gånger utan att jag varit närvarande) rutin för att säkerställa att den de talar med är den denne utger sig för att vara?

Jag blir så jävla förbannad.

Har lovat mig själv att tala till värden i morgon på mitt bästa humör. Troligen kommer det inte alls gå för blodtrycket har redan paserat skalan.. men det blir säkert ok. Jävla moggisar kan dom inte bra gå och dö allihop bara göra världen en enda liten tjänst och typ dö.

Jag kan inte nog understryka hur förbannad och ledsen jag är i detta nu.

En bra dag. I alla fall inte sämre än gårdagen. Lugnt och behagligt. Solen hade kunnat titta fram men ska inte klaga. Det är inte för varmt ute i alla fall.

Tycker om att det fortfarande går att sitta ute utan jacka och grejs. Det är något med att sitta med stora koppen kaffe på trappen och röka på hösten.

Funderar på att spara ihop till en ny tröja. Jävla bök med sånt är det inte värdelös kvalite så är det något jävla mongo som designat. Men det är väll så det ska vara.

Känner ett stort begär att köpa ett batterigrepp. Det har jag saknat länge nu, Eller har saknat det varje gång jag kommit på något omöjligt att fotografera. Är ju trotts allt expert att ta bilder på "fel" ledd. Det skulle underlätta en hel del.

Tycker inte om att varje natt slutar på samma sätt. Med ångest, tårar och rädsla. Tycker inte om att varje morgon fylls av samma känslor av ångest och utmattning.

 

Äcklande påklistrade leenden över allt. Tomma ord för att uttrycka någon form av självbekräftande trevlighet. Det skulle vara roligt att leva. Åtminstone ha något att leva för. Det är väll det minsta men skulle kunna begära. fast med nio miljarder människor så är väll allt redan upptaget.

Vänner är som arbeten. Omöjliga att få, svårare att behålla. Drömmar fyller medvetandet tränger undan förnuftet och tvingar fram falska känslor av möjlighet.

Orkar inte med det här skitlivet. Det enda min kropp förmår är att gråta. Något glädjande kommer ändå aldrig att inträffa. Insikt ska vara positivt men jag vet inte. Livet är verkligen värt att leva. verkligen.

Jag har använt ganska många dejtingsidor för att hitta personer som hade preferenser och var med på relationsformer som jag inbillar passar mig.

Responsen kan man i samtliga fall säga var dålig. Har aldrig lyckats träffa någon. Men lärde mig iaf att om man har samma presentationstext på en tjej och en kill- profil så kommer kill- profilens besökare vara i det närmsta obefintliga kontra tjejprofilens.

Många sidor har varit rena bluffen, med falska profiler som uppenbarligen var slumpmässigt gjorda med standard fraser från mallar, och bilder hämtade från google.

Känns s oerhört tragiskt tragiskt när man tänker att en hel del personer säkerligen spenderar en hel del tid på de där sidorna och desperat söker efter någon.

Det bästa alla betalsidor har gemensamt är dock att det kostar mer för killar än för tjejer i många fall är det till och med helt gratis för en tjej... man måste ju älska det här samhället.
 
Det gör mig bara så fruktansvärt ledsen att inse hur det verkligen fungerar. Inte för att det är förvånande att den digitala världen är värre på alla sätt än den biologiska, men ändå.
 
Hatar att bli ledsen av lärdomar.

Har för många ideer. För många omöjliga ideer och inga genomförbara. Varför blir det alltid så i den här verkligheten. Varför är sånt jag skulle tycka vara roligt att göra omöjligt? Det är en fråga jag försökt hitta svar på större delen av mitt liv.

Alla hävdar att bar man vill något så kommer det att gå. Det enda jag vet är att alla som hävdar det har en gravt bristfällig insiktsförmåga. För det jagväljer spelar ingen roll om ingen annan väljer att det ska bli möjlgt.

Vill jag ha ett arbete, då måste jag bli vald. Vill jag fotogradera en modell, då måste jag bli vald. Vill jag ha en utbildning, då måste jag bli vald. Men det är ok jag vill ju vara del av ert samhälle.. men det är jobbigt att tvingas leva med.

Det är så fruktansvärt meningslöst att försöka göra något. Jag vet ju ändå hur det slutar. Det blir som efter alla andra försök, fullständigt misslyckande. Men det är väll lika bra att vara glad ändå, livet är ju det bästa som finns....

 

Funderar rätt ofta på om jag skulle tycka om livet bättre om det inte vore helt meningslöst, om det faktiskt gick att genomföra ideer, om inte varenda dröm var baserat på omöjligheter. Vem vet.

Jag har inte lyckats hitta några fördömanden av tårttacken mot en riksdagspartiledare från partiledarna för FP, M, S, C och MP. Endast KD och V:s partiledare verkar fördöma attacken, även S fd partiledare Mona Sahlin fördömer.

Men var är reichsmarschall Reinfeldt, vår statsbärande minister? Allt som krävs är två meningar, allt annat är ett stöd för attacken, eftersom Reinfeldt rent av kallar till presskonferens om hot mot fotbollsklubbars anställda.

Jag har länge spekulerat i om Reinfeldt både är fascist och i akut behov av psykiatrisk vård på grund av många av sina uttalanden om hans syn på verkligheten. För att inte tala om inställningen att alla landets generaldirektörer kan köra upp sina huvuden i röven på sig själva för att dom inte har någon aning om hur deras egna myndigheter ska arbeta och vad dom har för behov.

Att Reinfeldt helt tappat fotfästet bekräftas för varje minut som går. Nu är skadan förstås redan skedd, genom att inte omgående gå ut och fördömt så bekräftar han att han (till skillnad från KD, V och Mona Sahlin) stödjer politiskt våld.

Att Reinfeldt saknar omdöme och har en ytterst tveksam syn på statsmannaskapet och demokratin visste vi redan. Men att MP, FP, S och C stödjer politiskt våld var faktiskt något nytt (S brukar iaf komma med någon form av diffus rökridå).

Resultatet är bör således vara att borgerliga väljare som stöder demokrati och åsiktsfrihet röstar på (kd) och mer vänsterinriktade väljare röstar på (v). Kom ihåg det ni som går till valurnorna september 2014.

Det kan vara förfärligt, de kan vara bra. Man kan trivas för att i nästa stund ej trivas. Man kan ha ordning på sitt liv, men vad händer när man inte orkar upprätthålla ordningen längre?

Man ska vara perfekt hela tiden, inte bara på en grej utan helst ska man prestera inom så många olika områden som samhället tillåter. Utöver detta ska man vara snygg, ball och ha ett enormt och förträffligt socialt liv.

Man ska göra karriär eller så ska man ha ett kreativt och coolt jobb, men man ska helst inte jobba, men pengar ska man tjäna så man kan konsumera mer än alla andra. Träna ska man också hinna med, det är nästan viktigare än någonting annat, men nu räcker det inte att träna för att må bra, och någon PT ska man inte ha, nu ska man helst själv bli PT.

Om man inte vill vara med längre. Vem är man då? Om man känner att man är menad för något annat?  

Men å andra sidan, vem bryr sig när någon skriver i sociala medier att denne är på dåligt humör rent av mår riktigt riktigt dåligt... ingen... för de är jobbigt och ansträngande att visa genuina käslor för en preson som mår bra.

 

Lättare att bry sig om någon som säger att allt är perfekt. då behöver man inte ens försöka så mycket för att verka genuin i sina ytliga tillrop.