Amaranth

Jag gillar inte det jag åstadkommit kreativt.
Jag hatar allt som har med mig själv att göra,
jag hatar allt som finns i mig själv,
det väntar bara på döden.
Finns inget att ta fram ur mig.
Om jag visste vad jag skulle börja med,
vet jag ändå inte hur.
Vill bara bort,
bort från allt.
Skapa ett liv.
Ett meningsfullt liv,
om det går.
Borde ta en promenad.

Att vara tyst. Jag är en tyst Person. Jag säger sällan så mycket som jag borde. Det handlar inte om vilja. Eller att jag inget har att säga. Inte heller om att jag inte vet hur jag skulle vilja säga något. Jag vill bara inte höra min röst. Den triggar så mycket mörker. Jag vet bara inte vad som gör mest ont. Tanken av att behöva prata är allt som krävs, det behöver inte ens vara i en verklig situation, samma känslor finns av tanken. Jag hatar det. Att det är jag själv som gör allt så här. Att jag känner mig handfallen och inte kapabel att en ha ordning själv.

Ibland tror jag att den perfektionistiska kvävande filt som jag har över mitt egna skapande, mitt beteende och mina tankar. Att det kommer av att jag kroppsligt är så lågt från vad jag kan identifiera mig med och själv kan förändra mig till.. att det andra blir för viktigt.

Det viktiga är ändå inte att försöka utan att faktiskt förverkliga sina tankar och fylla sina behov. Tänker i alla fall jag. Men det känns som att om det jag gör är perfekt, om det jag vill och drömmer om blir som jag vill då kanske det andra inte skulle göra lika ont.

Ändå vet jag att inget kan bli bra nog för att ta bort den smärtan. Vet även att inget jag gör kan bli bra nog gör att jag själv skulle se och tänka om det som att jo det är bra nog. Ändå lyssnar jag inte när någon annan säger att det är bra nog, svarar artigt, men det är som att det inte ens är riktat till mig.

det är för dumt.
jag är för dum.

Jag vet inte vad det är. Det är helt tomt i mitt huvud. Min koncentration räcker inte för att ens läsa en artikel. Är ängslig. Lessen. Har samma känsloyttringar som när jag har mina sämsta tankar. Vill bara gå och lägga mig och gör mig själv till en antisocial dunburrito.

 

jag gör ingenting i livet. Eller, jag gör saker, men de är så betydelselösa. Åker till universitetet, sitter på föreläsningar och seminarier för att få närvaro men är inte motiverad. Läser och läser utan att förstå mer än att det ärv ad jag borde. och samtidigt rusar livet på för alla runt omkring. de har drömmar, planer och ambitioner, vilket jag också har men utanför mina sinnen är det helt tomt. går mest runt i min mörka bubbla och väntar på att terminen ska ta slut och allt börja om.

Stunder
ensamma
glada
tråkiga
vackra
tomma
varma
hela
kalla
stunder.

Jag räknar snällt i kalender till fem dagar. Fem dagar i ditt sällskap. Med en känsla av att vara hel. Av att det finns gott att känna, att se.

Den där störigt pillemariska blicken. Det uppstudsiga tonfallet. Tryggheten i dina ögon när du omfamnad av rep ligger i mitt knä. Ömheten i din ton när smärtan påmint dig om rätt och fel. Vad känner jag för det.

Jag borde känna så mycket mer säger jag mig själv. Känslor. Jag förstår inte. När den ena säger "inget kan bli bättre än det här" och den andra säger "vadå" så känner jag bara att jag inte orkar. Jag vill inte känna. På sätt och vis vill jag inte. Det gör mig mer förvirrad, tröttare och osäkrare på hela stunden och allt som skapat den. Men det kan ju vara så fint försöker jag säga mig. Att känna.

Men det gjorde ont att åka. Det gjorde riktigt ont, och den känslan litar jag på.

I’ve been thinking lately. What really makes me sad? What really makes me happy? You.

The cause of happiness. The one that makes me smile even on my hardest days where there seems to be no hope, you.

But then I remember all of what makes me sad. Just how emotionally unstable of a person I am and how it sets me up for loneliness.

But if anyone ask, why I even feel at all, the only answer I have is you.

You.

hade ju varit bra om jag inte glömt bort att anmäla mig. Jag förtjänar verkligen inte ens att försöka komma vidare någonstans från där jag är. hur är det en möjligt att vara så jävla sämst. Men det är ok det är bra ett år till av livet som blir bortslarvat. Befria mig från det här. jag orkar inte.

Eller förvirrade tankar en snöblandad fredag

Jag vill inte att det ska vara något fint att vara det. Jag vill inte att det ska behövas. Jag vill inte att styrka ska vara något som värderas högt i andras ögon. Jag vill att det ska värderas högt att må bra, i alla fall må som en själv vill må. Inget annat. Jag kan vara fysiskt stark, jag kan vara psykiskt stark. Det är bra att vara det. Det är nyttigt att vara det. Och jag är mer än villigt stark i situationer som kräver det.

Jag vill inte vara stark, jag vill inte det ska ses som en styrka att klara av att kliva upp på morgonen, att det ska ses som en styrka att ständigt slå ned tankar och motgångar. Jag vill inte det.

I livet, vardagen, där ska styrka inte vara något krav. Där ska styrka inte behöva finnas. Jag plågar min kropp genom vardagen, faller, andas tungt och forcerat, reser mig och fortsätter. Blir starkare i någon mån, överbelastar och sliter ut kroppen i en annan. Jag vill inte att det ska vara så.

Jag vill bara, leva. Känna att det finns en frihet. Att det finns lugn och går att sjunka in helt i lugn. Jag vill känna känslor, tänka tankar. Leva och kunna känna ett lugn.
Istället finns bara en ängslan inför nästa konflikt.

Skulle behöva bli av med nio av tio tankar och känslor så att jag har vad jag förmår hantera.

För nitton timmar sedan startade den här dagen på samma plats som nu. Ett lagom intressant besök på förband i en stad, följdes av ett betydligt mer intressant och personligt i en annan.

Du gör mig glad,
du gör mig rädd.

Du gör mig stark,
du gör mig svag.

På något sätt,
gör du mig hel.

Gillar ibland när det i uppsatsskrivande måste refereras till litteratur och jag kan skriva "Reservation måste göras om det här påståendet (utöver en invändning mot dess enkönade formulering), nämligen...." Jo jag sitter och letar positiva saker i dag. Men det är väll så det ska se ut i offentlighetens språkanvändning och arbete.


Varför är dåligt psykiskt mående och kreativitet så nära kopplat?
Det är så dumt. Eller det finns för och nackdelar. Bra med något som kommer i vägen för att ta oåterkalleliga beslut, det är ju bra, verkligen bara bra. Och att det nästan blir något maniskt i det att göra något och det finns masa idéer.

Men jag har väldigt svårt att känna något bra inför det jag gjort. Visst, jo jag är perfektionist ja, men det blir inte så bra, för när jag ser på det jag gjort så känner jag hur jag kände då när jag gjorde det. Det är dumt.

Jag vet inte hur jag ska kunna vända det. Mer än bara strunta i mig själ och vad jag känner och bara ta andras ord för mer sanning. Ska bli en bättre person och kunna göra saker och känna bra inför. För egentligen är det inget fel mer än i tanken.


Men det är okej för imorgon blir det äventyr, och som jag behöver det. Något helt annat. En paus. Andrum ♥

Blä för kropp, könsidentitet och könsuttryck. Det är bra att oborstade Herr Frost skrämt Fröken Vår så länge. Inte så, Fröken Vår är vacker, bär något som tränger genom allt, jag vill gärna ha vår, mera värme, det är inte de, jag trivs bara bättre med långa kappor och stora halsdukar. Trivs bättre med att se andra i det också för den delen. Ljumna vårvindar bär på en isande dysfori. En varnande tecken om vad som kommer.

Det finns en längtan till hösten.

 

“Sometimes you hit a point where you either change or self destruct.”

Jag måste nog, börja ta hänsyn till några av mina brister. På något vis måste jag acceptera att jag inte klarar av allt jag vill göra, att jag inte klarar av vissa situationer, att jag aldrig kommer stå mer än vid sidan av en norm en sanning jag känner mig tillhöra.

Jag lyssnar på mig själv när jag är långt över gränsen. Jag har lärt mig det och jag ska lära mig att göra det långt långt innan. Jag vill inte misslyckas, se mig själv som en förlorare, men om ingenting går och jag misslyckas i det jag vill så får jag väll vara det. Hur hårt det än känns att acceptera.

Kanske borde jag inte plugga eller försöka gå på alla träffar jag kan hitta tid för. Men även genom att inte göra det skadar jag mig själv. Slits sönder av känslan att vänta i meningslöshet på att allt tar slut, inget alternativ är bra. Inget alternativ känns hållbart. Hoppas att det går att hitta något som ger en mening. Någon nivå där jag kan och som känns bra.

Ska inte ge upp. Inte försöka mindre helhjärtat, men stanna i tid och andas. Acceptera när det inte går bra och inte förstöras av det. Försöka någon annan gång. Att stanna i tid är inte så mycket att ge upp, som att rädda mig själv. Rädda mig själv för det av mig som ingen kan se men en gång kanske kan känna.

"Försök att ta bort det som höjer stress och ångestnivån i onödan." Jag vet inte, han hade lika gärna kunnat säga sluta försök leva. Vad är grejen med vissa psykiatriker egentligen :( Visst det kanske inte bara är bra att jag sätter mig själv i många väldigt jobbiga och ångestfyllda situationer när jag tvingar mig att plugga och försöka gå på alla föreläsningar och seminarier, och att jag tvingar mig att försöka gå på träffar och annat. När jag redan från början inte har ett lugn eller egentligen all energin för att kunna göra det bra. Ja jag kanske är elak mot mig själv när jag inte klarar av det. Men då försöker ja. Då har jag inte gett upp. Jag har nog med tid som förlorats och förloras till, ingenting. Det är bra att kunna tänka att jag försökt, hur meningslöst det än kan kännas i efterhand är det bättre.

Det måste vara något speciellt, kunna se sig själv, känna en koppling mellan kropp och identitet. Att inte behöva hantera det. Ibland tänker jag på hur det skulle vara att inte ha dysforin, inte ha den filten kastad över allting, hur mycket mindre smärta skulle jag känna om det inte var et problem? Varför försöker jag ens? Jag är utdömd. Allt känns mer, gör mer ont med tiden som passerar tom förbi. Jag vill inte vara rädd för mig själv. Vad har jag lyckats med hitintills, vart har jag kommit i mitt liv? Ingenstans. Jag kommer fortsätta leva i mina drömmar som aldrig blir förverkligade. Befria mig från drömmarna. Befria mig från vad jag känner. Befria mig från livet. Jag har så mycket problem som aldrig kommer bli bättre. Jag är för dålig för att komma dit jag vill. För svag. För feg.

Kanske en dag.

kunna se sig själv

vara cis

:(

växlar mellan att vilja fixa ett socialt liv och göra allt jag kan för att utveckla vänrelationer och att vilja rulla in mig i mitt täcke i uppgivenhet och tårar och bli en antisocial burrito och aldrig mer försöka.

Men människor är så jobbiga och säger massa saker dem inte ens menar och jag förstår inte varför. Varför säga ja när det inte finns intresse att visa det i handling. Jag orkar inte att det är så. Jag orkar inte att allt är som det är i den här förbannade kulturen. Ändå är allt jag vill att förstå vad jag hela tiden gör fel.

Det går inte att förstå och livet blir så onödigt att leva. Dagens mest befogad fråga Gabbi, varför är du hela tiden elak mot dig själv?

Nej åter till Polsk filmhistoria!

Såatte.. var pratat könsidentitetsutredning i dag. Äntligen har den striden vunnits av mig. Fast inte bara mig för jag hade inte sett den här dagen utan några väldigt bra personer. Det är så fint att prata med läkare som faktiskt vet vad dem håller på med. I alla fall kan göra det intrycket. Det är så jävla underbart. Jag är så sjukt glad.

Att det kan kännas så fint att utredas för att stämplas av samhället som störd både fysiskt och psykiskt. Känner för att fira. Hur uppmärksammar en egentligen händelser i kategorin 'viktigaste i livet'? Strunt samma. Jag är lycklig idag. Lycklig och kramig.

En spegelbild av mig själv,
tysta tankar, fruset hopp
Skapar en tillvaro
ibland mörk, ibland ljus.

Jag vill lyckas.
Redo att ta klivet
över skuggor och tvivel.
Klivet över alla rädslor.

Med vinden i ansiktet,
mot vinden och demonerna,
mot stormen när smärtan är omslutande,
mot falska hopp och illusioner.
Med vinden i ansiktet.

Sökte en morgon,
redo att ta klivet
över skuggor och tvivel.
Klivet över alla rädslor.

Jag har svårt för krav. Hur jag känner inför mina egna krav. Hur andra får mig att känna inför mina krav på mig själv. Tvivlet som skapas. Jag har alltid fått höra att jag har höga krav på mig själv. Att jag har för höga krav på mig själv.

Det får mig att tvivla för jag tycker inte att de krav jag har är högt satta. Nej visst, jag når inte upp till dem och har med tiden fått ganska liten tro på att jag ens kan. Men vart går gränsen på ett för högt krav, och på att inte kräva något alls.

Krav är bra, dem driver en framåt genom att faktiskt vara något att sträva efter. För höga krav. När jag gick i grundskolan och gymnasiet hade jag kravet på mig själv att få godkänt. Det var mitt enda krav, var det för högt? jag tycker nog inte det. Även om jag ofta inte kunde leva upp till det.

Sen jag först insåg vikten av att ha bra personer omkring mig för att fungera som varelse, att inte känna ensamhet även om jag är själv. Så har jag krävt av mig själv att ha det, att hitta de personerna. Det känns inte som ett högt mål. Det är något självklart för de flesta och vållar konstiga diskussioner när en inte har. Sett hur jag mår av att kräva det är det högt. Men kräver jag det inte finns det inget som motiverar min existens.

Kräver av mig själv att ha en egen inkomst, inte leva av någon annan. Att kunna ta hand om mig själv och det som är mitt att rå om. Det kan inte heller vara ett högt krav tänker jag.

Nej mina krav är inte höga. Förmågan att nå dit är dock otillräcklig.

Det brukar sägas att det bra händer utanför ens bekväma zon. Jag vet inte hur sant det är men jag tvekar faktiskt.. Då rädsla inte är något som skapar något bra. Att kunna känna sig bekväm tror jag är som att känna självförtroende. Inget universellt utan bundet till specifika situationer. Bekväm blir en genom goda erfarenheter av situationen. Tills dess kommer det bara vara skrämmande.

Det finns ingen chans i det här livet, den här kulturen, för en person som mig. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta skämmas över hur lite jag har lyckats göra med min tid och mina viljor. Men jag vet vad jag behöver och vilka rädslor som måste förgöras på vägen.

Tycker att det är helt okej att omfamna min misantropi och tycka att alla människor över lag är jobbiga, utan att skämmas över den tanken. Jag måste inte lära mig tycka om folk, de människor jag genuint gillar släpper jag ändå nära utan någon egentlig tanke.

Men när det kommer till intresse för mer, något högre relationellt då finns det lite högre krav. Tycker på ett högre känslomässigt plan att det inte gör mig skillnad, jag är inte brydd av titlar, hur relationen ser ut eller vad som delas inom den. Det är kärlek.

Varför begränsa kärlek, egentligen, om den finns ska den vårdas. Om det så leder till vad någon sen vill kalla flersamhet, polyamoröst eller what not struntar jag faktiskt i. Om det går att skapa en mosaik av kärlek tycker jag att det ska göras, precis som att det är självklart att skapa en mosaik av vänskap.

Jag ger det inte med mer än ömsesidigheten som där behöver finnas, samtycket och kommunikationen. För det måste finnas en samsyn på att det som kan komma att skapas är en mosaik, med allt vad det innebär. Vill jag binda någon så nära mig kommer jag göra det om tanken är ömsesidig.

Då gör det mig sur. För jag känner inte så höga krav, inte mer än vad som göms i det där med ömsesidigheten. För har du en monogam relation får du för all del ha det, men snälla då ska det inte finnas någon tanke på att blanda in någon annan. Det är för mig en rätt basal nivå av respekt inför den du säger dig älska.

Skapa det mönster för relationer som passar dig, sätt ramarna tillsammans och flytta inte på något som gör ramarna utan samtycke.