Sekundrelationerna...

ska vara mentala. Fysiskt separerade av en halv vagn, då är dem fina. Då leder det till något mentalt fint, ja ganska vackert. Det här är endast likställt med tortyr.

En alldeles för söt tjej sitter mitt mot på tåget hem.
Hon vägrar sluta försöka få ögonkontakt.
Jag vill bara gå under jorden,
har panik.
Rodnat sedan länge.
Tåget går smärtsamt långsamt.
Efter en kvart ger jag upp den mentala flykten.
Så jag möter hennes ögon,
kroppen fylld av ångest.
Jag ler.
Hon ler,
säger "Hej",
fortsätter med "du pluggar på SU eller hur".
Jag svarar med världens kortaste "Ja".
Känner inte att jag tryckt en nagel genom huden.
Vi talar om likgiltiga saker.
Går av på samma station.
Skiljs åt.
Ångest över allt.

Uuäää