Jag vill inte vara stark

Eller förvirrade tankar en snöblandad fredag

Jag vill inte att det ska vara något fint att vara det. Jag vill inte att det ska behövas. Jag vill inte att styrka ska vara något som värderas högt i andras ögon. Jag vill att det ska värderas högt att må bra, i alla fall må som en själv vill må. Inget annat. Jag kan vara fysiskt stark, jag kan vara psykiskt stark. Det är bra att vara det. Det är nyttigt att vara det. Och jag är mer än villigt stark i situationer som kräver det.

Jag vill inte vara stark, jag vill inte det ska ses som en styrka att klara av att kliva upp på morgonen, att det ska ses som en styrka att ständigt slå ned tankar och motgångar. Jag vill inte det.

I livet, vardagen, där ska styrka inte vara något krav. Där ska styrka inte behöva finnas. Jag plågar min kropp genom vardagen, faller, andas tungt och forcerat, reser mig och fortsätter. Blir starkare i någon mån, överbelastar och sliter ut kroppen i en annan. Jag vill inte att det ska vara så.

Jag vill bara, leva. Känna att det finns en frihet. Att det finns lugn och går att sjunka in helt i lugn. Jag vill känna känslor, tänka tankar. Leva och kunna känna ett lugn.
Istället finns bara en ängslan inför nästa konflikt.

Skulle behöva bli av med nio av tio tankar och känslor så att jag har vad jag förmår hantera.

Om våren talar hon om höst

Blä för kropp, könsidentitet och könsuttryck. Det är bra att oborstade Herr Frost skrämt Fröken Vår så länge. Inte så, Fröken Vår är vacker, bär något som tränger genom allt, jag vill gärna ha vår, mera värme, det är inte de, jag trivs bara bättre med långa kappor och stora halsdukar. Trivs bättre med att se andra i det också för den delen. Ljumna vårvindar bär på en isande dysfori. En varnande tecken om vad som kommer.

Det finns en längtan till hösten.

Rädd.

Snälla säg inget,
du tänker att jag är stark
som inte täcker över min ärr.
I mig själv står jag,
ständigt i en ny strid.

Jag känner hur det
omringar, belägrar mig
en ständig mardröm
trots att jag är klarvaken.
Allt jag ser är mörker.
Allt jag känner är dött.
Jag behöver ta bort allt,
ta bort demonerna inom mig.

Vill du ljuga för mig,
säga att allt är och kan vara bra,
skulle du det?
Ett mörker lever i mig
som gör allt för att ta andetagen från mig.
Det släpper aldrig taget om min hals.

Jag har inte kontrollen,
jagas av demoner som aldrig släpper taget.
Jag är rädd att det inte finns bot.
Håll mig nära men säg ingenting.
Hjälp mig att andas.
Var nära om jag sjunker djupare.
Håll mig nära.

Att forma

en sexualitet. Vill utveckla min sexualitet... Jag är rädd att det inte går även om det inte finns så mycket till inre konflikt. Det är dumt för ingenstans tror jag det finns någon om kan attraheras så av mig, och skulle det finnas någon, skulle jag då släppa denne nära? Den här kroppen vill något.. som jag vill. Men det är nog inte ens möjligt.

Det känns bara, det känns som att det är så mycket jag förlorar på den jag är. Allt jag missar. Allt jag inte kan komma nära. Hur kan jag längta, sakna något så, hoppas och vilja något, som jag vet nog inte går.

Jag vet inte hur det skulle gå, att göra något sådant Känna en intimitet och samtidigt inte visa mig, så att den andra inte ska kunna granska min kropp. En intimitet utan att bli rörd vid, på sätt som blir fel. Går inte.

Jag vill nog mest att jag inte hade någon sexualitet.

Social varelse eller antisocial burrito.

växlar mellan att vilja fixa ett socialt liv och göra allt jag kan för att utveckla vänrelationer och att vilja rulla in mig i mitt täcke i uppgivenhet och tårar och bli en antisocial burrito och aldrig mer försöka.

Men människor är så jobbiga och säger massa saker dem inte ens menar och jag förstår inte varför. Varför säga ja när det inte finns intresse att visa det i handling. Jag orkar inte att det är så. Jag orkar inte att allt är som det är i den här förbannade kulturen. Ändå är allt jag vill att förstå vad jag hela tiden gör fel.

Det går inte att förstå och livet blir så onödigt att leva. Dagens mest befogad fråga Gabbi, varför är du hela tiden elak mot dig själv?

Nej åter till Polsk filmhistoria!

En helt vanlig eftermiddag på Coppola.

 

People are alot like butterflies.

Butterflies can’t see their wings.
They can’t see how truly beautiful they are,
but everyone else can.
People are alot like butterflies.
 
 
Pic by Carsten Witte

Egentid är tvivlens och rädslans tid.

Om jag säger att du är bra, att du väcker något i mig och att din person berikar mig. Om jag säger att det finns en stark känsla hos mig som vill göra mer av vår relation. Om jag säger att jag är kär och att du skapat den känslan. Skulle du avfärda mig då?

Jag kan inte ta den risken. För om svaret är ja, skulle det vara oförlåtligt av mig att ha tänkt dessa tankar, än mindre att ha formulerat dem i ord.

Skulle det omfamnas på ett varmt sätt skulle inget bli som innan. Kanske skulle det finnas ett vi i någon mån, kanske skulle vi säga att det bara är fint och fortsätta vår vänskap. Kanske skulle tiden göra något med det. Jag vill nog helst se känslan försvinna bort och allt fortsätter vara så som det är, att jag slutar känna och slutar låta det vara något som styr mig.

Jag vill nog inte känna, verkligen inte så här. Jag vill inte vara den som förstör. För det som finns är fint, så oerhört fint och jag vill inte utsätta det för någon som helst risk.

Jag är så dum.
Emotionell och dum.

Lagom rädd, går det?

Alla säger att det är bra att vilja känna tillit, att vilja vara trygg. Att det är en nödvändighet ett lägsta krav. jag vet inte. Det är bara ett enda stort hinder för att komma någonstans känner jag. Jag känner för mycket rädslor. Hur blir en lagom rädd, går det? Går det att kasta bort de där kraven på tillit, på trygghet, i så fall hur?

Jag är för rädd bland andra människor. innesluten i mig själv. Med flykt som mest påträngande tanke. Lagom rädd. Det borde gå att bli det på något vis. För utan att våga gå, utan att våga ta plats, utan att våga vara öppen, utan att vara trygg går det ju inte. Dumt för jag vill bara gå för att lära känna folk.

Om jag bara visste hur jag ska ta mig ur hålet som mina känslor och tankar gräver djupare. För jag behöver lära känna folk. Jag behöver vänner i mitt liv. Det kommer inte bli så långt annars.

Jag tror att mina krav på tillit och trygghet ligger på ungefär samma nivå som kraven på mitt egna skapande. Den där översta hyllan som inte går att nå till.

Jag skulle vilja ta bort den här dagen ur mitt minne.

apropå att jag lovat mig själv att blotta mig mindre här...

Normbrytande.

Inte sällan brukar personer berömma mig för för att jag är normbrytare, att jag är stark.

Jag gillar normbrytande. Gillar människor som går vid sidan av, eller rakt mot alla andra, som gör saker som ingen vågat eller tänkt tidigare. Jag attraheras av sånt. Av drivkraften som finns bakom. Självvalt normbrytande, självvald styrka. Jag har favoriter här och där, konstnärer, vanliga människor jo till och med politiker. Men gör jag det, egentligen, när det kommer till mitt kön, min identitet, är jag verkligen normbrytande?

Självvalt normbrytande. Jag förstår vad det är personer ser när de säger att jag är, normbrytande. För i deras ögon är jag det. Men det är inget jag ser eller känner. De är heller inget som är ett positiv, i mina ögon. Jag blir kanske normbrytande i någon mån, för att det är mitt enda val om jag ska fortsätta existera, visst finns där en styrka, men det är ju snarare ett tvång som kom med de valet att leva än något annat.

Det brukar sägas när det kommer till fysisk ansträngning att vi klarar ungefär 60% till när vi känner att nu blir det alldeles för jobbigt. Det här är viktigt för den som väljer att vara normbrytande för det går alltid att kliva tillbaka ett steg och vila och titta på omgivningen. Återhämtning är avgörande för långvarig uthållighet. För som normbrytare är det ju vad en vill, kämpa till alla tycker att det där är bra och sen ta sig ann nästa norm att ifrågasätta.

Jag vet att det inte går att komma bort från hur andra ser på mig, men jag vill inte kalla mig normbrytande. Inte när det kommer till mitt kön. Nej. Det finns inget bakomliggande ställningstagande, ingen vilja. Att bara vila bli sedd som en av alla andra, är det verkligen att vara normbrytande? Jag ser det verkligen inte så. Att vilja passa in i en existerande mall är inte normbrytande, det är en helt annan sorts strävan. På andra sätt, andra områden kan jag bråka med varje norm. Vet inte om jag tänker rätt. Men så känner jag.

Men här, nej. Jag vill bara vara del av normen.

Transfober och dylika äckel.

Steget för mig att över huvud taget ta mig ut är hög. Att vara ensam i en grupp där jag ingen känner får hela min krop att skrika- fly. Så när jag tagit de där stegen, när min dag varit så bra att jag kunnat det, då är det fruktansvät att möta såna som er. För ni sliter bort allt det lilla mod jag hade samlat. Vårdat all den lilla energi som fanns kvar för att vara så social som bara möjligt och jag får mig att gå. Jag går och jag är inte lessen. Jag är förstörd.

Hoppas det var trevligt för er andra. Innerligt hoppas jag att ni alltid har lika trevligt i ert sällskap.

Jag lägger så oehört mycket energi på att slå ned mina inre destruktiva känslor, på att våga, på att försöka göra mitt liv lite bättre. Till vilken förbannad nytta?

Jag ska aldrig gå på något. Inte själv. Inte med någon. Jag vill inte vara den som förstör en bra persons kväll genom att fly och bryta ihopp när jag förstörs innifrån av min otillräcklighet.

Jag borde bara inse att det aldrig kommer bli mer. Att jag alltid kommer vara ensam. Att jag aldrig kommer leva ut något med någon. Att det finaste jag kan få är konversationer med underbara människor långt långt bort från där jag är. Borde inse och acceptera och glädjas över det.

Jag är glad för er jag har.
För att ni finns och är bättre än alla andra.

Jag orkar inte det här livet.

Fredag 14:28

En del av mig tänker att jag borde gör något åt morgontrasslet i håret. Sluta dricka kaffet på sängen så att jag slipper spilla och typ kanske klä på mig mer än söta höga trosor och en skjorta. Det, eller fortsätta som de är, rätt bra skönt att bara sitta och luta sig lite.

Jag tror att ångesten har planat ut. Hoppas det. Min hjärna är högkreativ just nu. Vet inte varför men sen jag vaknade vid halv fem har det ena avlöst det andra. Snuskigt och inte alls snuskigt.
 
Jag vill bara skapa och fotografera och knyta och FLYTTA här ifrån gaaaaah

Han överträffade sig själv den här gången,

Far: Hade sett fram mot att lyssna på nordengren i p1 på vägen hem, men istället var det någon tant som pratade om värdekonservatism. då tänkte jag att det borde du ha koll på

Jag: Det är en uppfattning att visa etiska riktningar ska bevaras eller stärkas i samhället.

Far: Ja för jag tänkte att dom mest värdekonservativa måste ju vara dom där hen förespråkarna, möjligen bolsjevikerna.

Jag: Jasså?

Far: Ja särskilt transpersoner måste(!) ju förespråka hen. Någon som inte är född i vad dom tror sin egen kropp är det synd om. Men har dom väl valt sitt kön blir dom ju han eller hon. Till dess kan dom f¨vara hur mycket hen som helst.

Jag: Det skulle jag kanske inte hålla med om.

Far: Det är bättre i arabvärlden där bli dom ju skjutna på en gång.

Mor: Du kan inte mena att det skulle vara bättre läder där det kan vara förbjudet att gå ut själv och inte ens ha rösträtt.....

Far: *lutar sig tillbaka så belåtet som bara passivaggressiva narcissistiska äckel kan* Hur menar du?

med reservation för att delar kan ha lämnats kvar i den mentala sophögen. Det är ett sätt att leva lite längre att inte lyssna så noga när han talar

Här bestämmer jag att nej det blir inte middag idag, att det inte är läge för något alls. Kommer bli en fin vecka... Hoppas han dör snart.

Min mor har på senare tid börjat säga "Dagarna går så fort när pappa inte är hemma" Det känns inte helt optimal. Det är ju bra när han inte är hemma... men det gör mig kluven.

Önskar att jag aldrig mer behövde vara här.
 
Vet inte hur men den jävlen ska bort från mitt liv.

Dont mind

Ett svart väsen klätt i len silke, med ett litet koppel för att jag ska tro att jag har kontroll. Som ett litet svart väsen kryper det runt kring mina ben och tar sig upp för mina lår. Det nuddar mig, överallt och smeker mina bröst för att sen förakta de med spott och ord.

Det är som att se sig själv.
Som att se sig själv i spegeln.

- Ta sönder mig. Snälla.
-- Får jag det?
- Ja, jag kan inte ta sönder mig själv, mitt högmod står i vägen för att förnedra mig själv och ingen slår mig på kinden så hårt och kärleksfullt som du.
-- Kom hit.

Jag stoppar in fingret i munnen som jag kan göra när jag blir nervös, jag biter lite på nageln.
 
och väntar.

Det är mig inte främmande

Jag vill välja bort min familj, aldrig vara i närheten av någon av dem igen. Jag är så less på alla dumheter. Less på att vara det svarta fåret. Less på att vara den som ska trampas på.

Jag vill välja en annan familj, en som jag längtar efter och stimuleras av. En som jag mår bra av att var del av. En som jag ler av bara genom att tänka på. Vara älskad. Det är vad jag vill.

Behöver inte vara mer än en person.

Två är också ett vi, ett sammanhang.

...ett vi.

Hade varit fint att välja. Ta steget bort från det här. Men inget ser ut så. Jag är fast i mitt trasiga ekorrhjul. Med en vilja, en saknad, en tomhet som aldrig kommer ersättas av ljus.

Det är min största rädsla. Att det inget blir. Att allt varit förgäves. Att det alltid är tomt och när allt är över, tanken att dö ensam plågar tårarna ur kroppen. Måste den göra så ont?

Fast jag kan inte älskas så.
Ångestiga drömmar utan substans.
Det är bara tårar,
de tar slut,
blir tomhet.
Börjar om.
Rädda mig från mig själv.

Snart är det för sent.

Kära skitliv, jag vill unfrienda dig!

Skiten bara fortsätter kaosa i mitt huvud. Vill bara ha ett slut. Blöää på allt idiotjävel.

Är så sjukt rädd för att alltid känna såhär. Dysfori. Tomt och ensamt. Ligger mest varje dag o bara och stirrar i taket. Rycker till av panik. Sparkar i soffan. Känner mig så jävla förtvivlad. Gråta, få ut allt skit. Men allt kommer tillbaka på typ en gång. Trött på att en bra dag i mitt liv inte innebär mer än att jag storgråter av all oförmåga och hatet inför vad jag är. Trött på alla de här dåliga dagarna då jag bara längtar efter en bra dag med "bara" ångest och tårar.

Jag kan inte leva i ensamhet. Det är farligt för mig. Det låser in mig i mina sämsta måenden. Ingen kan och andra sidan leva med en sån som mig och må bra. Det är väll så här det ska vara. Jag HATAR att jag är en sån som måste göra någon glad för att själv kunna känna spår av glädje. Hatar det för den där någons verklighet kommer aldrig att kunna sammanflätas med min verklighet.

Och alldeles för onödig ångest har jag över att jag grät igår istället för att gå på träffen. Och inte kommer det se bättre ut i morgon. Eller någon annan gång.... min feghet förstör allt som mitt mående inte lyckas förstöra. Vill jag öht ens ge mig själv en chans.... förstör bara allt för mig själv när jag får för mig att ändå försöka kasta mig själv ensam ut i det okända.

Verkligheten är fruktansvärd och jag vill inte genomlida ett fruktansvärt liv. Det känns bara meningslöst för att använda ett fint ord. Kanske bara skulle lägga mig igen.

Kära skitliv, jag vill unfrienda dig, och glömma allt.

Se dig själv i ögonen och dö.

Drar ett finger längs kinden.

Tårar.

Den här kroppen vill se mig dö.

Bli fri.

Det är de enda jag tänker.

Att dö.

Dysforin skulle försvinna i samma sekund.

Positivt.

Bara positivt.

Tårar.

Se dig själv i ögonen.

Låt ångesten kväva dig.

Att älska sitt barn, på riktigt.

 
Det borde vara tämligen skitenkelt för en förälder att välja mellan att förvärra eller lätta det trauma som det ofta innebär att växa upp som transperson. Borde vara.
 
För det borde vara en rättighet för alla barn att växa upp under kärleksfulla förhållanden. Där alla ens sidor värderas med den största omtanke och kärlek.
 
Det borde vara en förbannat skyldighet för alla som har barn eller ens överväger att ha barn, att först vara berädd att älska sitt barn oavsett könsidentitet.

Borde vara.

Meningslösheten

Dagligen känner jag att meningslösheten är överväldigande jag gråter och vill dö. Ibland har jag bra dagar och vill bara gråta.

Men känslorna går inte att bli av med. Det hade varit för enkelt, för bra att leva, om det gick att förändra känslor. Om det gick att förändra en identitet.

Om det inte vore för att det enda oröränderliga i den ständigt föränderliga världen var omöjligheten, då kanske livet ore värt att leva för en minut.

Jag vill inte känna någon av de känslor jag har. Jag äcklas av mig själv och det är inget jag någonsin kommer att glädjas över trotts att det är den jag är för er.

Allt verkar vara så bra i er verklighet. Ingenting är problematiskt. Det är bara att acceptera allt och göra några försök sedan förväntas man bara gilla läget poch vara lycklig som fan. Över vad?
 
Över att det inte finns någonting av glädje i livet? Över att jag inte ens kan definiera mig med kroppen jag givits? Exakt vad är det som är så bra med att leva?

Vad är det som är så bra med det här? Alvarligt talat. Varken relationer, utbildning, arbete eller hem är något som är möjligt i den här verkligheten. Exakt vad är det som är så positivt med det egentligen?
 
"Men det måste finnas något bra". Måste det väll fan inte.... om det gjorde det vad skulle det vara. Jag har spenderat hela mitt medvetna liv med att komma på vad det där positiva skulle vara utan att lyckas.
 
Ni "vet" att det är som ni säger, ändå vägrar ni att ens försöka säga vad i mitt liv som är positivt. Dumma är vad ni är, riktigt elaka, för inte leder era lögner till något positivt även om det är vad ni vill intala er själva.

Blir tokförbannad.

Varje dag får jag minst en nyhet som gör mig direkt förbannad och uppgiven... Det värsta är att det är näst intill alltid är den redan sårade och sårbara som får mer stryk av samhället.
 
Jag hörde på P1 om en överläkare på psyk som sexuellt utnyttjade en patient och fick efter endast tre månader (fängelse) sitt Läkarlegitimation tillbaka! Fy och fan och helvette! Sedan undrar man varför folk inte har något förtroende våra institutioner länge!

Herr överläkare fick "endast" tre månader av domstolen för att han blev av med sin läkarlegitimation! Han kommer ut efter ca 90 dagar semester och? Han får sitt jävla leg tillbaka och kan börja jobba på en gång?

Går det att ge tjejen sin integritet tillbaka lika lätt.. kommer hon någonsin ha något förtroende för samhället?

En drabbad som vågar anmäla någon eller några till och med flera för våldtäkt, sexuellt utnyttjade eller ofredande är den verkliga hjälten och ska banne mig ses som en hjälte.

Samhället är en jävla skam!