Dysforin kastade ned mig i en grop tidigare. Brukar triggas av en del sorters bilder och därför bara fasat ut när dem synts i vrån, men ibland är jag inte snabb nog. Jag har insett varför jag triggas tror jag ... för det kan inte vara den avbildade kroppen i sig. Då skulle jag inte kunna inspireras av dess former i den grad jag gör. Och jag skulle definitivt inte placera den som en kärna i mitt egna skapande. Det är sättet. En bild är inte bara en bild, den är resultatet av flera beslut och handlingar. I det här fallet är den tydligaste handling att vända kameran mot sig själv och med det kunna avbilda ett jag. Där brister det i mig.. där ser jag en handling mer än en bild av en kropp. Något jag själv inte kan skapa förstärkt av något jag själv inte kan se eller känna hos mig själv.. och jag sjunker längre ned i mitt mörker än vad jag vill erkänna. också kommit fram till att det finns olika grader..från att bara skapa en min till att rycka bort kontrollen. Livet borde vara något lätt rofyllt och snällt. lätt dumihuve.