Mår dåligt. Dåligt. Dåligt. Dåligt. Men vad gör det. Någonstans i det hela så är det ju ändå som vanligt. Som vanligt. Jag har börjat svara så på frågan hur jag mår. Orkar inte ljuga längre. Dessutom är ju svaret öppet för tolkning om någon skulle bry sig på riktigt.
Jag skulle vilja gå ned i vikt. Det vill jag lika mycket som att bli erkänd av läkaren. Men det är omöjligt på något vis. Det är väll det som är den där underbara gåvan man ska vara så tacksam över i livet. Att det faktiskt inte finns någon möjlighet till förbättring.
Brukar försöka finna tröst i att allting är som vanligt. Det fungerar aldrig. För allting är fel när det är som vanligt. Jag föraktar min ångest och allt annat med mig själv mina drömmar, värderingar, kroppens sammansättning. Men vad gör det.
Men även om det finns många usla tankar som svävar i tankesmedjan så finns det fantasier som också tar plats och vill synas. Tyvärr. Dom leder ändå bara till samma avgrundslösa ångest. Precis samma självhat och suicida tendenser. Men vad gör det.
Jag skulle vilja gå ned i vikt. Det vill jag lika mycket som att bli erkänd av läkaren. Men det är omöjligt på något vis. Det är väll det som är den där underbara gåvan man ska vara så tacksam över i livet. Att det faktiskt inte finns någon möjlighet till förbättring.
Brukar försöka finna tröst i att allting är som vanligt. Det fungerar aldrig. För allting är fel när det är som vanligt. Jag föraktar min ångest och allt annat med mig själv mina drömmar, värderingar, kroppens sammansättning. Men vad gör det.
Men även om det finns många usla tankar som svävar i tankesmedjan så finns det fantasier som också tar plats och vill synas. Tyvärr. Dom leder ändå bara till samma avgrundslösa ångest. Precis samma självhat och suicida tendenser. Men vad gör det.