Skiten bara fortsätter kaosa i mitt huvud. Vill bara ha ett slut. Blöää på allt idiotjävel.
Är så sjukt rädd för att alltid känna såhär. Dysfori. Tomt och ensamt. Ligger mest varje dag o bara och stirrar i taket. Rycker till av panik. Sparkar i soffan. Känner mig så jävla förtvivlad. Gråta, få ut allt skit. Men allt kommer tillbaka på typ en gång. Trött på att en bra dag i mitt liv inte innebär mer än att jag storgråter av all oförmåga och hatet inför vad jag är. Trött på alla de här dåliga dagarna då jag bara längtar efter en bra dag med "bara" ångest och tårar.
Jag kan inte leva i ensamhet. Det är farligt för mig. Det låser in mig i mina sämsta måenden. Ingen kan och andra sidan leva med en sån som mig och må bra. Det är väll så här det ska vara. Jag HATAR att jag är en sån som måste göra någon glad för att själv kunna känna spår av glädje. Hatar det för den där någons verklighet kommer aldrig att kunna sammanflätas med min verklighet.
Och alldeles för onödig ångest har jag över att jag grät igår istället för att gå på träffen. Och inte kommer det se bättre ut i morgon. Eller någon annan gång.... min feghet förstör allt som mitt mående inte lyckas förstöra. Vill jag öht ens ge mig själv en chans.... förstör bara allt för mig själv när jag får för mig att ändå försöka kasta mig själv ensam ut i det okända.
Verkligheten är fruktansvärd och jag vill inte genomlida ett fruktansvärt liv. Det känns bara meningslöst för att använda ett fint ord. Kanske bara skulle lägga mig igen.
Kära skitliv, jag vill unfrienda dig, och glömma allt.
Är så sjukt rädd för att alltid känna såhär. Dysfori. Tomt och ensamt. Ligger mest varje dag o bara och stirrar i taket. Rycker till av panik. Sparkar i soffan. Känner mig så jävla förtvivlad. Gråta, få ut allt skit. Men allt kommer tillbaka på typ en gång. Trött på att en bra dag i mitt liv inte innebär mer än att jag storgråter av all oförmåga och hatet inför vad jag är. Trött på alla de här dåliga dagarna då jag bara längtar efter en bra dag med "bara" ångest och tårar.
Jag kan inte leva i ensamhet. Det är farligt för mig. Det låser in mig i mina sämsta måenden. Ingen kan och andra sidan leva med en sån som mig och må bra. Det är väll så här det ska vara. Jag HATAR att jag är en sån som måste göra någon glad för att själv kunna känna spår av glädje. Hatar det för den där någons verklighet kommer aldrig att kunna sammanflätas med min verklighet.
Och alldeles för onödig ångest har jag över att jag grät igår istället för att gå på träffen. Och inte kommer det se bättre ut i morgon. Eller någon annan gång.... min feghet förstör allt som mitt mående inte lyckas förstöra. Vill jag öht ens ge mig själv en chans.... förstör bara allt för mig själv när jag får för mig att ändå försöka kasta mig själv ensam ut i det okända.
Verkligheten är fruktansvärd och jag vill inte genomlida ett fruktansvärt liv. Det känns bara meningslöst för att använda ett fint ord. Kanske bara skulle lägga mig igen.
Kära skitliv, jag vill unfrienda dig, och glömma allt.