Är jag vaken? Sover jag?

Vad spelar det egentligen för roll?

När jag försöker sova är drömmarna där, det går inte att andas, pulsen är från en annan värld, ansiktet brinner av tårarna, det enda jag vill är att fly, inget känna inget tänka.

När jag är vaken ser jag mardrömmarna, är mitt i dem, trängs undan djupt in i rädslorna, det enda jag vill är att fly, inget känna inget tänka.

Livet vill att det sa vara så.

Kanske hade det varit fint att vara vid liv om kroppen bara var min och jag vore en social och charmig prick, och hade det där lilla modet att ensam kasta mig ut i det okända. Livet, jag är osäker på om jag hatar dig mer än du hatar mig.

Mitt hjärta, trampas på och smetas ut över den smutsiga asfalten. Av en ångest jag inte kan hålla mot. Hårsprickor som bortfallna bitar. Jag kan inte laga mig själv. Jag tror inte längre jag kan plocka fram det falska leendet och säga att allting är ok. För det är inte ok. Det är aldrig ok.

Jag är trasig till den grad att jag inte känner någon mening med min egen existens. För varför ska jag leva med allt det trasiga, allt som gör så fruktansvärt ont? Varför ska jag leva och försöka laga mig själv när jag inte ens kan laga mig själv? Jag orkar verkligen inte.

Tack livet. men det räcker nu