Amaranth

Positivt överraskad är inte är inte tillräckligt för att beskriva vad jag tänker. Så många genomtänkta nivåer. En äkthet. Ett klart sammanhang. Väl valda ord som sätter spår. Avhuggna slut som blir till frågor men enkelt binds samman. Fantasi och verklighet. Läs den bara. Läs den. Nu. Nu med det samma!

 

En svensk bok om ageplay, och en riktigt bra bok med bdsm. Jag gillr i de väl varierade lekarna. Samtalen när något var ok, när något inte var ok. Att det är svårt att säga nej under vatten (det behöver finnas andra sätt att säga stopp också) att både undergiven och dominant måste förberedas när något nytt ska testas.

En dimension är dessutom hennes återkommande fantasier som sprängs in här och var i boken utan att uttalat vara fantasierna.

Jag gillar hur Elise bryter, hur sur hon är över att Armand är som alla andra dominanta, som skiter i personen som dom leverut tillsammans med och bara är intresserad av sexuella fantasier.

Så tycker jag om Jacob, tillbakadragen, vilsen och genomsnäll. Som tycker att As kink är genomlarvig och möter den med i det närmsta förakt. Men som ber Elise slå honom hårdare och mer, och bita hårt. Tycker det var ganska vackert.

Vad gillar jag inte, jag hatar Elise genom hela boken för att hon bedrar Jacob och känslorna hon har inför det. Sen var den för kort som alla bra böcker.

Ojämn, tafatta scener blandade med tankar satta i ord som inte görs värdiga när dem kläms in mellan det andra. Det lösryckta slutet är något jag definitivt gillar, men det är just lösryckt. Som resten av boken, lösryckta fragment som satts samman med en förhoppning snarare än en vilja till något sammanhang... men slutet av boken är lite fint.

Vad har jag gjort!?!?! På framsidan står det "Du som gillade femtio nyanser kommer att älska...." Fifty är ju den sämsta skit som skrivits på temat :S

 

Men Åttio dagar...

Gul, den är sig själv boken. En fin berättelse skriven i ett högst varierat språk. Boken räddas av detaljerna, att det på sina ställen smugit in ett och annat givande element, det är inte alla gånger tyvärr som det märks att författaren tänkt till. Det är ett utforskande, som det visar sig gäller, nästan, alla karaktärer och jag gläds över mänskligheten som visar sig med jämna mellanrum bland förvirrade tankar och känslor.

 

Jag kan innerligt inte förstå varför otrohet måste vara en del av alla böcker, så även denna men det är väll någon universell lag antar jag. Även de starka vibbarna från Historien om O stör mig kopiöst. Men den är förvånansvärt väl skriven även om det går väldigt fort utför i slutet, som visserligen ger en hel del svar och visar vart det faktiskt finns känslor. Samt en liten trevlig twist.. Även om den var bra, saknar jag en känsla av att vilja läsa nästa bok...

Blå, ett mellanspel av nya upplevelser nya bekantskaper, utfyllning, övergrepp, förfallets spiral. Intriger och dumhet i all ära men det bidrar inte till en bra berättelse, det skapar en möjlighet till fler och mer varierade scener, men inte ett gott sammanhang.

 

Och varför inte gör något åt den bristande kommunikationen som skadar båda huvudkaraktärerna, det osar nittiotalssåpa. Ett par kapitel skulle gärna slitas bort, aldrig ens tänkts på, de bryter mot alla mina tankar om sundhet och jag känner för att döda en karaktär.

Röd, Sättet att liva upp storyn och hänga upp relationens fortsatta utveckling på är inte nytt, men de bidrog mer till att dra förstöra berättelse ut än att förbättra.. från att vara en berättelse som i den första och andra boken kretsar kring dominans övergår den till en helt vanlig roman.

 

Fortsätter att efterlysa variation då allt som innehåller penetration är ovarierat och tråkigt. Det hade varit bra om boken inte givits ut. Som roman är den intetsägande, ett riktigt dåligt hafsverk.

Första boken är väll läsvärd i alla fall...

Helt sjukt besviken.

Sent ska syndaren vakna. Mer långdragen bok får en leta efter. Men jag gillar att den faktiskt handlar om känslor och tankar, marias och vincenzios. Utlevandet är visserligen väldigt forcherat men helt varierat. Till stor del räddas boken av att jag i grunden delar ramarna i den syn på dominans som Vincenzio har... även om det finns en allt för stor portion av direkta fördommar och avlegade uppfattningar om genus.. Hade gärna läst den utan de två sista kapitlen som i mitt stycke förstör det som boken byggt upp. men alla tycker vi om olika tesorter.
Men jag läser den gärna igen, och igen och kanske ännu en gång.

Är i sin engelska version språkligt fin, men den är lång och utdragen. Jag kan inte heller säga att jag förstår tanken bakom själva historien. Verkligen inte alls. Hela tanken med den berättelsen kändes verkligen helt främmande. Hur O, eller någon annan skulle växa genom den resan är för mig obegripligt. En väldigt konstig bok som kanske i alla fall är värd att läsa för att den var först att slå igenom i genren.