Amaranth

"Säg upp alla "riktiga poliser". Be därefter var och en av dem att fylla i en blankett där de på högst tio rader får förklara varför just han eller hon bör återanställas och vilka tjänster som de i så fall åtar sig att leverera till de skattebetalare som ger dem deras lön." GW om poliser och "riktiga polier"

"Två timmar och två flaskor rödvin senare, när jag sökt och funnit den sanning som blott står att hitta på botten av buteljen, är jag också klar över hur det hela måste ligga till. Jag har också återfunnit mitt gamla jag, elden i mitt inre brinner åter starkast i Norden, och jag uppsöker min hustru för att genast visa henne min kolumn om att Ernst Kirchsteiger i själva verket - och i djupaste hemlighet - är seriemördare och - med tanke på efternamnet - sannolikt också Nazist. Det är den enda rimliga och återstående förklaringen med tanke på den offentliga beskrivningen av "Allas Vår Egen Ernst"." GW om att tv4 höjer Kirchsteigers lön

 

Det finns ingen mening med att leva så här. Men mina föräldrar blir väll glada i alla fall. Min transsexuallitet är känd av alla i min bekantskap. Stötning och hat blandades i en enda massa. Jag kunde inte ta till mig någonting av det. Inget hade ju förändrats.

Nu börjar nästa kapitel i den dystra boken om det här livet. Den där det är dags att säga till alla dessa att det som en gång var inte längre är. Att oavsett vad jag vill så kommer jag aldrig att få någon hjälp. Jag kommer aldrig bli rättad. Aldrig bli tjej.

Hur det tas emot vet jag inte. Det är ju inte direkt den årdning som skulle vara förväntad. Enda fördelen är ju att det endå bara är en tät dödsångest som omger allting så det är ju inte som att det kan bli mycket värre i vilket fall som helst.

Men det är ok alla år som jag mått dåligt bekommer mig inte det är ju inte som att hela livet än så länge varit bortkastat. Bara till största delen. De där första tre fyra åren var ju ändå rätt bra överlag det var ju inte förens senare som allt började rämna.

 

Men varför må dåligt över något sånt.

Det här livet håller inte. la la la la la la la la la la. Borde tänk på annat. Måste tänka på annat. Det kommer aldrig bli bra. Jag önskar att jag hade förmågan att leva i en lögn jag haade kunnat vara så oerhört lycklig. Men vem är jag att önska.

Om jag bara fick en dag. Få ogjort det jag gjort. Osagt det jag sagt. Tjugofyra små timmar. Jag ska bli den jag är. Om jag bara fick en dag.

Jag ska sluta bli ledsen över att ingenting kommer att bli som jag vill. Jag ska sluta känna fruktan för mig själv. Jag ska dö. Bli lycklig.

 

I något avseende har jag nog gjort det. Men efter ett par år känns det inte längre roande att spendera pengar varje månad på att ha konton på sidor som aldrig gav något. Det är nog inte meningen att jag ska hitta någon att lära känna.

Men varför vara ledsen över det. De är ju inte som att all tid som lagts ned varje dag på det där har varit helt bortkastad. Har ju lärt mig att det inte är värt att försöka och det får väll ses som något att vara glad över. kunskap är väll bra typ.

Nä om man skulle gå och självskada lite istället. Nej juste pratat med psyk om det, de är inte självskada att medvetet utsätta sig själv för sånt som leder till psykisk och/ eller fysisk skada. Det är bara helt normalt och något väldigt bra.

Åker till Lofoten i gryningen via keb och lite annat. Kan bara hoppas att det bjuder på något bra. Lär inte hända så mycket i bloggen den närmsta tiden, typ två veckor eller så. Jag är ju rätt meningslös och inte en sån där modern uppkoppad människa.

Struken, struken, reserv, reserv, reserv, ja det är resultatet av den senaste högskoleansökan. Men det var väll egentligen ingenting förvånande att det skulle bli så. Rätt väntat faktiskt.

Vad jag ska göra i höst är fortfarande hemskt oklart.

Hatar det här så innerligt. Jag vill bara ha ett hem. En sysselsättning. Jag vet att det är alldeles för mycket begärt av livet men ingenting annat har egentligen någon betydelse, mer än som ångesttroll i de djupa uråldriga mörka skogarna.

Det skulle ha varit bra om jag hade lyckats få betyg i något de senaste året. Det skulle ha varit bra om den utbildningen var i närheten av en sån jag vill gå. En där det är kunskapen som räknas och inte hur många ord man kan skriva i en uppsats.

Det enda som är säkert är att det aldrig kommer bli något bra av det här. Det kommer i alla fall inte bli som jag vill.

Om idag inte var en ändlös landsväg. Och inatt en vild och krokig stig. Om imorgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns.

Men bara om min älskade väntar. Om jag hör hennes hjärta sakta slå... Bara om hon låg här tätt intill mig. Kan jag bli den jag var igår.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Jag kan inte säga sorglösa ord. Jag hör inte mitt eko slå mot gatan. Kan inte minnas vem jag var igår.

 

Men bara om min älskade väntar. Om jag hör hennes hjärta sakta slå... Bara om hon låg här tätt intill mig. Kan jag bli den jag var igår.

Det finns skönhet i flodens silversånger. Det finns skönhet i gryningssolens sken. Men då ser jag i min älskades öga. En skönhet större än allting som jag vet.

Och bara om jag vet att hon väntar. Om jag hör hennes hjärta sakta slå. Bara om hon låg här tätt intill mig. Kan jag bli den jag var igår.

Stressen som infinner sig när alla, en efter en, hittar kärlek gång på gång. Att undra om det någonsin kommer hända en själv. Det kommer att komma för dig också - kanske det värsta man kan höra.

Den som aldrig har varit kära längtar alltid efter det och det beror kanske inte på att man inte tycker om att vara själv eller klarar sig på egen hand, det handlar kanske om nyfikenhet. Vad vet jag.

Hur känns den där känslan alla talar om? Hur känns det att titta på något med ett hjärta som spårat och hur känns det i kroppen när man känner så starkt för någon att denne har makt över hela ens person? Hur känns det när någon kysser en. Hur känns kärlek.

Det värsta man kan höra är "Du kommer att få känna det en dag också". Det är precis som när någon med ett krossat hjärta får höra att tiden läker alla sår. Det är inget mer än lögn. Att det finns en för alla, det är också en sån där nödlögn människor sällan drar sig för att använda, varför, det hjälper ju inte på något sätt mot ångesten.

Mår dåligt. Dåligt. Dåligt. Dåligt. Men vad gör det. Någonstans i det hela så är det ju ändå som vanligt. Som vanligt. Jag har börjat svara så på frågan hur jag mår. Orkar inte ljuga längre. Dessutom är ju svaret öppet för tolkning om någon skulle bry sig på riktigt.

Jag skulle vilja gå ned i vikt. Det vill jag lika mycket som att bli erkänd av läkaren. Men det är omöjligt på något vis. Det är väll det som är den där underbara gåvan man ska vara så tacksam över i livet. Att det faktiskt inte finns någon möjlighet till förbättring.

Brukar försöka finna tröst i att allting är som vanligt. Det fungerar aldrig. För allting är fel när det är som vanligt. Jag föraktar min ångest och allt annat med mig själv mina drömmar, värderingar, kroppens sammansättning. Men vad gör det.

Men även om det finns många usla tankar som svävar i tankesmedjan så finns det fantasier som också tar plats och vill synas. Tyvärr. Dom leder ändå bara till samma avgrundslösa ångest. Precis samma självhat och suicida tendenser. Men vad gör det.

Är så jävla duktig som just insåg att jag sökt till ett program som jag inte är behörig till. Jävla inteligent gjort. Då har jag nog ingenting att göra till hösten. För att komma in på något av de andra är inte möjligt i den här världen.

Det kanske hade varit bra om jag faktiskt var lite bra och kunde plugga. Om jag faktiskt ändå var lite akademiskt lagd. Men nej livet har annat att bjuda på inte som att det var en överaskning. Har ju bara haft några skolår på mig att lära mig att det där med att läsa böcker, skriva uppsattser och tentor inte rä min grej riktigt.

Om det ändå fanns någon lösning.