Amaranth

Blä för kropp, könsidentitet och könsuttryck. Det är bra att oborstade Herr Frost skrämt Fröken Vår så länge. Inte så, Fröken Vår är vacker, bär något som tränger genom allt, jag vill gärna ha vår, mera värme, det är inte de, jag trivs bara bättre med långa kappor och stora halsdukar. Trivs bättre med att se andra i det också för den delen. Ljumna vårvindar bär på en isande dysfori. En varnande tecken om vad som kommer.

Det finns en längtan till hösten.

Vad spelar det egentligen för roll?

När jag försöker sova är drömmarna där, det går inte att andas, pulsen är från en annan värld, ansiktet brinner av tårarna, det enda jag vill är att fly, inget känna inget tänka.

När jag är vaken ser jag mardrömmarna, är mitt i dem, trängs undan djupt in i rädslorna, det enda jag vill är att fly, inget känna inget tänka.

Livet vill att det sa vara så.

Kanske hade det varit fint att vara vid liv om kroppen bara var min och jag vore en social och charmig prick, och hade det där lilla modet att ensam kasta mig ut i det okända. Livet, jag är osäker på om jag hatar dig mer än du hatar mig.

Mitt hjärta, trampas på och smetas ut över den smutsiga asfalten. Av en ångest jag inte kan hålla mot. Hårsprickor som bortfallna bitar. Jag kan inte laga mig själv. Jag tror inte längre jag kan plocka fram det falska leendet och säga att allting är ok. För det är inte ok. Det är aldrig ok.

Jag är trasig till den grad att jag inte känner någon mening med min egen existens. För varför ska jag leva med allt det trasiga, allt som gör så fruktansvärt ont? Varför ska jag leva och försöka laga mig själv när jag inte ens kan laga mig själv? Jag orkar verkligen inte.

Tack livet. men det räcker nu

Känner för första gången en genuin kärlek gentemot mig själv
En bräcklig känsla av att kunna ta på något som finns inom mig
Ett vackert sammelsurium av känslor och intryck
Det är SÅ HÄR jag ska må

♥

Alla säger att det är bra att vilja känna tillit, att vilja vara trygg. Att det är en nödvändighet ett lägsta krav. jag vet inte. Det är bara ett enda stort hinder för att komma någonstans känner jag. Jag känner för mycket rädslor. Hur blir en lagom rädd, går det? Går det att kasta bort de där kraven på tillit, på trygghet, i så fall hur?

Jag är för rädd bland andra människor. innesluten i mig själv. Med flykt som mest påträngande tanke. Lagom rädd. Det borde gå att bli det på något vis. För utan att våga gå, utan att våga ta plats, utan att våga vara öppen, utan att vara trygg går det ju inte. Dumt för jag vill bara gå för att lära känna folk.

Om jag bara visste hur jag ska ta mig ur hålet som mina känslor och tankar gräver djupare. För jag behöver lära känna folk. Jag behöver vänner i mitt liv. Det kommer inte bli så långt annars.

Jag tror att mina krav på tillit och trygghet ligger på ungefär samma nivå som kraven på mitt egna skapande. Den där översta hyllan som inte går att nå till.

Jag skulle vilja ta bort den här dagen ur mitt minne.

apropå att jag lovat mig själv att blotta mig mindre här...

Steget för mig att över huvud taget ta mig ut är hög. Att vara ensam i en grupp där jag ingen känner får hela min krop att skrika- fly. Så när jag tagit de där stegen, när min dag varit så bra att jag kunnat det, då är det fruktansvät att möta såna som er. För ni sliter bort allt det lilla mod jag hade samlat. Vårdat all den lilla energi som fanns kvar för att vara så social som bara möjligt och jag får mig att gå. Jag går och jag är inte lessen. Jag är förstörd.

Hoppas det var trevligt för er andra. Innerligt hoppas jag att ni alltid har lika trevligt i ert sällskap.

Jag lägger så oehört mycket energi på att slå ned mina inre destruktiva känslor, på att våga, på att försöka göra mitt liv lite bättre. Till vilken förbannad nytta?

Jag ska aldrig gå på något. Inte själv. Inte med någon. Jag vill inte vara den som förstör en bra persons kväll genom att fly och bryta ihopp när jag förstörs innifrån av min otillräcklighet.

Jag borde bara inse att det aldrig kommer bli mer. Att jag alltid kommer vara ensam. Att jag aldrig kommer leva ut något med någon. Att det finaste jag kan få är konversationer med underbara människor långt långt bort från där jag är. Borde inse och acceptera och glädjas över det.

Jag är glad för er jag har.
För att ni finns och är bättre än alla andra.

Jag orkar inte det här livet.

Far: Hade sett fram mot att lyssna på nordengren i p1 på vägen hem, men istället var det någon tant som pratade om värdekonservatism. då tänkte jag att det borde du ha koll på

Jag: Det är en uppfattning att visa etiska riktningar ska bevaras eller stärkas i samhället.

Far: Ja för jag tänkte att dom mest värdekonservativa måste ju vara dom där hen förespråkarna, möjligen bolsjevikerna.

Jag: Jasså?

Far: Ja särskilt transpersoner måste(!) ju förespråka hen. Någon som inte är född i vad dom tror sin egen kropp är det synd om. Men har dom väl valt sitt kön blir dom ju han eller hon. Till dess kan dom f¨vara hur mycket hen som helst.

Jag: Det skulle jag kanske inte hålla med om.

Far: Det är bättre i arabvärlden där bli dom ju skjutna på en gång.

Mor: Du kan inte mena att det skulle vara bättre läder där det kan vara förbjudet att gå ut själv och inte ens ha rösträtt.....

Far: *lutar sig tillbaka så belåtet som bara passivaggressiva narcissistiska äckel kan* Hur menar du?

med reservation för att delar kan ha lämnats kvar i den mentala sophögen. Det är ett sätt att leva lite längre att inte lyssna så noga när han talar

Här bestämmer jag att nej det blir inte middag idag, att det inte är läge för något alls. Kommer bli en fin vecka... Hoppas han dör snart.

Min mor har på senare tid börjat säga "Dagarna går så fort när pappa inte är hemma" Det känns inte helt optimal. Det är ju bra när han inte är hemma... men det gör mig kluven.

Önskar att jag aldrig mer behövde vara här.

 

Vet inte hur men den jävlen ska bort från mitt liv.

Ett svart väsen klätt i len silke, med ett litet koppel för att jag ska tro att jag har kontroll. Som ett litet svart väsen kryper det runt kring mina ben och tar sig upp för mina lår. Det nuddar mig, överallt och smeker mina bröst för att sen förakta de med spott och ord.

Det är som att se sig själv.
Som att se sig själv i spegeln.

- Ta sönder mig. Snälla.
-- Får jag det?
- Ja, jag kan inte ta sönder mig själv, mitt högmod står i vägen för att förnedra mig själv och ingen slår mig på kinden så hårt och kärleksfullt som du.
-- Kom hit.

Jag stoppar in fingret i munnen som jag kan göra när jag blir nervös, jag biter lite på nageln.

 

och väntar.

Jag vill välja bort min familj, aldrig vara i närheten av någon av dem igen. Jag är så less på alla dumheter. Less på att vara det svarta fåret. Less på att vara den som ska trampas på.

Jag vill välja en annan familj, en som jag längtar efter och stimuleras av. En som jag mår bra av att var del av. En som jag ler av bara genom att tänka på. Vara älskad. Det är vad jag vill.

Behöver inte vara mer än en person.

Två är också ett vi, ett sammanhang.

...ett vi.

Hade varit fint att välja. Ta steget bort från det här. Men inget ser ut så. Jag är fast i mitt trasiga ekorrhjul. Med en vilja, en saknad, en tomhet som aldrig kommer ersättas av ljus.

Det är min största rädsla. Att det inget blir. Att allt varit förgäves. Att det alltid är tomt och när allt är över, tanken att dö ensam plågar tårarna ur kroppen. Måste den göra så ont?

Fast jag kan inte älskas så.
Ångestiga drömmar utan substans.
Det är bara tårar,
de tar slut,
blir tomhet.
Börjar om.
Rädda mig från mig själv.

Snart är det för sent.

... men ändå står jag lika frågande varje gång jag åter ser att det alltid blir likadant. Varför alla jag börjar prata med visar sig ha exakt samma brist.

Det spelar tillsynes ingen roll om vi konverserar med en kväll eller flera månader. om vi delar ett intresse eller flera och hela värdegrunden. Jag frågar aldrig om någons utseende för jag vet hur ont det kan göra, och om jag lärt känna någon under en längre tid så spelar det ändå ingen roll. Men när jag inte själv förstör hela allt så hamnar
det alltid där...

"föresten en bild ... Det kan ju vara roligt att se va man pratar med"

De absolut flesta, ja I alla fall alla jag fått chansen att försöka lära känna, har sett utseendet som direkt avgörande. För när det kommer på tal och utseendet blir känt, då försvinner allt intresse med samma sekund helt oavsett allt annat som fanns.

Det är synd att verkligheten är sån. Fast förståeligt.. alla har dem haft i övrigt rika personligheter så varför skulle dem inte välja någon annan istället, någon med både en personlighet och ett yttre som är möjlig att stå ut med. Jag har själv svårt att ifrågasätta varför den som kan välja inte skulle välja att försöka få en tjej till sig som både har in och utsida. Fast kanske är det bara jag som är alldeles för kass på att leta efter människor. På att förutse vilken personlighet någon bär.

varför bli ledsen över något sånt. Det är ändå bara ett ansikte och en kropps anatomi. Varför fortsätta intala mig att det inte är det utanpå som är viktigt som att det skulle trösta när det uppenbart är lögn.

Nej nu ska inte gråtas mer över detta.

Det händer så ibland att jag uttrycker den starkaste vilja att dö, de är den enda tanken jag har i mitt huvud under långa perioder. Jag pratar ibland om det, men oftast tiger jag. Vad jag behöver, är att ligga i någons famn tills jag gråtit ut och all emotion försvunnit ur min kropp. Då vill jag inte höra att jag är bra. För det är ingen verklighet för mig. Jag vill faktiskt inte höra något ord alls. Men jag vill att du lyssnar på mig om jag säger något, och håller om mig. Håller mig nära. Jag behöver höra dina andetag. Känna dit hjärta och dess närhet.

Jag vet att jag aldrig kommer att må bra, aldrig kommer utstråla något som gör att någon kommer intressera sig för mig. Jag är inte en sån som kommer hitta någon självsäkerhet. Jag kommer aldrig bli charmig eller rolig, bra på att läsa andras tankar eller lära mig några av alla sociala grepp som krävs för att kunna vara nära, lära känna andra. Hitta, förtjäna och förvalta den djupaste av vänskap. De står bortom allt jag förmår.

Ändå är jag störd nog att ibland tro att det kan gå att hitta någon som jag inte ens tror finns. Men det hade varit fint en dag om vi fann varandra. För fint för att vara sant, men likväl fint. Skäl till liv hade det ändå skänkt de sista splittret av mina känslor.

Men det finns ändå värre fel.. som vad jag ser när jag står framför en spegel. Blir ju inte något bättre av att tänka istället. Men bra med olika grader av smärta.

Att en dag finna mig själv stående öga mot öga med en person som genuint tyckte om mig. Som tyckte om mig till den grad att någon form av vänskap var att tänka på. för jag skulle jämföra mig med den personen. På samma sätt som jag gör med andra, främst alla cis-personer. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt av att veta att jag genom att göra något jag inte kan hindra skulle förstöra allt.

När jag gör det med alla andra jag ser gör det mindre. Då har jag inget att förlora trotts paniken jag effektivt odlar inom mig bara av att se att det finns andra människor. Jag misstänker nämligen att den där ångesten, det fysiska illamåendet, panikgråtandet som följer.. det skulle bara bli värre om det var för en människa som tyckte om mig och var av stor betydelse. istället för helt utbytbara som bara viftar förbi, som bara borde vara meningslösa från första början.

Jag är mer rädd för det än för hur jag skulle hantera allt det andra.. typ som hur social mosaik öht fungerar och hur man ens umgås med andra.

Tre år senare tog mig sex år tillbaka

Jag intalar mig själv att jag är för stark för att falla tillbaka fastän jag flera gånger varje dag tvivlar.

Och om sanningen ska fram faller jag oftare än någon gång ibland skäms över den jag är, den jag var.

Hur kan allt vara så annorlunda men ändå likadant

Om sanningen ska fram saknar jag det som ändå fanns, saknar kontrollen när allt var enkelt och ignorerat, hade en lösning för stunden som fungerade, för stunden.

Vem bryr sig egentligen om hur en mår bakom leendet. Vem bestämmer vilken väg som är den bra vägen, varför blev min så dålig

Om sanningen ska fram är jag två fingrar från att falla tillbaka, vassa naglar kväver tystnaden. Terapi i en skör hals och trasig hud ingen någonsin fick se.

Vad gör mig starkare nu än då?

För inga av  alla år i livet som slösats bort på att försöka vård kommer tillbaka. Inga av de tidigare åren heller. Hela mitt liv till i dag är bortkastat. Och det kommer att fortsätta vara det.

 

Jag vill tro att det kan bli bra livet. Men att känna sig hel är en stor sak för mig. Jag kommer inte bli speciellt mycket lyckligare om jag får vård för min transsexualism.Det tror jag inte.

 

Jag kommer fortfarande shoppa för dyrt fast jag borde spara mina pengar, ta en extra tequila shot alldeles för sent, springa tills benen värker. Svälta mig hetsäta och svälta mig igen. Bara för att känna något över huvudtaget.

 

Men jag skulle vara trygg i mig själv. I att jag verkligen var jag. I att den jag såg i spegeln verkligen är jag. i att den ni andra ser när ni ser mig, den personen, är jag.

Det skulle göra så jävla mycket för mig. För även om jag skulle fortsätta misslyckas med allt annat så är jag då inte någon lögn. Jag är mig själv och mötas som den jag är.

Den sista tiden har jag i alla fall hittat någon form av självkänsla. För första gången i mitt liv. trotts att jag vet, att inget kommer att bli mycket bättre. Trotts att jag vet att jag aldrig kommer få se mig själv.

 

Det är egentligen ganska konstigt.

 

Men jag har i alla fall en metod för att hålla mig flytande, för att kunna säga mig själv att nu , nu gör jag ändå det bästa jag kan göra av situationen.

Jag har aldrig hittat vad som krävs för att förtjäna en vän.
Jag bor åter hos mina föräldrar.
Har misslyckats med alla områden jag försökt mig på inom akademin.
Jag har inte lyckats bli klar med gymnasiet heller.
Aldrig lyckats förtjäna ett lönearbete.
Misslyckats med alla mina viljor inom fotografin.
Afasin styr mitt liv genom ständiga minneslappar.
Vet att min egna vilja inte har någon som helst betydelse.
Överlevt fyra suicidförsök.
Erkänt för mig själv att jag är trans och med de fått än fler deppresiva insikter.
Spar ideer i ett block som slängs när ångesten blir för stor då inget kan bockas av.
Spenderat 10 månader av de senaste tre åren i slutenvård.
Jag har aldrig haft något sexliv.
Valt den sämsta hållningen i politik, reell istället för ideolog.
Jag är livrädd för ensamhet.
Vet att svältande bisart nog är det sämsta och det enda sätt att bli smal på.

Det är jag. Det hade varit kul om det fanns något positivt att lägga till.

... och det är inte med glädje jag kommer tänka tillbaka på mitt liv. fast vem har sagt att livet behöver innebära något bra. 

Jag vill att någon ska krama mig och säga att jag är bra. Utan motprestation. Jag vill inte behöva göra något tillbaka. För jag är trött på att känna aversion.

Jag är så trött på att bo i mina föräldrars hem, på att hela tiden bråka med min pappa. Trött på att vara på offensiven eller tassa på tå. Jag orkar inte med honom för att han inte har någon förståelse, utan avfärdar människor som knäppa eller konstiga.

Tiden där när jag fortfarande hade vad som krävdes för att kunna ha den där studentlägenheten i en stad så jävla långt bort härifrån var bra.

Jag har varit mellanhanden, i många situationer, mellan mina föräldrar har jag varit den som förösker vara förtsående åt båda sidor, diplomatisk och tålmodig - typiskt kvinnliga egenskaper.

Men med alla mina egenskaper summerade ihop är jag ju inte en kvinna, utan en människa. Givetvis. Och då blir jag så jävligt trött när jag går runt och mår dåligt över att jag känner mig objektivt ful, för det spelar väl ingen som helst roll egentligen.

Det negativa vårdas, vårdas av alla - mig själv och hela min omgivning. Att vara snäll och tålmodig är inget speciellt, ingenting uppskattat eller berikand. Men hur man ser ut som kvinna det är viktigt.

Det gör att jag exploderar inuti när han och nästan alla andra ens tänker. Det gör mig så ledsen ända ner i roten av min kropp och det är därför jag vill flytta härifrån inte om några dagar eller någon vecka utan fucking nu. helst av allt för flera år sedan.

Men att hitta boende i stockholm...

 

Jag kommer aldrig att vinna mot vården. Aldrig. dom bästa åren av mitt liv har ändå redan passerat. Och det med råge även om jag med det senaste försöket skulle lyckas byta trenden... det är ändå en process som i den bästa av världar, tar tre år... det om inget går fel. Med min tur går ju tillsynes allt fel.

Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.

Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.

Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.

Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.

Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.

Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.

 

Aldrig kommer jag att hitta någon glädje i att leva det här livet. jag har inga svar. jag kan inte motivera fortsatt liv.

Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?

Jag är så fruktansvärt less på det här livet. Ständigt äcklad av att jag tvingas leva i den här kroppen.

Äcklad över vetskapen att jag en dag kommer att dö. Jag kommer att dö, utan att någonsin ha sett mig själv i en bild, en skugga eller en reflektion.

 

Jag är så less och frustrerad över alla som hela tiden säger att det bara är att le och vara glad så kommer allting i livet att bli awesome.... Nej livet fungerar inte så.

Jag skulle vilja ha möjligheten, förmågan, att som tjej faktistk kunna ha en intim relation med en annan tjej. Men nej det kommer aldrig att vara möjligt. det är inte så min kropp är skapt. Nej verkligheten är en annan.

Jag skulle tycka om att faktiskt kunna känna formen av Min egen kropp, och fyllas av känslan att det här, det här är Min kropp.

 

Varför fick jag inte en kropp som hör till mina sinnen.

 

Det är ok antar jag. Alla kan väll inte leva med lycka.

 

Jag vill bara dö.

Idag valde jag att närvara vid 75e åminnelsedagen av Ribbentrop Molotov pakten och den 25e åminnelsedagen av Baltiska kedjan.

 

En manifestation för demokrati utan fascistiska tendenser vare sig från höger eller vänster. För precis som övriga engagerade i Måndagsrörelsen så tror jag att det är möjligt att skapa en demokrati utan fascismen som huvudingrediens.

 

För jag vet att rödflaggorna och brunskjortorna är precis samma skrot och korn när det kommer till att respektera mänskliga rättigheter, avrätta minoriteter på löpande band och sätta sitt folk i bojor. Och det äcklar mig så vansinnigt när alla parter vägrar att se sitt historiska ansvar, samt avstå från att föra vidare precis samma tankar och värderingar som används för att avrätta meningsmotståndare de senaste hundra åren.

 

Tyvärr så är det ju bara det att politik utan fashistiska tendenser inte lockar den breda massan. Det är fruktansvärt att det är så få som är intreserad av verklig demokrati. Att det är så få politiskt engagerade som faktiskt eftersträvar en verklighet där det är ok att tycka och tänka fritt utan garanterade våldsrepresalier. Det skäms jag över.

 

Efter den ack så värdiga tillställningen flydde jag regnet för att avnjuta en hemsk kopp java på wiener caféet. Det var bättre för. Sedan skulle det sattsas... nu är lokalens akustik under all kritik. Personalen så stressad att det där med att ha en trevlig ton inte kan prioriteras. Men kaffet som en maskin producerat smakade bra.

 

Egentligen skulle jag i skrivande stund göra en grej. Men jag är för ful, För trasig för att göra ett värdigt intryck. istället gör jag det jag är bäst på odlar självhatet gråter känner paniken gro inom mig.

jag tror att jag mått bättre om jag var mig själv. om jag var en del av ett relationsmosaik. om jag hade en plats av betydelse i ert samhälle.  men det är bara vad jag tror och jag tror alltid fel.

 

- Tycker du att utsläppen av koldioxid i världen är för höga?
- Ja!
- Klimatkompenserade du när du köpte flygbiljetten?
- Nej det kanske jag borde ha gjort....
... och så undrar människor varför allt går åt helvette... Men det är enklare att hävda att en står för något än att faktiskt bry sig.

 

Blir mer och mer övertygad av att det inte är så långt mellan nationalsocialismen och internationalsocialismen som deras företrädare vill ge sken av.
Båda sidor är för användandet av ickedemokratiska värden för att tysta sina meningsmotståndare. Båda sidor vill se en sosialistisk samhällstruktur. Båda sidor förnekar sin historia och har tjogvis med massmord till sin ideologis ära i sina troféskåp. Båda sidor hävdar självförsvar för att motivativera renandet av den politiska samhällskroppen.Båda sidor är precis lika vidriga att ha att göra med.

 

Jag tror inte att jag klarar av det här och det är väl kanske lika bra. Det finns en lättnad i att ge upp. Man kan slappna av. Inget spelar någon roll. Om inget spelar någon roll finns det inget anledning att vara ledsen alls. Hur fan gö rman egenlitgen för att släppa taget och skita i allt?

 

Tycker att tanken på herrunderdelar på mig själv är rätt obehaglig, ger mig dysfori osv och då jag även tuckar så fyller inte herrskurna benklder och underkläder någon praktisk funktion i mina ögon. Jag skulle inte känna mig speciellt feminin eller bekväm i det heller.

 

Fan vad jag stör mig på vegetarianer... inte ät kött för att djuren behandlas illa?
Men är medveten om hur kläderna du har på dig görs? Om barnarbetarna som gör din choklad, teet och dina importerade grönsaker? Företag som sätter upp staket runt deras byggnader för att de anställde hoppar därifrån för att det är en mardröm där inne, för att du ska få din mobil.
Dom skiter du fullständigt i? ... jösses

 

Samtliga partier är nu eniga om att transpersoner bör läggas till i lagen om hets mot folkgrupp. Det kan dock bli verklighet först 2018 då en grundlagsändring krävs.