Amaranth

Inte sällan brukar personer berömma mig för för att jag är normbrytare, att jag är stark.

Jag gillar normbrytande. Gillar människor som går vid sidan av, eller rakt mot alla andra, som gör saker som ingen vågat eller tänkt tidigare. Jag attraheras av sånt. Av drivkraften som finns bakom. Självvalt normbrytande, självvald styrka. Jag har favoriter här och där, konstnärer, vanliga människor jo till och med politiker. Men gör jag det, egentligen, när det kommer till mitt kön, min identitet, är jag verkligen normbrytande?

Självvalt normbrytande. Jag förstår vad det är personer ser när de säger att jag är, normbrytande. För i deras ögon är jag det. Men det är inget jag ser eller känner. De är heller inget som är ett positiv, i mina ögon. Jag blir kanske normbrytande i någon mån, för att det är mitt enda val om jag ska fortsätta existera, visst finns där en styrka, men det är ju snarare ett tvång som kom med de valet att leva än något annat.

Det brukar sägas när det kommer till fysisk ansträngning att vi klarar ungefär 60% till när vi känner att nu blir det alldeles för jobbigt. Det här är viktigt för den som väljer att vara normbrytande för det går alltid att kliva tillbaka ett steg och vila och titta på omgivningen. Återhämtning är avgörande för långvarig uthållighet. För som normbrytare är det ju vad en vill, kämpa till alla tycker att det där är bra och sen ta sig ann nästa norm att ifrågasätta.

Jag vet att det inte går att komma bort från hur andra ser på mig, men jag vill inte kalla mig normbrytande. Inte när det kommer till mitt kön. Nej. Det finns inget bakomliggande ställningstagande, ingen vilja. Att bara vila bli sedd som en av alla andra, är det verkligen att vara normbrytande? Jag ser det verkligen inte så. Att vilja passa in i en existerande mall är inte normbrytande, det är en helt annan sorts strävan. På andra sätt, andra områden kan jag bråka med varje norm. Vet inte om jag tänker rätt. Men så känner jag.

Men här, nej. Jag vill bara vara del av normen.

Trotts härjningarna bland känslor och tankar blev det en lite produktiv dag. Klarade av att få klart den inte alls samarbetsvilliga kompletteringen om polsk statsledningen över två sekel.

Är glad att jag kunde komma upp i morse. Att jag kunde ta mig iväg till universitetet och bara gjort klart. Får jag godkänt kan jag säga hej till två veckor ledigt, inte vad jag behöver, inte alls, men valet är inte mitt. Tycker att jag borde vara gladare. Den här veckan bjuder på mycket. En del saker som aldrig hänt tidigare.

Försöker komma på vart gränsen går mellan min blyghet och oviljan att säga något för att slippa höra min röst. Destruktivt självmedveten ifrågasätter jag hela mig själv för att inte jag inte ha något kroppsligt att kunna ge någon och egentligen inget själsligt heller mer än någon form av kärlek. Vill inte känna sånt. Det skrämmer mig och sänker mig i onödan.

Soundtrack of the day, Bruch - Symphony No.2 in F-minor, Op.36

Nä nu går jag hem.

Steget för mig att över huvud taget ta mig ut är hög. Att vara ensam i en grupp där jag ingen känner får hela min krop att skrika- fly. Så när jag tagit de där stegen, när min dag varit så bra att jag kunnat det, då är det fruktansvät att möta såna som er. För ni sliter bort allt det lilla mod jag hade samlat. Vårdat all den lilla energi som fanns kvar för att vara så social som bara möjligt och jag får mig att gå. Jag går och jag är inte lessen. Jag är förstörd.

Hoppas det var trevligt för er andra. Innerligt hoppas jag att ni alltid har lika trevligt i ert sällskap.

Jag lägger så oehört mycket energi på att slå ned mina inre destruktiva känslor, på att våga, på att försöka göra mitt liv lite bättre. Till vilken förbannad nytta?

Jag ska aldrig gå på något. Inte själv. Inte med någon. Jag vill inte vara den som förstör en bra persons kväll genom att fly och bryta ihopp när jag förstörs innifrån av min otillräcklighet.

Jag borde bara inse att det aldrig kommer bli mer. Att jag alltid kommer vara ensam. Att jag aldrig kommer leva ut något med någon. Att det finaste jag kan få är konversationer med underbara människor långt långt bort från där jag är. Borde inse och acceptera och glädjas över det.

Jag är glad för er jag har.
För att ni finns och är bättre än alla andra.

Jag orkar inte det här livet.

Det var länge sedan jag var full. Jag hatar att sitta och förljuga mig till något socialt samspel, ännu mer så när jag bara vill sjunka genom marken och aldrig vakna igen.

Jag kan hata min far för så oerhört mycket att jag inte kan komma på allt jag stör mig på hos honom. Men hans sinne för mat och för vin och sprit. Jag kan känna ett riktigt avund för det. Det tar inte bort något av de andra, men jag känner avund för hur bra han är på det.

Av någon anledning som jag fortfarande inte förstår så kom samtalet in på kluvna tungor.. en som jobbar som tandläkare tyckte det är sjukt obehagligt att se.. sen snackades de om hur hemskt det är att förstöra kroppen så och om det gick att vicka tung "flikarna" olika..

Så jag bestämde att säga att jo men det ska tydligen gå att vicka "flikarna" mot varandra... as seen on youtube... varpå min morbror helt seriöst, med ett flin säger "kan bara tänka mig en aktivitet där det är bra"

Jag började fnissa hysteriskt.. och den fruktansvärt tråkiga jättevuxna middagen blev rätt underbar just då :p tänk om morbrors familj var min familj. Ännu bättre blev det av alla andra som bara "va vad då?"

... och jag vill gå på en grej men jag vet inte ens om jag kan och det stör mig helt jätte mycket :( finns väll fler chanser med tiden

Dysforin kastade ned mig i en grop tidigare. Brukar triggas av en del sorters bilder och därför bara fasat ut när dem synts i vrån, men ibland är jag inte snabb nog. Jag har insett varför jag triggas tror jag ... för det kan inte vara den avbildade kroppen i sig. Då skulle jag inte kunna inspireras av dess former i den grad jag gör. Och jag skulle definitivt inte placera den som en kärna i mitt egna skapande. Det är sättet. En bild är inte bara en bild, den är resultatet av flera beslut och handlingar. I det här fallet är den tydligaste handling att vända kameran mot sig själv och med det kunna avbilda ett jag. Där brister det i mig.. där ser jag en handling mer än en bild av en kropp. Något jag själv inte kan skapa förstärkt av något jag själv inte kan se eller känna hos mig själv.. och jag sjunker längre ned i mitt mörker än vad jag vill erkänna. också kommit fram till att det finns olika grader..från att bara skapa en min till att rycka bort kontrollen. Livet borde vara något lätt rofyllt och snällt. lätt dumihuve.

... var rätt bra ändå.

Jag har börjat lära mig att skratta.

Jag har tyckt om mig själv ibland.

Jag har fått kontakt med riktigt bra personer.

Jag har inte varit inlagd ett enda dygn.

Allt det jag mår dåligt över finns kvar och i det stora hela har det varit som vilket annat hopplöst, tomt och meningslöst år. Men det har gett mig många fler små vackra minnen än något annat år gett mig och dem finns ändå där, händelserna som aldrig tidigare varit.

2014 var ett bra år. Bättre än alla de tidigare åren. Mitt bästa år vid liv.

Jag försöker bara hoppas att 2015 lyckas jag bli bättre, fixa skolan, hitta ett jobb och någonting att kalla ett hem. Väntar och ser vad som blir på nya sätt och vad som inte blir. Försöker bara hoppas att 2015 blir jag älskad av någon, någons viktigaste person.

Hon som ibland försöker vara glad för det lilla.

När jag tänker på dig,
är mina sinnen i panik,
spretar iväg men har samma mål,
allt i mig vill komma närmre dig.

Jag försöker hoppas.
att det på något sätt,
finns en chans för oss.
Ett vi i någon mån.

Men känner du ens något,
de minsta så för mig.
Det kan jag inte veta,
blygheten håller mig fjättrad.

En del av mig tänker att jag borde gör något åt morgontrasslet i håret. Sluta dricka kaffet på sängen så att jag slipper spilla och typ kanske klä på mig mer än söta höga trosor och en skjorta. Det, eller fortsätta som de är, rätt bra skönt att bara sitta och luta sig lite.

Jag tror att ångesten har planat ut. Hoppas det. Min hjärna är högkreativ just nu. Vet inte varför men sen jag vaknade vid halv fem har det ena avlöst det andra. Snuskigt och inte alls snuskigt.

 

Jag vill bara skapa och fotografera och knyta och FLYTTA här ifrån gaaaaah

Deras samtal berör mig inte. Är ensam i deras sällskap. Ensam, när jag öppnar paket med innehåll som sårar mig.

Är ensam men tryggare när jag flyr undan för andrum. Vila.

Jag vill inte. Ingenting i min kropp vill det här. Nästa år ska jag vara långt, långt borta. Jag vill bara att den här veckan ska ta slut. För nästa år ska bli ett bättre år.

Aldrig mer ska jag spendera en jul. Jag ska fira, inte så mycket julgrejen i sig. Ensam, med vänner, det spelar ingen roll, jag ska fira. Fira. Det ska vara positivt, stimulerande och varmt.

Varmt om det så bara är ett djupt samtal. Positivt i känslorna som skapas. Stimulerande om det så bara är för stunden men något att minnas. Men aldrig mer ska det vara så här.

 

Aldrig

Far: Hade sett fram mot att lyssna på nordengren i p1 på vägen hem, men istället var det någon tant som pratade om värdekonservatism. då tänkte jag att det borde du ha koll på

Jag: Det är en uppfattning att visa etiska riktningar ska bevaras eller stärkas i samhället.

Far: Ja för jag tänkte att dom mest värdekonservativa måste ju vara dom där hen förespråkarna, möjligen bolsjevikerna.

Jag: Jasså?

Far: Ja särskilt transpersoner måste(!) ju förespråka hen. Någon som inte är född i vad dom tror sin egen kropp är det synd om. Men har dom väl valt sitt kön blir dom ju han eller hon. Till dess kan dom f¨vara hur mycket hen som helst.

Jag: Det skulle jag kanske inte hålla med om.

Far: Det är bättre i arabvärlden där bli dom ju skjutna på en gång.

Mor: Du kan inte mena att det skulle vara bättre läder där det kan vara förbjudet att gå ut själv och inte ens ha rösträtt.....

Far: *lutar sig tillbaka så belåtet som bara passivaggressiva narcissistiska äckel kan* Hur menar du?

med reservation för att delar kan ha lämnats kvar i den mentala sophögen. Det är ett sätt att leva lite längre att inte lyssna så noga när han talar

Här bestämmer jag att nej det blir inte middag idag, att det inte är läge för något alls. Kommer bli en fin vecka... Hoppas han dör snart.

Min mor har på senare tid börjat säga "Dagarna går så fort när pappa inte är hemma" Det känns inte helt optimal. Det är ju bra när han inte är hemma... men det gör mig kluven.

Önskar att jag aldrig mer behövde vara här.

 

Vet inte hur men den jävlen ska bort från mitt liv.

Det är ett sår på mitt lår, gjort med närvaro och omtanke. För jag vill slita bort allt. Slita bort all min hud. blotta det som finns bakom. inuti. det alla borde se. Jag vill slita bort all min hud. Vill att alla ska sluta se något som inte är jag. Vill att alla ska se vad jag ser när jag blundar och tänker på mig själv. Men vad spelar en naiv vilja för roll i en verklighet som den här.

Metaforiskt skulle det kanske vara ganska fint. Att slita bort allt fult och vidrigt som döljer det möjligen vackrare men verkligen sannaste.

Men när den känslan är den enda som är bra, när den känslan är det enda och riktigaste att göra. Då kanske det inte längre är så jävla bra. Fattar ju att det inte ens fungerar så. Men det hade känts bra om det gjorde det. Då hade jag fortsatt att riva mer än jag redan gjort.

vidrig.
dum.

Så jag sluter ögonen och trycker mig mot väggen men ett krampaktigt tag om kudden i min famn. Det enda jag vill vara är något annat. Det enda jag vill känna är något annat. Hade behövt känna mjuka hjärtslag. En kontrollerad andning mot min nacke.

Inget försvinner. Det går inte att blunda.

Ett svart väsen klätt i len silke, med ett litet koppel för att jag ska tro att jag har kontroll. Som ett litet svart väsen kryper det runt kring mina ben och tar sig upp för mina lår. Det nuddar mig, överallt och smeker mina bröst för att sen förakta de med spott och ord.

Det är som att se sig själv.
Som att se sig själv i spegeln.

- Ta sönder mig. Snälla.
-- Får jag det?
- Ja, jag kan inte ta sönder mig själv, mitt högmod står i vägen för att förnedra mig själv och ingen slår mig på kinden så hårt och kärleksfullt som du.
-- Kom hit.

Jag stoppar in fingret i munnen som jag kan göra när jag blir nervös, jag biter lite på nageln.

 

och väntar.

Så rockigt att inte ha somnat än. att sitta fast i existentiella strunttankar.

Saknar ett sammanhang. Är inte behövd, behöver känna mig behövd. Jag behöver göra något, som känns meningsfullt. Men jag vet inget om vad det kan vara.

Men jo jag vet precis. Utan tvekan faktiskt. För jag vill vara glad. Känna glädje. Det vill jag. Hur känner jag glädje? Jag glädjer andra. Jag mår bra av att se någon glädjas av det jag gör, även när det kanske bli kasst. Det gör mig glad, att göra en som ser mig och bryr sig om mig glad. Det gör mig glad, för jag tänker på den personen hela tiden jag gör det där oavsett om det är något obetydligt eller något stort. Det gör mig glad, för jag utvecklas - för min skull, men ännu viktigare, för din skull. Jag blir glad när jag ser det, när jag ser det i andra ögon, när jag hör det i andra ord, att jag har varit bra, att jag har gjort något bra, och även om det kanske inte blev bra så är jag bra nog att få en chans till. Men det kräver att jag ser det i dina ögon, att jag hör det i dina ord, att jag känner det när du rör vid mig.

Jag vet att det här är en enorm brist, men det är så jag är, och ja jag vet att det inte gör mig något positivt att vara så att behöva någon annan bara för att känna. Men nu är det så, och då får väll livet bara vara meningslöst då när jag måste leva med det som ensam. För jag kan inte, hur mycket jag än skulle vilja vara en annan, jag kan inte se det värdet i mig själv.


Ibland tänker jag, att hela den här grejen med att bara lyckas hitta vettiga personer att snacka med är energislukande och gränsfall på omöjligt, typ som när jag försöker spela Total war på hard... Även om det nog blivit bra en handfull gånger, så jag vill verkligen tro

Oftast tänker jag därför, att kärlek nog inte är något jag någonsin kommer hitta. För när de vänskapliga är nästan omöjligt vad blir då inte något avsevärt djupare och starkare... en vänskapsnivå så sällsynt att jag verkligen inte vet om det är värt sökandet. Dumt så dumt.

Jag vet inte om det är ett sätt att försöka skydda mig från onödig sorg eller om det är ett tecken på uppgivenhet. Men något är det, något i mitt huvud är väldigt väldigt fel.


Sköna tankar i konflikt med sig själva, bara en av dem hade varit nog.

Jag vill bara somna.
Snälla,
jag vill bara få sova.

Allt medan dysforin härjar som vilken dag som helst, kryper en otrevlig ångest sig nära. En sån där "tänk om" ångest. Önskar att jag hade fått ut någonting bra av natten. Men nej.
Ogillar hur dumt allt blir i mina tankar, hur ledsen jag blir av att dra ett finger mot huden. Känner mer och mer att jag vill ge upp. Jag kommer ändå aldrig gå att bli mer än en lögn.


Kom nära ta min hand,
dröm med mig,
låt oss sväva inatt.
Somna och drömma,
högre än allt annat,
lämna det dumma nedanför.
Vakna sida vid sida,
vi kan öppna våra ögon,
ge sorgen till gårdagen.
Låta morgonsolens strålar,
sommarvärmen,
smeka vår hud.

Jag ville skriva,
Jag behövde skriva,
visste inte till vem.
Vill inte förstöra någon.

Så jag slöt mig,
svek mig själv,
svek er alla.

Jag behövde visa min sannaste sida,
vara svag en gång be om hjälp,
av någon.
Jag stoppade mig själv.

Slöt mig själv.
Förlät inget.
Svek när tårarna föll.

Aldrig har jag behövt en vän,
som jag behöver en nu.

Men jag sluter mig,
förlorar mot mig själv,
förlorar alltid,
mot dysforin.

Jag vill välja bort min familj, aldrig vara i närheten av någon av dem igen. Jag är så less på alla dumheter. Less på att vara det svarta fåret. Less på att vara den som ska trampas på.

Jag vill välja en annan familj, en som jag längtar efter och stimuleras av. En som jag mår bra av att var del av. En som jag ler av bara genom att tänka på. Vara älskad. Det är vad jag vill.

Behöver inte vara mer än en person.

Två är också ett vi, ett sammanhang.

...ett vi.

Hade varit fint att välja. Ta steget bort från det här. Men inget ser ut så. Jag är fast i mitt trasiga ekorrhjul. Med en vilja, en saknad, en tomhet som aldrig kommer ersättas av ljus.

Det är min största rädsla. Att det inget blir. Att allt varit förgäves. Att det alltid är tomt och när allt är över, tanken att dö ensam plågar tårarna ur kroppen. Måste den göra så ont?

Fast jag kan inte älskas så.
Ångestiga drömmar utan substans.
Det är bara tårar,
de tar slut,
blir tomhet.
Börjar om.
Rädda mig från mig själv.

Snart är det för sent.

Ta mig härifrån.

Bort från demonerna i mitt huvud.

Låt mig bara finna,

frid för mina sinnen.

 

Jag är ihålig, avdomnad.

Alltid fast med mig själv,

på ett hav av självförvållad smärta.

 

Glädje är en återvändsgata.

Jag måste alltid vända,

gå tillbaka till kvävande mörker.

 

Mina sprickor är fler,

än en människas öga kan se.

Finns det någon anledning,

försöka förklara vad som finns där inne?

För där finns ingenting.

 

Jag torterar mig själv,

faller isär,

bit,

för bit.

ska vara mentala. Fysiskt separerade av en halv vagn, då är dem fina. Då leder det till något mentalt fint, ja ganska vackert. Det här är endast likställt med tortyr.

En alldeles för söt tjej sitter mitt mot på tåget hem.
Hon vägrar sluta försöka få ögonkontakt.
Jag vill bara gå under jorden,
har panik.
Rodnat sedan länge.
Tåget går smärtsamt långsamt.
Efter en kvart ger jag upp den mentala flykten.
Så jag möter hennes ögon,
kroppen fylld av ångest.
Jag ler.
Hon ler,
säger "Hej",
fortsätter med "du pluggar på SU eller hur".
Jag svarar med världens kortaste "Ja".
Känner inte att jag tryckt en nagel genom huden.
Vi talar om likgiltiga saker.
Går av på samma station.
Skiljs åt.
Ångest över allt.

Uuäää