I natt är det jag och Dostojevskij.

Jag nämnde att jag somnade utan att märka det och rentav fortsatte mina funderingar på något vis. Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, alltjämt sittande, mot hjärtat, just hjärtat, inte huvudet; jag hade ju från början tänkt skjuta mig i huvudet, nämligen genom höger tinning. Jag pressade mynningen mot bröstet, väntade någon sekund, och plötsligt började ljuset, bordet och väggen framför mig skälva och svaja.
Hastigt tryckte jag av.
 
Muntert som en ljummen sensommardag.