Om våren talar hon om höst

Blä för kropp, könsidentitet och könsuttryck. Det är bra att oborstade Herr Frost skrämt Fröken Vår så länge. Inte så, Fröken Vår är vacker, bär något som tränger genom allt, jag vill gärna ha vår, mera värme, det är inte de, jag trivs bara bättre med långa kappor och stora halsdukar. Trivs bättre med att se andra i det också för den delen. Ljumna vårvindar bär på en isande dysfori. En varnande tecken om vad som kommer.

Det finns en längtan till hösten.

Att forma

en sexualitet. Vill utveckla min sexualitet... Jag är rädd att det inte går även om det inte finns så mycket till inre konflikt. Det är dumt för ingenstans tror jag det finns någon om kan attraheras så av mig, och skulle det finnas någon, skulle jag då släppa denne nära? Den här kroppen vill något.. som jag vill. Men det är nog inte ens möjligt.

Det känns bara, det känns som att det är så mycket jag förlorar på den jag är. Allt jag missar. Allt jag inte kan komma nära. Hur kan jag längta, sakna något så, hoppas och vilja något, som jag vet nog inte går.

Jag vet inte hur det skulle gå, att göra något sådant Känna en intimitet och samtidigt inte visa mig, så att den andra inte ska kunna granska min kropp. En intimitet utan att bli rörd vid, på sätt som blir fel. Går inte.

Jag vill nog mest att jag inte hade någon sexualitet.

Lycklig av stora mått.

Såatte.. var pratat könsidentitetsutredning i dag. Äntligen har den striden vunnits av mig. Fast inte bara mig för jag hade inte sett den här dagen utan några väldigt bra personer. Det är så fint att prata med läkare som faktiskt vet vad dem håller på med. I alla fall kan göra det intrycket. Det är så jävla underbart. Jag är så sjukt glad.

Att det kan kännas så fint att utredas för att stämplas av samhället som störd både fysiskt och psykiskt. Känner för att fira. Hur uppmärksammar en egentligen händelser i kategorin 'viktigaste i livet'? Strunt samma. Jag är lycklig idag. Lycklig och kramig.

En spegelbild av mig själv,
tysta tankar, fruset hopp
Skapar en tillvaro
ibland mörk, ibland ljus.

Jag vill lyckas.
Redo att ta klivet
över skuggor och tvivel.
Klivet över alla rädslor.

Med vinden i ansiktet,
mot vinden och demonerna,
mot stormen när smärtan är omslutande,
mot falska hopp och illusioner.
Med vinden i ansiktet.

Sökte en morgon,
redo att ta klivet
över skuggor och tvivel.
Klivet över alla rädslor.

Lördag.

Det känns som en kall rivande och regnig oktoberonsdag. inuti. En dag som alla andra säger jag för mig själv. För jag triggas av samma saker som alla andra dagar och känner som alltid när jag är bland andra eller ser vad andra skriver. Bara dumt. Försöker slå bort allt stickigt. Förgäves.

Borde vara stark.

Samtidigt hugger könsdysforin i mig.

Det har varit jag och dysforin idag. Jag vill slita min hud i stycken. Ett tag tänkte jag att jag skulle skriva om dysforin om vår relation. Men jag tror inte att det går. Det gjorde inte bättre när jag råkade öppna Facebook och det högst upp ligger en artikel med rubriken He Took His Skin Off For Me det fick mig att börja gråta. Där någonstans dog dagen. Räckte det inte att det är en dröm som aldrig slutar följa. En hemsk dröm. Det går inte. Men vad vackert det kunde vara om det gick att dra av och där, där var jag, Jag.

People are alot like butterflies.

Butterflies can’t see their wings.
They can’t see how truly beautiful they are,
but everyone else can.
People are alot like butterflies.
 
 
Pic by Carsten Witte

Lagom rädd, går det?

Alla säger att det är bra att vilja känna tillit, att vilja vara trygg. Att det är en nödvändighet ett lägsta krav. jag vet inte. Det är bara ett enda stort hinder för att komma någonstans känner jag. Jag känner för mycket rädslor. Hur blir en lagom rädd, går det? Går det att kasta bort de där kraven på tillit, på trygghet, i så fall hur?

Jag är för rädd bland andra människor. innesluten i mig själv. Med flykt som mest påträngande tanke. Lagom rädd. Det borde gå att bli det på något vis. För utan att våga gå, utan att våga ta plats, utan att våga vara öppen, utan att vara trygg går det ju inte. Dumt för jag vill bara gå för att lära känna folk.

Om jag bara visste hur jag ska ta mig ur hålet som mina känslor och tankar gräver djupare. För jag behöver lära känna folk. Jag behöver vänner i mitt liv. Det kommer inte bli så långt annars.

Jag tror att mina krav på tillit och trygghet ligger på ungefär samma nivå som kraven på mitt egna skapande. Den där översta hyllan som inte går att nå till.

Jag skulle vilja ta bort den här dagen ur mitt minne.

apropå att jag lovat mig själv att blotta mig mindre här...

Tankar om dysfori, vad du behöver veta om mig, typ.

När en frågar wikipedia vad dyfori är så står, Dysfori (från grekiska δύσφορος (dysphoros), från δυσ- (svår) och φέρειν (att bära)) är en känsla av olust eller ledsamhet.

Fast vad betyder det egentligen. Användbar information av vad dysfori är och hur den ter sig är svår att hitta. När en ser till könsdysfori eller kroppsdysfori finns desto mer. Det enda säkra är att det itne är begränsat till, tankar om kön och kropp – det kan vara symptom på allt från ångestproblematik, personlighetsstörning, svår depression, bipolaritet, insomnia etc

Så kanske är det enklare att strunta i att hitta något där och se till hur det känns istället. Så eftersom jag ändå skriver så mycket blottande så tänker jag att jag skriver om sju olika sätt min dysfori visat sig på och visar sig på. För hur en del ting yttrar sig i känslor och känslotillstånd kan många förstå


Svårigheten att hantera dagen.

Under en större del av mitt liv har allt varit stressande, till en grad som varit svår att hantera, de minsta vardagliga göromål har alltid varit en stor sak. Svårhanterlig och något som varit en källa till mer stress, mer ångest. Att gå till skolan, affären, städa, minsta lilla sak någon kunde begära, allt var för mycket. Trotts att det i situationen inte finns något om helst skäl till stress, så var den alltid där, något som tog oerhört lång tid att förstå sig på. Det handlade om en konstant mental utmattning, en konstant kamp - ren och skär lathet i omgivningens ögon.

Jag har oftast kunnat samla energi till att tvinga mig till att göra saker, men det tar så mycket energi att det inte alltid blir riktigt bra gjort. Lättirriterad, provocerad av näst vad som helst. Egentligen alltid ett humör som bara skiftade i om jag kan hålla ihop mig själv eller inte. De få stunder av glädje som ändå träder fram av någon anledning är kortlivad. En glädje öppet hotad av att aldrig kunna ta till mig den när allt kaos ständigt stör. Det är något fruktansvärt. En konstant spänning, jag kunde bara drömma om att hitta ett sätt att slappna av att få känna något annat. Jag har olika tankar om vad det kan vara, men vet tyvärr att det inte kan bli något av, inte som allt ser ut nu.

Att hantera min vardag är ett aber, även om det ser olika ut nu, och nu mer definieras av rädslor och olust, mer än bara apati. Meningslösheten består. Jag har fortfarande för många dagar då jag inte förmår att göra något. Men de flesta dagar kan jag ändå hitta energin att göra saker även om det leder till att jag dör på soffan för att all energi är förgjord efteråt.


Att inte vara på samma nivå, en främling inför sina känslor.

Jag har alltid varit på dålig fot med mina känslor. Jag har aldrig haft egna känslor, visst har jag haft känslor, men de har inte varit "min" de har funnits där. Som barn var jag alltid känslomässigt avtrubbad allt var "okej" aldrig mer för jag kunde inte hantera det. Jag kunde triggas av vad som helst – obetydliga saker som ingen omkring mig skulle gråta frekvent utav. Jag fattade hur fel det var, omgivningen klarade inte det, med all rätt, och barn är sällan de snällaste varelser. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka sluta, la mer energi på det än på allt annat, men det fanns aldrig någon chans att ta den minsta kontroll.

Under en period i de tidiga tonåren vände det och jag kunde nästan aldrig gråta, inte ens när jag ville göra det. Jag hade känslan av att gråta, jag kunde veta i någon mån att jag borde gråta, men det gick bara inte. De få tillfälle då det ändå var så att jag grät ut något, blev det bara värre. Det var för mycket, okontrollerbart.

Jag har alltid gillat att gråta, eller gillat det är fruktansvärt, men efteråt för ett par timmar, då känner jag mig helt emotionellt tom, det finns inga känslor att känna, en paus. Det hade ju varit fint och mycket bättre om jag kunde rycka upp mig, och faktiskt bli glad under den där tiden istället, men en paus är en paus och den är vacker på sitt sätt, det är en bra tomhet.

Mitt känsloliv är fortfarande fucked up. Vilka känslor som utgörs av mig själv och vad som bara är resultatet av ett kvarhängande trams och trauma vet jag inte alltid. Ibland är jag rädd för vad jag känner, ibland är jag trygg med vad jag känner. Jag är ofta helt frågande till mitt känsloliv, känner att jag mest är dum i huvudet. Jag lyssnar till allt som tidigare tryckts undan även om det ibland är svårt. Det är påfrestande att veta att det här känns bra/ inte bra utan att kunna sätta ett enda ord på varför, fast de brukar ibland ge med sig efter ett tag. Vi kanske kommer överens en dag, för nu finns ändå en känsla av att det är mina känslor, jag kanske inte förstår, men dem är mina, för de mesta.


Känslan av att varje dag sker utifrån ett manus.

Jag bar alltid på en känsla av att ingenting verkligen var så riktigt som det till synes var. Det fanns aldrig en känsla av att jag var mig själv – jag hade aldrig någon känsla av att jag var en person som kunde göra val eller ta beslut utifrån några av egna tankar. Jag saknade nästan helt en inre känsla av att vilja söka eller ha något för något annat skäl än det var något som jag verkligen ville. Jag tänkte inte ens på den känslan som någonting som ag var de minsta kapabl till, det fanns ingen som helst drivkraft för något.

I frånvaron av en identitet och känslan av att et fanns något "jag" så tilläts andras ord fylla det utrymmet. Eftersom inget fanns för mig, Jag gjorde vad som förväntades av mig och jag sa vad som förväntades av mig. Det var allt. Hela tiden med en känsla ava tt jag bara fick något fördigskrivet att läsa upp, det fanns inget tecken på att det gicka att vara på något annat sätt, inge känsla av att det var fel, olustigt och meningslöst, men inte fel. Visste itne att jag borde vara något annat. Där någonstans började känslor att växa av att jag vill riva sönder mitt skinn för att se vad som fanns bakom, vad och vem jag egentligen var.

Ett till stora delar överspelat kapitel. Som dock satt sina spår genom att slita bort stora möjligheter att definiera en personlighet.


Känslan av meningslöshet, frånvaron av ett syfte.

När jag hittade något som jag till en vag grad tyckte om, fanns där aldrig någon annan känsla än att jag dödade tid. Varje dag innebar bara att det gick att sätta en ny bock i kalendern, med en betryggande vetskap att en dag tar dagarna slut, utan att kuna pendera dagarna på nåto annat sätt. När jag arbetade med saker fanns det ett mål, att få det gjort, men aldrig något högre syfte, det fanns aldrig någon änsla av att det behövdes, för det gik ändå inte att se fram mot nästa dag.

Vi lever ett tag, sedan dör vi, det är allt. Vad mer finns egentlgien för livet. Varför ha långsiktiga mål med ett liv, där det inte går att förverkliga något ens det minsta? När jag satte mål för mig själv, så var det mest för sakens skull – inte så mycket för att jag var motiverad eller på ett genuint plan brydde mig så mycket. Det behvödes inte för kunde aldrig känna mig förverkligad, inga handlingar eller tankar lede till något meningsfullt så varför bry sig?

I mångt och mycket oförändrat. Men jag känner glädje när jag gör saker jag gillar, det gör jag och det är bra. Att jag inte kan få möjligheten till det när jag behöver är jobbigt men jag får ibland en liten liten chans om än sekundärt. Det är bra. Jag känner meningslöshet när jag ser till mitt eget liv. Det kan jag inte neka till. Men jag är glad, över att det ibland är bättre, för då är det mycket mycket bättre. Jag kan bara önska att det gick att göra mer som skulle skapa mening trotts att min tröskel för att det ska uppstå mening är vansinnigt hög. Att göra något enbart för mig själv är inte meingsfullt.

Handlingar som glädjer andra människor lindrar meningslösheten för mig. Det är bara där jag hittar mening, allt väl i att jag vet just det, men svårt när det måste till en annan. Men den kommer alltid vara där, meningslösheten, jag kommer alltid känna den, för att jag aldrig kommer sig mig själv som helt kvinnlig. För hur tillfreds jag än blir, hur väl jag än bemöts, så går det inte att komma ifrån.


Att veta att en är olik andra och bara vilja bli en av dem

Jag tänkte mycket på hur andra barn kunde hantera sina dagar, Prata och skratta och vara så glada och avslappnade, som att det aldrig fanns något konstigt eller fel. Jag vet itne vad jag förväntade mig av dem eller om jag gjorde det – Jag hade ju inte heller den misnta aning om vad som va fel för den delen. Jag hade bara ångest hela tiden och det bara var så. Jag antog att andra inte ände så och det enda jag vill var att veta hur det kändes att nna något anant, att vara så där glad och avslappnad.

Mina sinen var i konstant konflikt, ständigt överanalyserade jag allti omkring mig. Som två parralella världar en medveten om det yttre och en inre frutkansvärt mörk. Det gick inte att sluta tänka – att bara existera var aldrig på tal jag vile bara förstå.

Det gick inte att stänga av, det gick inte att vara, som alla andra. jag ville bara att alla delar av mig själv skule tystna och röra sig i samma riktningn så att jag kunde vara tillfreds med mig själv. Mend et gick aldrig hur mycket jag ens försökte. Det var som att jag alltid var separerad från verkligheten – jag kunde röra mig i den, itneragera med den, men den gick aldrig att ta på eller känna.

Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket om det här, då det nu när jag förstår vad det handlar om kommit att bli den största och jobbigaste delen att hantera. Men just det känner jag att det skrivits så mycket om i den här dagboken att det inte behövs mer. Men visst, här förstod jag ganska tidigt och resonerade oerhört mycket med mig själv, men att gå från förstående till acceptans, det kan vara nog så svårt även när det handlar om mindre saker en sin könsidentitet. Jag känner att det är bra att det fick ta tid, jag känner också att det är dåligt att ha slösat bort mycket tid.

Normbrytande.

Inte sällan brukar personer berömma mig för för att jag är normbrytare, att jag är stark.

Jag gillar normbrytande. Gillar människor som går vid sidan av, eller rakt mot alla andra, som gör saker som ingen vågat eller tänkt tidigare. Jag attraheras av sånt. Av drivkraften som finns bakom. Självvalt normbrytande, självvald styrka. Jag har favoriter här och där, konstnärer, vanliga människor jo till och med politiker. Men gör jag det, egentligen, när det kommer till mitt kön, min identitet, är jag verkligen normbrytande?

Självvalt normbrytande. Jag förstår vad det är personer ser när de säger att jag är, normbrytande. För i deras ögon är jag det. Men det är inget jag ser eller känner. De är heller inget som är ett positiv, i mina ögon. Jag blir kanske normbrytande i någon mån, för att det är mitt enda val om jag ska fortsätta existera, visst finns där en styrka, men det är ju snarare ett tvång som kom med de valet att leva än något annat.

Det brukar sägas när det kommer till fysisk ansträngning att vi klarar ungefär 60% till när vi känner att nu blir det alldeles för jobbigt. Det här är viktigt för den som väljer att vara normbrytande för det går alltid att kliva tillbaka ett steg och vila och titta på omgivningen. Återhämtning är avgörande för långvarig uthållighet. För som normbrytare är det ju vad en vill, kämpa till alla tycker att det där är bra och sen ta sig ann nästa norm att ifrågasätta.

Jag vet att det inte går att komma bort från hur andra ser på mig, men jag vill inte kalla mig normbrytande. Inte när det kommer till mitt kön. Nej. Det finns inget bakomliggande ställningstagande, ingen vilja. Att bara vila bli sedd som en av alla andra, är det verkligen att vara normbrytande? Jag ser det verkligen inte så. Att vilja passa in i en existerande mall är inte normbrytande, det är en helt annan sorts strävan. På andra sätt, andra områden kan jag bråka med varje norm. Vet inte om jag tänker rätt. Men så känner jag.

Men här, nej. Jag vill bara vara del av normen.

Dysfori.

Jag var så ignorant och dum. Hur kunde jag vara så dum, tänka och säga "Det är en fysisk förändring. Det är min kropp jag ska fixa. Utsidan som blir annorlunda, det förändrar inte vem jag är på insidan. Det kommer int ändras. Mina tankar och intressen är desamma."
 
Femton år spenderade jag med att aktivt förtrycka den jag är. Jag vet fortfarande inte vem det är som är jag, hur jag är som person. När en som jag slutat förtrycka sig själv och ens verkliga person sakta träder fram dag för dag, då blir naiviteten i hela det tänket ogreppbart och fruktansvärt.

Försöker sova så mycket jag kan fasa bort mig själv från medvetandet. Jag mår bättre i drömmer vackra så väl som de mörkaste mardrömmar. Det är bättre än att vara vaken för inget i drömmarna är på riktigt. Att leva som trans är bara fruktansvärt vidrigt, tomt och meningslöst.
 
Jag försöker verkligen leva så nära och ärligt med mig själv som jag kan, men min kropp står helt i vägen för det jag kan inte känna och se två vitt skilda delar av mig själv. Jag skulle ju verkligen vilja ha ett sexliv, mer specifikt ha möjligheten till att någon gång faktiskt kunna ha ett. Kan säga att jag är rädd för något romantiskt eller sexuellt.
 
Det är så svårt ändå att att hitta någon som skulle känna en genuin kärlek för mig, skulle jag hitta den hypotetiska personen skulle det svårt att göra något som inte skulle få mig att vilja kura i hopp mig och gråta. Jag hatar att jag har den längtan i mig. Livet hade gärna fått gå tio gånger så fort att leva ur min synpunkt. Desto tidigare det är över desto bättre.

Ser fram mot att sluta vara ivägen för alla. Att ingenting av mig längre kan irritera någon. Att inte längre kommer vara en förolämnpning för andra kvinnor. Jag kommer inte längre ta plats eller resurser. Allt kan få ta slut. När jag blir till ingenting, då kommer all smärta som känns över att vara en vidrig avart att betyda lika lite för mig som för andra.
 
Endastsom död kan jag käna frid.

Transfober och dylika äckel.

Steget för mig att över huvud taget ta mig ut är hög. Att vara ensam i en grupp där jag ingen känner får hela min krop att skrika- fly. Så när jag tagit de där stegen, när min dag varit så bra att jag kunnat det, då är det fruktansvät att möta såna som er. För ni sliter bort allt det lilla mod jag hade samlat. Vårdat all den lilla energi som fanns kvar för att vara så social som bara möjligt och jag får mig att gå. Jag går och jag är inte lessen. Jag är förstörd.

Hoppas det var trevligt för er andra. Innerligt hoppas jag att ni alltid har lika trevligt i ert sällskap.

Jag lägger så oehört mycket energi på att slå ned mina inre destruktiva känslor, på att våga, på att försöka göra mitt liv lite bättre. Till vilken förbannad nytta?

Jag ska aldrig gå på något. Inte själv. Inte med någon. Jag vill inte vara den som förstör en bra persons kväll genom att fly och bryta ihopp när jag förstörs innifrån av min otillräcklighet.

Jag borde bara inse att det aldrig kommer bli mer. Att jag alltid kommer vara ensam. Att jag aldrig kommer leva ut något med någon. Att det finaste jag kan få är konversationer med underbara människor långt långt bort från där jag är. Borde inse och acceptera och glädjas över det.

Jag är glad för er jag har.
För att ni finns och är bättre än alla andra.

Jag orkar inte det här livet.

Han överträffade sig själv den här gången,

Far: Hade sett fram mot att lyssna på nordengren i p1 på vägen hem, men istället var det någon tant som pratade om värdekonservatism. då tänkte jag att det borde du ha koll på

Jag: Det är en uppfattning att visa etiska riktningar ska bevaras eller stärkas i samhället.

Far: Ja för jag tänkte att dom mest värdekonservativa måste ju vara dom där hen förespråkarna, möjligen bolsjevikerna.

Jag: Jasså?

Far: Ja särskilt transpersoner måste(!) ju förespråka hen. Någon som inte är född i vad dom tror sin egen kropp är det synd om. Men har dom väl valt sitt kön blir dom ju han eller hon. Till dess kan dom f¨vara hur mycket hen som helst.

Jag: Det skulle jag kanske inte hålla med om.

Far: Det är bättre i arabvärlden där bli dom ju skjutna på en gång.

Mor: Du kan inte mena att det skulle vara bättre läder där det kan vara förbjudet att gå ut själv och inte ens ha rösträtt.....

Far: *lutar sig tillbaka så belåtet som bara passivaggressiva narcissistiska äckel kan* Hur menar du?

med reservation för att delar kan ha lämnats kvar i den mentala sophögen. Det är ett sätt att leva lite längre att inte lyssna så noga när han talar

Här bestämmer jag att nej det blir inte middag idag, att det inte är läge för något alls. Kommer bli en fin vecka... Hoppas han dör snart.

Min mor har på senare tid börjat säga "Dagarna går så fort när pappa inte är hemma" Det känns inte helt optimal. Det är ju bra när han inte är hemma... men det gör mig kluven.

Önskar att jag aldrig mer behövde vara här.
 
Vet inte hur men den jävlen ska bort från mitt liv.

Kära skitliv, jag vill unfrienda dig!

Skiten bara fortsätter kaosa i mitt huvud. Vill bara ha ett slut. Blöää på allt idiotjävel.

Är så sjukt rädd för att alltid känna såhär. Dysfori. Tomt och ensamt. Ligger mest varje dag o bara och stirrar i taket. Rycker till av panik. Sparkar i soffan. Känner mig så jävla förtvivlad. Gråta, få ut allt skit. Men allt kommer tillbaka på typ en gång. Trött på att en bra dag i mitt liv inte innebär mer än att jag storgråter av all oförmåga och hatet inför vad jag är. Trött på alla de här dåliga dagarna då jag bara längtar efter en bra dag med "bara" ångest och tårar.

Jag kan inte leva i ensamhet. Det är farligt för mig. Det låser in mig i mina sämsta måenden. Ingen kan och andra sidan leva med en sån som mig och må bra. Det är väll så här det ska vara. Jag HATAR att jag är en sån som måste göra någon glad för att själv kunna känna spår av glädje. Hatar det för den där någons verklighet kommer aldrig att kunna sammanflätas med min verklighet.

Och alldeles för onödig ångest har jag över att jag grät igår istället för att gå på träffen. Och inte kommer det se bättre ut i morgon. Eller någon annan gång.... min feghet förstör allt som mitt mående inte lyckas förstöra. Vill jag öht ens ge mig själv en chans.... förstör bara allt för mig själv när jag får för mig att ändå försöka kasta mig själv ensam ut i det okända.

Verkligheten är fruktansvärd och jag vill inte genomlida ett fruktansvärt liv. Det känns bara meningslöst för att använda ett fint ord. Kanske bara skulle lägga mig igen.

Kära skitliv, jag vill unfrienda dig, och glömma allt.

Se dig själv i ögonen och dö.

Drar ett finger längs kinden.

Tårar.

Den här kroppen vill se mig dö.

Bli fri.

Det är de enda jag tänker.

Att dö.

Dysforin skulle försvinna i samma sekund.

Positivt.

Bara positivt.

Tårar.

Se dig själv i ögonen.

Låt ångesten kväva dig.

Att älska sitt barn, på riktigt.

 
Det borde vara tämligen skitenkelt för en förälder att välja mellan att förvärra eller lätta det trauma som det ofta innebär att växa upp som transperson. Borde vara.
 
För det borde vara en rättighet för alla barn att växa upp under kärleksfulla förhållanden. Där alla ens sidor värderas med den största omtanke och kärlek.
 
Det borde vara en förbannat skyldighet för alla som har barn eller ens överväger att ha barn, att först vara berädd att älska sitt barn oavsett könsidentitet.

Borde vara.

Meningslösheten

Dagligen känner jag att meningslösheten är överväldigande jag gråter och vill dö. Ibland har jag bra dagar och vill bara gråta.

Men känslorna går inte att bli av med. Det hade varit för enkelt, för bra att leva, om det gick att förändra känslor. Om det gick att förändra en identitet.

Om det inte vore för att det enda oröränderliga i den ständigt föränderliga världen var omöjligheten, då kanske livet ore värt att leva för en minut.

Jag vill inte känna någon av de känslor jag har. Jag äcklas av mig själv och det är inget jag någonsin kommer att glädjas över trotts att det är den jag är för er.

Allt verkar vara så bra i er verklighet. Ingenting är problematiskt. Det är bara att acceptera allt och göra några försök sedan förväntas man bara gilla läget poch vara lycklig som fan. Över vad?
 
Över att det inte finns någonting av glädje i livet? Över att jag inte ens kan definiera mig med kroppen jag givits? Exakt vad är det som är så bra med att leva?

Vad är det som är så bra med det här? Alvarligt talat. Varken relationer, utbildning, arbete eller hem är något som är möjligt i den här verkligheten. Exakt vad är det som är så positivt med det egentligen?
 
"Men det måste finnas något bra". Måste det väll fan inte.... om det gjorde det vad skulle det vara. Jag har spenderat hela mitt medvetna liv med att komma på vad det där positiva skulle vara utan att lyckas.
 
Ni "vet" att det är som ni säger, ändå vägrar ni att ens försöka säga vad i mitt liv som är positivt. Dumma är vad ni är, riktigt elaka, för inte leder era lögner till något positivt även om det är vad ni vill intala er själva.

Att tappa greppet om allt.

Jag känner ibland att jag har greppet över dysforin att jag kan kontrollera den. Men det blir så tydligt att jag inte har någon kontroll alls ibland, det blev blev för tydligt för en tid sedan, och alla illusioner föll samman.

Det var alldeles för enkelt. En gravid kvinna som passerade förbi. Det var allt som behövdes, det enda som krävdes för att jag skulle bryta ihop, för att jag skulle komma att spendera två timmar gråtandes i en kall blött jävla stentrapp innan jag kunde förmå mig själv att gå.

För min kropp kan inte det. Min kropp kan inte skapa ett liv och det gör så fruktansvärt ont. Det driver så många svarta känslor av självhat att jag inte kan hantera det. Men så är naturen, onödigt dum och orättvis.

Hatade älskade drömmar.

För hur underbart vackert skulle det inte vara om jag en dag bockat av alla de stora stegen för att bli något sånär tillfreds med mitt liv.

För i drömmen är det av en smärtande glädje som gör att jag på golvet gråter. Glädjen och lyckan över att vara läkt och hel. Jag är omhållen. Någon sitter vid min sida och håller om mig med mitt huvud mot sin bröstkorg. Som om allt plötsligt vore sant.

De får mig att storgråta på ett efterblivet och uppgivet sätt, fyllt av ångest. Allt för ofta driver den mig in i panikångestens gränd. för jag kan nästa peta till mig själv där i drömmen.. det är så jävla verkligt.

Det hade varit fint om jag kunde glädjas av att bära det här. Att den lyckan, en dag möjligen kan finnas i mig. Istället vill jag mest att drömmen ska sluta plåga mig för jag klarar inte av känslorna den skapar.

Det är så ogreppbart för mig.

Ångestladdad och underbar. Hjärtskärande och älskvärt.

Jag vet att utseendet är värt mer än allt.

... men ändå står jag lika frågande varje gång jag åter ser att det alltid blir likadant. Varför alla jag börjar prata med visar sig ha exakt samma brist.

Det spelar tillsynes ingen roll om vi konverserar med en kväll eller flera månader. om vi delar ett intresse eller flera och hela värdegrunden. Jag frågar aldrig om någons utseende för jag vet hur ont det kan göra, och om jag lärt känna någon under en längre tid så spelar det ändå ingen roll. Men när jag inte själv förstör hela allt så hamnar
det alltid där...

"föresten en bild ... Det kan ju vara roligt att se va man pratar med"

De absolut flesta, ja I alla fall alla jag fått chansen att försöka lära känna, har sett utseendet som direkt avgörande. För när det kommer på tal och utseendet blir känt, då försvinner allt intresse med samma sekund helt oavsett allt annat som fanns.

Det är synd att verkligheten är sån. Fast förståeligt.. alla har dem haft i övrigt rika personligheter så varför skulle dem inte välja någon annan istället, någon med både en personlighet och ett yttre som är möjlig att stå ut med. Jag har själv svårt att ifrågasätta varför den som kan välja inte skulle välja att försöka få en tjej till sig som både har in och utsida. Fast kanske är det bara jag som är alldeles för kass på att leta efter människor. På att förutse vilken personlighet någon bär.

varför bli ledsen över något sånt. Det är ändå bara ett ansikte och en kropps anatomi. Varför fortsätta intala mig att det inte är det utanpå som är viktigt som att det skulle trösta när det uppenbart är lögn.

Nej nu ska inte gråtas mer över detta.

När drömmen blir för bra.

Drömmen om hur underbart vackert det skulle vara om jag någon gång fick behandling. Om jag en dag bockat av alla de stora stegen i den, om hur lycklig jag skulle vara av att vara läkt och hel, om jag hade välsignelsen att dela den dagen med någon.

Ständigt återkommande.

Den får mig att storgråta. Inte på något direkt bra sätt utan på ett emotionellt efterblivet och uppgivet sätt. Har jag tur övergår de inte i panikångest. Ofta hamnar jag där ändå.

Det hade varit så fint om jag kunde glädjas av att ändå bära den drömmen om att den lyckan, en dag, möjligen kan finnas i mig. Att min kropp en dag slutat flyta med ansiktet nedåt i vattnet.

Drömmen är så ogreppbar för mig. Ångestladdad. Underbar. Hjärtskärande. Älskvärt.

Självmedicinering är en livsuppehållande åtgärd.

För inga av  alla år i livet som slösats bort på att försöka vård kommer tillbaka. Inga av de tidigare åren heller. Hela mitt liv till i dag är bortkastat. Och det kommer att fortsätta vara det.
 
Jag vill tro att det kan bli bra livet. Men att känna sig hel är en stor sak för mig. Jag kommer inte bli speciellt mycket lyckligare om jag får vård för min transsexualism.Det tror jag inte.
 
Jag kommer fortfarande shoppa för dyrt fast jag borde spara mina pengar, ta en extra tequila shot alldeles för sent, springa tills benen värker. Svälta mig hetsäta och svälta mig igen. Bara för att känna något över huvudtaget.
 
Men jag skulle vara trygg i mig själv. I att jag verkligen var jag. I att den jag såg i spegeln verkligen är jag. i att den ni andra ser när ni ser mig, den personen, är jag.

Det skulle göra så jävla mycket för mig. För även om jag skulle fortsätta misslyckas med allt annat så är jag då inte någon lögn. Jag är mig själv och mötas som den jag är.

Den sista tiden har jag i alla fall hittat någon form av självkänsla. För första gången i mitt liv. trotts att jag vet, att inget kommer att bli mycket bättre. Trotts att jag vet att jag aldrig kommer få se mig själv.
 
Det är egentligen ganska konstigt.
 
Men jag har i alla fall en metod för att hålla mig flytande, för att kunna säga mig själv att nu , nu gör jag ändå det bästa jag kan göra av situationen.