Amaranth

hade jag kunnat göra som jag vill hade jag varit i muppsala hela dagen och natten. känner ingen där men jag hade varit där för det brukar vara trevligt.

men nu kan jag inte det. istället får jag nöja mig med att allt är som vanligt.

Det är visserligenn bra på de sättet att jag slipper få panikångest och böla okontrolerat av avundet till dom som belönats med en kropp dom identifierar sig med.

men jag förtjänar inte att må bättre så borde kanske vara nöjd med livet.

Uppdatering 16:58. Nu så där vid kvart i fem ringde Bror och frågade om jag ville komma till muppsala och festa hela natten. och det är väll varit kul på något plan.

fin känsla att få nytt frikort till vården på mindre än tre veckor... sämre känsla att det är en omöjlighet att lämna ekorrhjulet.

 

Men det gör inget är ändå endast ett skadat kolli som slängs fram och tillbaka mellan inrättningar som inte har något intresse att göra något.

 

Jag kommer aldrig att kunna identifiera mig med min kropp. Aldrig. Borde bara ta och acceptera att det inte går att göra något bättre än så här.

 

Borde acceptera att jag aldrig ens kommer att komma nära normalvikt eller få snygga proportioner. Livet går inte att göra bra så varför försöka. Det finns ändå inget så betydelselöst som den egna viljan när den inte stöttas av någon annans.

 

Borde ge upp. En gång för alla. Lära mig någonting av mina erfarenheter. Eller bara fortsätta lyssna på lögnerna om att det går att förändra något.

 

Fortsätta få panikångest av självhatet. Få tårar bara av att se alla som har fått gåvan att leva med en kropp som är deras egen.För alla som mår bra eller har som arbete att hjälpa andra att må bättre vet att det är det bästa man kan göra.

 

Borde bara inse att det inte finns något värde i att fortsätta självskadandet. För mitt eget bästa.

 

 

Meningslösa onlinetester är alltid trevligare än verkligheten.

Jag vet inte vad som är värst med den här årstiden egentligen. Att det är omöjligt att vistas utomhus på grund av värmen. Att det är omöjligt att vara klädd på ett bra sätt. Att alla andra är klädda så nice. Eller att det är tre miljarder människor på de få trevliga platser som finns i staden och som under resten av året lämnas ostörda. Det enda som är säkert är att jag hatar sommaren. Hatar.

Men det är ok. den är ändå bara återupprepande och pågår sällan mer än en sex sju månader. så då det borde  inte vara omöjligt att acceptera att leva med skiten så småning om.

Kanske blir det bättre, kanske accepterar jag endag att det helt enkelt är bäst att bara stanna inomhus. Har dock svårt att se hur det skulle gå till. Känns som att det är ungefär lika enkelt att acceptera värmen som att acceptera sig själv för den en tvingats till att bli. Om det är så så vet jag redan nu att det bara är ännu ett skäl till att helt sluta försöka. Omöjligheter bör ingen lägga energi på.

Men det är ändå bra att väremn finns för det är de enda nu existerande som jag hatar mern än mig själv. Och det är ju bra. Att det finns något som alltid kommer att vara värre. och aldrig kommer att gå att göra något åt.

Om ingenting förbättras så kommer jag att ha arbetat sammanlagt sju veckor när året är över. Det är dessutom ideellt... så det är ju inte som att det ger en möjligthet till något av det som anses viktigt.

Det är rätt svårt att hitta arbete när en aldrig haft något riktigt arbete.

Det är rätt svårt att hitta relationer när en varken har arbete, utbildning, storartade sociala färdigheter eller genomförbara fritidsintressen.

Men inte är jag bitter för det. Nej då. Tänk hur enkelt och fruktansvärt dötrist och tråkigt livet hade varit om saker och ting gick bra.

Hur tråkigt skulle det inte vara att kunna göra något med någon annan någon gång. Eller kunna betala hyran utan att oroa sig över om det kommer finnas pengar över till mat. Nej det hade ju varit fruktansvärt tråkigt... Nej kanske bara skulle vara glad och lycklig istället över att inte ha något att förlora.

Klara besked!

Lossa virkespaket i kvällsolen... Snart är det för varmt ute för så här trevliga kvällar.

Länsstyrelsen var på besök under dagen för att göra en översyn av det arbete spm ännu gjorts..

Dom lite så där nöjda över att endast en tredjedel av allt som skulle gjorts under den treoriga projektplanen blivit gjort.

Och jag är inte förvånad. Men så har jag heller inget att säga till om. Takten bestäms av en hög grad dumsnålhet.

Utan problem hade det gått att göra klart tidigare och öven upprätta en plan för att bibehålla den återtagna marken.

Men nej. Istället ska nu ännu ett projekt startas. Det att dika och stensätta diken där de gammla slammatigen.

Två projekt på samma gång. som förväntas bli utförda med ibland inte alls ändamålsenlig utrustning och onödigt många handpåläggningar.

Men det lär väll mjölkas ut mer bidragspengar som kan läggas på annat.. och det är ju bra för andra delar av verksamheten.

Det är så ofta som jag tänker på hurbra livet vore omd et gick att leva på att bevara och återskapa kulturmiljöer.

Men verkligheten är en annan. gemene människas faktiska intresse ger en lönsamhet som inte är reel.

Men gratisarbete är också arbete. Eller i alla fall en möjlighet att fly verkligheten och gör det som en faktiskt vill.

Det går visserligen inte så länge innan verkligheten gör sig påmind hur långt från den en försöker komma. Men ändå.

Nej i den bästa av världar hade kanske även sånna som jag kunnat ha ett arbete att överleva på. Men världen kan aldrig bli en bra plats. Hur mycket vilja som än läggs ned av alla som egentligen inte bryr sig.

Det är långt mellan känslan det här är ju bra, och att faktiskt sätta sig in i och förstå vad som behövs göras för den känslan. Alldeles för långt för gemene idiot.

Nuvarande projekt är inne på sitt femte år. takten är allt för låg och investeringarna långt från tillräckliga.

Men det är ok. Några veckors verklighetsflykt varje år är bättre än inga alls.

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fan fan fan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv
Fan fan fan det skulle varit du

Alla klockor, körer
Alla himlens orglar
skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fan fan fan det skulle varit du

Fast det var så kort romans var det
nåt jag borde ha förstått
Samma chans kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fan fan fan det skulle varit du

Allt är så förutsägbart för den som kan sin historia. Lika lätt som det var att se Sevastopol och Simferopol få sina naturliga uppföljare i Donetsk och Kharkov i nutid, lika lätt är det för den som vill se vad som händer när en förorättad stormakt skall återupprätta sin heder.

Apropå historielösa patetiska veklingar så har ju vi i Sverige med alla våra amatöranalytiker vad gäller Ryssland och ryska ambitioner grävt vår egen grav när det kommer till försvaret. Riksrevisionen levererar sin sista rapport i raden av kritiska omdömen om det svenska försvarets förmågor, uppgifter och finansiering.

Det är ju en sådan kraftig kritik att den borde få såväl försvarsminister som försvarsberedningens ordförande att fundera på om de är rätt personer för arbetsuppgifterna. Om de inte klarar av att tänka själva borde det iallafall finnas någon i deras omedelbara närhet som kan tänka rätt åt dem.

Det är en kritik från de som har till uppgift att granska Statens alla ansvarsområden som borde få konsekvenser. Istället fortsätter floskelorgien från de ansvariga om att allt, och precis allt, med några små parenteser är på väg åt rätt håll vad gäller Rikets försvar.

Sedan kryddar man med löften om fler JAS-plan, nytt luftvärn och en ubåt som slipper slakt Ja det är ju ändå valår – löften man vet att man med allra största sannolikhet inte kommer att behöva finansiera eller förverkliga.

Det passar att komma krypande nu, med alldeles för lite och alldeles försent. Det är de som alla vi kritiker alltid har tjatat om – att man kan rasera en försvarsmakt snabbt men att det sedan tar för lång tid att bygga upp för att hinna bli klar i tid.

Det är där vi är idag, vi får nöja oss med att hoppas att det tar 10-15 år för Putin eller hans arvtagare att fortsätta på den väg de redan kört upp på under 10 år och nu växlar upp på.

Alldeles försent med alldeles för lite. De historiska parallellerna finns där igen – och precis som då kommer domen bli hård i historieböckerna.

Den som hade tid att lyssna under gårdagen när landets bäst lämpade människor än en gång kunde stå i det rosa granithuset och tävla i floskelbingo borde inte förvänta sig något positivt av den kommande tiden.

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition.

Med tanke på senaste tidens vidlyftiga löften från finans- och försvars- och statsministern så hade en kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (FM, MSB, Elsäkerhet, Strålsäkerhet) ges 47 197 mkr, det mot föregående års 47 196 mkr.

Förändringen listas som 0,0 %

Andra slutsattser går inte att dra än att Regeringen ser Rysslands ageranden krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året.

I och med att ingen säkerhetspolitisk förändring föreligger under året finns inga anledningar att möjliggöra satsningar för efterföljande år. Fast slagen politisk linje gäller.

Men det är valår och inget av dee våra politiker säger ska tas på allvar.

Det är idag passande nog 74 år sedan Tyskland anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari varit informerad om att Tyskland förberedde en aktion i Norden.

Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Det knappt en månad tidigare avslutade Finska vinterkriget hade konsumerat nästan all svensk amunition och en tredjedel av Svenska flygvapnet och där till en mycket stor mängd materiel.

Stackars Renfält har ju bara dragit på sig offerkoftan för att han "inte haft förmågan att förstå" det som under flera år varit uppenbart och flera gånger till regeringen påtalat från många olika håll, nämligen att Putin inte är den där snälla mysfarbrorn.

 

skulle villja se vad som på går inne i den karlns lilla hjärna faktiskt. Eller ännu bättre vad som pågår i Karin bagdagbob Enströms...

"Demonstranterna från ryska landsbyggden" som okuperar statsbyggnader i Donetsk har beslutat om folkomröstning för att bilda en republik... undra vad den republikens första fråga kan handla om.... skulle det kanske kunna vara: vill vi bli en del av ruskiland...

Under tiden förundras jag över svenska allmänhetens, journalisternas och politikernas naivitet och oförmåga att se de enklaste av samband ock i alla fall överväga att lära sig någonting av tidigare händelser. Jag äcklas av er.

 

Med anledning av dagens nyheter från Ukraina, så kan det vara viktigt att än en gång återupprepa vikten av psyops.

Det går i många medier att läsa att demonstranter intagit flertalet myndighetsbyggnader i tre Ukrainska städer.

Är det handlingar som utförts av demonstranter eller "demonstranter". Det är mycket viktigt att klarlägga tidigt.

 

Det ger ju nämligen två helt olika följder då det ena är ett säkerhetsproblem, det andra, ännu en rysk kränkning.

Oavsett så är det en oroande utveckling.

hade det inte varit för att jag får sån tryckande ångest att jag börjar gråta av att se andra gå hand i hand, så hade det varit lite bättre. Men självdisciplinen för att helt undantränga känslointrycken finns inte. Undra hur den skapas egentligen. Den har aldrig funnits där. vill bli full och glad. innan ångesten sluter sig helt och jag ger upp återigen istället för lär mig att bli en bra människa.

Jag känner mig bara så fruktansvärt patetisk som mår dåligt över att jag låtit desperationen och ångesten över att leva i ensamhet ta över allt. Men jag vet inte bättre. Det finns inget som går att få bort känslorna.

De är känslor likt dom som får mig att inte vilja leva en dag till. Varför ens försöka leva, när de enda känslor som verkligheten har att erbjuda  förstör allt. När de enda känslor samhället ger är sorg ibland till och med hat. Vad är det för mening med att då leva.

Svenska politiker har länge gjort sig kända för sin förkärlek att säga en sak och göra en annan när det gäller utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. Det hände under första och andra världskriget, under efterkrigstiden och troligtvis även nu. Varför sluta använda ett vinnande koncept...

Politiker som inte är intresserade av att vara öppna med vad dom gör eller vill göra, samlar på sig välförtjänt misstroende. Den insatta delen av allmänheten blir orolig och börjar kräva åtgärder, ofta den dom själva tror på eller begriper sig på, andra undrar vad som händer, och förstår inte varför det kunnat bli som det bliviet.

Oavsett om du är insatt i en fråga eller inte så är resultatet de samma, misstroendet ökar, och också osäkerheten inom som utom landet mot dess ledare.

Det kan vara svårt att sitta still i båten när den sjunker, förutsatt att en inte litar blint på att rätt åtgärder vidtas. Dom som undrar eller inte kan ta till sig verkligheten blir offer för misstroendet och i slutändan dom som kräver åtgärd.

Några håller inte med för att de anser att åtgärden är fel. Andra vågar inte ens förstå vad som behöver göras. Blundar gör dom alla, för det känner dom iaf till.

Nu har regeringen säkert en uppfattning om vad som behöver göras och vad som förväntas... men så länge Statsministern tiger ökar misstroendet, att den gamla strategin som dom blev valda på inte håller längre är klart, att försvaret, sjukvården och skolan betalat ”jobb skatteavdragen” många ville ha är given, att det inte går att ducka verkligheten längre är given, att inte agera och hoppas på en förlust i valet är fegt ty det löser inte det verkliga problemet.