Dysfori.

Jag var så ignorant och dum. Hur kunde jag vara så dum, tänka och säga "Det är en fysisk förändring. Det är min kropp jag ska fixa. Utsidan som blir annorlunda, det förändrar inte vem jag är på insidan. Det kommer int ändras. Mina tankar och intressen är desamma."
 
Femton år spenderade jag med att aktivt förtrycka den jag är. Jag vet fortfarande inte vem det är som är jag, hur jag är som person. När en som jag slutat förtrycka sig själv och ens verkliga person sakta träder fram dag för dag, då blir naiviteten i hela det tänket ogreppbart och fruktansvärt.

Försöker sova så mycket jag kan fasa bort mig själv från medvetandet. Jag mår bättre i drömmer vackra så väl som de mörkaste mardrömmar. Det är bättre än att vara vaken för inget i drömmarna är på riktigt. Att leva som trans är bara fruktansvärt vidrigt, tomt och meningslöst.
 
Jag försöker verkligen leva så nära och ärligt med mig själv som jag kan, men min kropp står helt i vägen för det jag kan inte känna och se två vitt skilda delar av mig själv. Jag skulle ju verkligen vilja ha ett sexliv, mer specifikt ha möjligheten till att någon gång faktiskt kunna ha ett. Kan säga att jag är rädd för något romantiskt eller sexuellt.
 
Det är så svårt ändå att att hitta någon som skulle känna en genuin kärlek för mig, skulle jag hitta den hypotetiska personen skulle det svårt att göra något som inte skulle få mig att vilja kura i hopp mig och gråta. Jag hatar att jag har den längtan i mig. Livet hade gärna fått gå tio gånger så fort att leva ur min synpunkt. Desto tidigare det är över desto bättre.

Ser fram mot att sluta vara ivägen för alla. Att ingenting av mig längre kan irritera någon. Att inte längre kommer vara en förolämnpning för andra kvinnor. Jag kommer inte längre ta plats eller resurser. Allt kan få ta slut. När jag blir till ingenting, då kommer all smärta som känns över att vara en vidrig avart att betyda lika lite för mig som för andra.
 
Endastsom död kan jag käna frid.