Amaranth

Det enda jag vill det är att gå den utbildning jag behöver, få det jobb jag vill. Bo på ett ok ställe, spendera fritiden med att skapa och avbilda. Men kn jag det nej för det är omöjligt helt jävla omöjligt och det kommer aldrig att förändras.

För varje dag som går faller jag djupare i mina sjukdommar. För varje dag som går försämras alla chanser att hitta någonting i livet som inehåller något ljus.

Men va spelar det för roll det är bara leva livet. Som att det ens är värt att leva. Skulle inte tro det. Har inte sett några som helst tecken på att så vore.

Jag önskar att jag hade något av det ni har. Egenskapen att se det rogivande i ingenting. Att kunna skratta. Att hitta glädje när ingenting går bra. Att kunna ljuga för mig själv på det trovärdigaste av vis. Kunna intala mig något hopp. Men det är väll lite som att påstå att det finns en själ, att människor kan vara goda, att det enda som krävs är vilja, att ingenting är värt att dö för.

Har ångest över allt i livet och vet inte vad jag ska göra med den. Det enda jag vet är att min akademiska förmåga inte är i närheten av vad som krävs för att fortsätta den här utbildningen.. det är väll alltid något. Men inget av godo. Vad jag ska göra istället vet jag inte. Utan plugg ingen lägenhet. Hem kan ja inte flytta och lägenhet i stockholm det kan jag ju bara drömma om.

Får väll se vad livet har att bjuda på. typ.