Amaranth

Ibland brukar jag önska mig en vän. Eller i alla fall någon person som faktiskt ville vara i min närhet. Det är synd att jag inte kan prata med människor. Att jag inte har några av de sociala färdigheter som krävs för att lyckas lära känna någon. Eller ens charmant nog för att arbeta med under en timme eller två. Nä, många är dom bilder som aldrig någonsin kommer att kunna tas. Och allt på grund av min fullständiga oförmåga att vara med andra. Men jag klandrar inte. Jag har förståelse för varför människor kräver att få något värdefullt av sin spenderade tid. Det ger mig bara ångest att tänka på. Och alla idéer och timmar som spenderats i drömmar, dom kommer aldrig att betyda någonting.

Ibland önskar jag att jag kunde vara den jag vill vara. Att jag var social, snygg och charmant. Att jag var kvinna. Att jag hade någon möjlighet att få lära mig att fotografera personer. Drömma ska man, stort, orealistiskt och verklighetsfrånvänt, då blir man lycklig, bara man har sina drömmar.